Fru talman! Eftersom jag har förstått att vi är i
ganska stor tidsnöd skall jag inskränka mig till att
göra några korta kommentarer, och inte fullt ut utnytt-
ja de åtta minuter jag hade tänkt använda från början.
Jag konstaterar bara att den grundläggande frågan,
nämligen den om praxisutvecklingen när det gäller
s.k. följdleveranser har varit uppe förut - redan i
inledningsavsnittet. Frågan har behandlats i enighet av
utskottet, som har konstaterat att det efter hand har
skett en glidning av hur praxis har utvecklats. Till sist
har man hamnat i ett läge där man kan ifrågasätta om
den praxis som råder har någon mer påfallande likhet
alls med de intentioner som fanns när riktlinjerna en
gång i världen antogs.
Till stor del beror detta givetvis på den tekniska
utvecklingen, som gör det allt svårare att meningsfullt
sortera in krigsmateriel i olika, klart åtskilda kategori-
er. Men det finns också säkerligen en viss inneboende
logik i den expansion av tillståndsgivning som har
skett. Tillstånd i ett fall blir lätt ett argument för till-
stånd i ännu ett fall, och så i ännu ett. Till sist har vi
hamnat i ett läge som inte alls är det som den som
läser riktlinjerna tror att vi befinner oss i. Det är sä-
kert riktigt, som någon sade i inledningsrundan, att
detta förmodligen är nyckelfrågan när det gäller den
misstro mot hur vapenexportpolitiken bedrivs i vårt
land som är ganska vanlig bland allmänheten. Det
finns något slags dubbel bokföring, där vissa regler
gäller på papperet medan en annan praxis gäller i
verkligheten.
Det är också mot den bakgrunden som krigsmate-
rielexporten till Indonesien måste ses. Som redan har
sagts är det viktigt att klargöra och även erkänna att
denna utveckling har ägt rum under en lång följd av
år. Ingen regering som har suttit under denna tid kan
alltså svära sig helt fri från del i ansvaret för denna
gradvisa glidning. Detta är något som har skett, och
man kan tycka att många borde ha observerat det.
Men det har inte gjorts någon genomgripande analys
av utvecklingen innan den som KU nu gjort, och det
är på tiden att så har skett.
Vi i Folkpartiet har dock reserverat oss mot ma-
joritetens skrivning, inte för att peka ut den nuvarande
regeringen som mer skyldig än andra till den här
glidningen i praxis utan för att på ett tydligare sätt
fastslå behovet av en uppstramning av riktlinjerna.
Resultatet av den översyn som utskottet i ett tidigare
avsnitt enhälligt begär måste bli en mer strikt defini-
tion av begreppet följdleveranser. Det skulle sannolikt
omöjliggöra fortsatt leverans till Indonesien av det
slag som hittills har kunnat ske.
Det är också viktigt att klargöra, och det säger vi
också i reservationen, att förbättrade och mer restrik-
tiva riktlinjer klart måste ange att frågan om respekt
för mänskliga rättigheter måste beaktas också vid
följdleveranser.
Det är ju uppenbart att Indonesien är ett land som
kränker mänskliga rättigheter. Det är kanske varieran-
de från år till år vad gäller omfattningen, men att det
pågår under hela den tid som vi kan överblicka, ett
antal decennier bakåt i tiden, är ju höjt utom allt tvi-
vel. Det har fastslagits av trovärdiga internationella
bedömare. Indonesien är ju också en ockupationsmakt
sedan 1975 när Östra Timor ockuperades, och egent-
ligen sedan ännu längre tillbaka. Man tog ju på ett
liknande sätt över kontrollen över den gamla neder-
ländska delen av Nya Guinea utan att befolkningen
där tillfrågades om de hade någon åsikt i den frågan.
Också där pågår av och till ett inbördeskrig.
Över huvud taget är det enligt Folkpartiets mening
på tiden att demokrati och mänskliga rättigheter till-
mäts en större vikt än i dag vid all bedömning av
export av krigsmateriel. Demokratier bör i princip
kunna få köpa krigsmateriel från Sverige. Diktaturer
bör behandlas med betydligt större restriktivitet. Men
även en sådan princip måste i verklighetens komplexa
värld handhas med omdöme. Men jag tror att det är
viktigt att det ändå görs en förskjutning av betoningen
i den här sortens frågor framöver.
Folkpartiet är alltså inte emot krigsmaterielexport
i och för sig. Om man anser att Sverige behöver hålla
sig med ett försvar är det rimligt att också andra län-
der tillerkänns samma rätt och att de leverantörer som
säljer till det svenska försvaret också får sälja på
andra marknader under vissa villkor. Men det skall
vara villkor som någorlunda motsvarar normala
svenska värderingar om t.ex. mänskliga rättigheter,
och allmänheten måste kunna se ett samband mellan
de regler som formellt gäller och de beslut som verk-
ligen fattas.
För att göra detta något kortare än vad jag hade
tänkt yrkar jag med detta bifall till den reservation där
Folkpartiet står med.