Fru talman! Utrikespolitik är inte alltid så lätt. Ut-
rikespolitiska frågor skiljer sig från vad vi är vana vid
här i Sverige rent internt. Utrikespolitiska frågor krä-
ver ofta goda kunskaper inte bara om de rena sakfrå-
gorna utan också om internationella sedvänjor och
internationellt protokoll. Det skadar heller inte att ha
ordentliga kontaktnät och erfarenhet, och man skall
kunna handlägga de ofta mycket grannlaga frågor som
är förknippade med arbetet att driva svenska intressen
utomlands.
Jag skall i det här sammanhanget begränsa mig till
att behandla en fråga. Det gäller då statsministerns
inbjudan av Kinas president till Sverige.
Vi i Sverige har försökt att sträva efter så stor
enighet som möjligt om utrikespolitiska frågor. Det
gäller inte minst bilaterala förbindelser. I den aktuella
frågan finns det en förhistoria. Utrikesnämnden disku-
terade nivån på besöksutbytet med Kina. Det har
ibland i debatten framställts som att vi inte skulle ha
förbindelser och besöksutbyte med Folkrepubliken
Kina. Det är naturligtvis inte sant. Det är i stället
viktigt med ett normalt utbyte med Kina i olika sam-
manhang.
Vad vi diskuterat har varit nivån på besöken. Där
blev det konsensus i Utrikesnämnden, vilken som
bekant inte fattar formella beslut, om att besöksutbyte
på nivå över vice statsminister för närvarande inte
skulle äga rum. Det innebär att statschef, talman och
statsminister borde avhålla sig från att resa till Kina
fram till dess att en förbättring skett vad gäller de
demokratiska fri- och rättigheterna i Kina. Det rådde
inga delade meningar om detta då frågan var uppe i
Utrikesnämnden. Därför var det naturligtvis förvå-
nande att statsministern, som ju var väl förtrogen med
uppfattningen i Utrikesnämnden, utan att på nytt höra
nämnden och utan att rådgöra med den beslutade sig
för att åka till Kina. Formellt har han naturligtvis rätt
att göra det.
Ingen kan av rent formella skäl hindra ett statsråd
från att åka utomlands. Men det vittnar faktiskt om,
jag vill gärna säga det, en viss klumpighet i umgänget
med andra politiska partier i Sverige och när det gäl-
ler att få enighet om utrikespolitiken att då inte på nytt
anmäla frågan i Utrikesnämnden och säga att nya
omständigheter tillkommit - andra länder har kanske
ändrat sin besökspolitik - och på så sätt dels informe-
ra nämnden, dels försöka se om det fanns någon form
av samförstånd kring detta. Så skedde alltså inte, utan
meddelandet om att statsministern tänkte handla
tvärtemot vad som hade sagt i Utrikesnämnderna kom
via massmedierna ut till de politiska partierna och till
de partier som är representerade i nämnden. Det var
inte särskilt skickligt handlat.
Vad som därutöver, enligt min uppfattning, är val-
hänt hanterat är att statsministern, när han väl befinner
sig i Kina, utfärdar en inbjudan till ett kinesiskt besök
i Sverige. Detta, fru talman, är i och för sig inte så
konstigt. Med besök följer ju ofta återbesök. Också
där finns det en internationellt ganska etablerad prax-
is. Detta borde kanske ändå ha omnämnts här hemma.
Det var naturligtvis inte särskilt bra att man då ytterli-
gare trappade upp nivån på besöksutbytet och inbjöd
Kinas statschef. Vi må diskutera om det var en inbju-
dan till ett officiellt besök i Sverige på statschefsnivå
eller på regeringsnivå och om det var ett arbetsbesök
eller inte.
Jag är förvånad över att landets statsminister inte
heller i det här fallet tar de kontakter med partierna,
t.ex. via Utrikesnämnden, som skulle ha lett till att
man hade fått en diskussion. Statsministern skulle då
ha fått reda på vad andra partier tyckte. Det är mycket
möjligt, fru talman, att man då hade kunnat ge råd
eller t.o.m. hade kunnat hitta fram till ett samförstånd
som hade lett till att det som sedan skedde inte ägde
rum, nämligen att det blev en diskussion om besöks-
utbytet med Kina.
Jag vill understryka att det här inte gäller om vi
skall ha besöksutbyte med Folkrepubliken Kina eller
inte, för det skall vi självfallet ha. Det finns all an-
ledning att genom en dialog peka på vikten av att
mänskliga rättigheter respekteras i Kina. De viktiga
människorättsfrågorna har i stället genom statsminis-
terns handlande kommit i skymundan, och det har
blivit en diskussion om just hanteringen av den här
typen av besök. Vi måste naturligtvis från oppositio-
nens sida också uppfatta detta som en onödig konfron-
tation, och det bidrar naturligtvis inte till att samför-
ståndet om utrikespolitiken ökar.