Fru talman! Det stämmer att Vänsterpartiet och
Folkpartiet, Lars Ohly och jag är de som har minst
gemensamt när det gäller mycket inom utrikespoliti-
ken. Jag har också fått det bekräftat nu när jag har
lyssnat till Lars Ohly. Jag lyssnade också mycket
intresserat på vad Göran Lennmarker sade tidigare.
Jag gjorde den reflexionen att det var ett visionärt tal
som pekar framåt, på möjligheter. När jag lyssnar på
Lars Ohly är det precis tvärtom: Det är bara elände,
elände och elände med Europeiska unionen.
Hur kommer det sig att denna eländiga organisa-
tion ändå har resulterat i en fredlig utveckling i Euro-
pa som är historiskt unik? Vi har inte haft krig mellan
länder i Europa på ett halvt sekel, vilket är unikt. Det
kan inte bara vara elände med den europeiska unio-
nen, Lars Ohly. Jag är den förste att skriva under på
att det finns tillkortakommanden. Dem ska vi rätta
till. Men själva tanken är ändå rätt tänkt, att samar-
betet ska leda till en fredligare värld. Varför inte bidra
till att göra det bättre i stället för att försöka lämna
detta fredsprojekt?
Det finns ett område där vi däremot har haft en
del gemensamt, och det är biståndspolitiken. Jag har
alltid uppfattat Vänsterpartiet som en draghjälp när
det gäller de frågorna. Det är det fina med demokra-
tin, att man kan skilja på sak och person. Vi kan ha en
hård debatt här men också glädjas åt den tjusiga fot-
bollskampen i Norrköping.