Fru talman! Inte heller jag kommer att kommente-
ra allt det som står i betänkandet eller redogöra för
alla de ställningstaganden som Vänsterpartiet har
gjort. Jag tänkte däremot börja med att yrka bifall till
några reservationer. Jag yrkar bifall till reservationer-
na nr 3, nr 36, nr 43 och nr 51.
Därefter tänkte jag läsa ett litet stycke ur betän-
kandet: Utskottet vill med anledning av yrkandet
erinra om att riksdagen genom sitt inriktningsbeslut
våren 1997 har fastställt hur de för nationell planering
avsatta resurserna skall fördelas på åtgärder inom
väg- respektive järnvägssektorn. Ett bifall till det nu
behandlade motionsyrkandet skulle innebära inte bara
en kraftig omfördelning av resurserna på bekostnad
av en angelägen upprustning av vägnätet utan också
en allvarlig störning i den tidskrävande och komplexa
planeringsprocess som fastställdes genom riksdagens
inriktningsbeslut våren 1997 och som därefter full-
följts genom bl.a. Banverkets och Vägverkets plane-
ringsarbete inom respektive sektorer.
Jag har en fråga. När vi här i kammaren debattera-
de regeringens proposition om infrastrukturinriktning
för framtida transporter tog jag upp frågan om hur
bakvänd den trafikpolitiska debatten har blivit när vi
gör saker i fel ordning. Jag står i dag fast vid att det
hade varit bättre att fatta beslut om de övergripande
politiska målen för transporter och infrastruktur innan
man gav sig in på att fördela pengarna.
Detta var utskottets svar på en motion som säker-
ligen uppkommit utifrån den diskussion som vi nu har
om de övergripande politiska målen. Motionen vill
förändra fördelningen av pengar till olika projekt och
besvaras med det stycke som jag nyss läste upp, näm-
ligen att det är omöjligt därför att processen redan är i
gång.
Fru talman, kammarens ledamöter och regeringens
representant! När har vi en möjlighet att börja för-
verkliga dessa vackra mål som målas upp i betänkan-
det? Det är väl ganska uppenbart inte bara för mig att
man för att följa riktlinjerna för den hållbara utveck-
lingen också måste förändra verkligheten.
När skall vi börja göra det? Vi gjorde det inte för
några veckor sedan, enligt min mening, när vi fattade
ett beslut om bifall till Södra länken.
När har vi en chans att påverka framtiden, när
Vägverket och andra ligger så långt fram i planering-
en att våra krav på förändringar kan bemötas väldigt
enkelt med att de säger att det är omöjligt att fatta
andra beslut eftersom upphandlingen redan har skett?
När skall vi förändra inriktningen och byta spår?
När skall vi sluta att bara tala med vackra ord och
i teorin, men låta verkligheten se helt annorlunda ut?
Vänsterpartiet har till betänkandet fogat ett antal
reservationer - inte i huvudsak därför att vi inte är
eniga om det som betänkandet egentligen behandlar,
nämligen målen, utan därför att vi är oeniga om hur vi
tänker oss att vi skall klara av att uppfylla målens
intentioner. Det förvånar mig att propositionen saknar
mycket av de konkreta förslag som borde följa med
en diskussion om målen. Det är faktiskt centralt att
veta om de konkreta åtgärder som föreslås verkligen
kommer att leda till måluppfyllelsen. Det kan också
påverka hur man vill att målen skall se ut.
Det kan ju vara precis så som Lennart Fremling
säger, dvs. att det är valår i år och att regeringen där-
för har svårt att lägga fram konkreta förslag.
Jag har några kommentarer som gäller delmålen.
Kommunikationskommittén presenterade efter rege-
ringens direktiv fem olika inriktningar grundade på
uppfyllande i olika delar av trafikmålen uppsatta
1988. Vi känner igen de olika alternativen: grundal-
ternativet, miljöalternativet, trafiksäkerhetsalternati-
vet, regional balansalternativet och näringslivsalter-
nativet. Regeringen har i propositionen valt att ange
huvudinriktningarna för delmålen utifrån utredningen.
Målen skall uppnås etappvis.
När direktiven gavs till Kommunikationskommit-
tén ansågs att de uppställda målen inte alla kunde
uppnås i ett och samma alternativ. Då ansåg man att
man måste prioritera. Nu menar både utskottet och
regeringen att någon sådan formell prioritering inte
behövs. Men jag hävdar att det tyvärr finns konflikter
mellan de olika delmålen, vilket regeringen också
påpekar. De etappvisa miljömålen är t.ex. konkret
preciserade, men de regionalpolitiska eller tillgäng-
lighetsfrämjande etappmålen är det inte. Den enda
precisering jag kan finna som gäller tillgänglighet
t.ex. är att funktionshindrade skall prioriteras. Det kan
ju i sig inte anses som speciellt konkret, även om det
är en bra inriktning.
Regeringen skriver att metoder för att precisera,
kvantifiera och följa upp etappmålen inom de olika
delmålen bör utvecklas. Frågan är när. Det är nu vi
fattar besluten!
Vi i Vänsterpartiet vill påpeka att det är viktigt att
ta hänsyn till miljömålen i den här processen. De
andra delmålen får inte strida mot dem. Det finns
nämligen konflikter mellan de olika delmålen för
regionalpolitik och tillgänglighet i förhållande till
miljömålen. God tillgänglighet kan ju t.ex. åstad-
kommas genom att man ger alla individer en egen bil.
En omfattande utbyggnad av vägnätet till i princip
alla stugor i Sverige skulle troligtvis vara ganska
positiv regionalpolitiskt sett, men den skulle förhind-
ra, och i princip omöjliggöra, att man når något av de
uppsatta miljömålen.
Om de olika målen inte är förenliga - vilket skall
då uppfyllas i första hand? Riksdagen kan fatta felak-
tiga beslut beträffande regional balans, näringslivs-
stimulans eller liknande som kan få negativa konsek-
venser. Men förmodligen är det inte svårare än att
man kan rätta till det hela i efterhand. På den punkten
skiljer sig miljömålen från andra mål. Naturlagarna
kan nämligen inte ändras med riksdagsbeslut. Har en
viss koncentration av luftföroreningar uppstått kan
inte riksdagen genom att fatta nya beslut plocka in de
utsläpp och föroreningar som finns i vår natur. Därför
måste miljömålen komma i första hand. Därför anser
också Vänsterpartiet att man måste ställa krav på att
miljökonsekvensbeskrivningar skall göras även när
man tar hänsyn till de andra delmålen för att de miljö-
politiska målen inte skall motverkas.
När man tar ut skatter och avgifter på trafik före-
slås i propositionen att det skall grundas på ett väl
definierat kostnadsansvar som tar hänsyn till de exter-
na effekter som trafiken medför. Vi i Vänsterpartiet
anser att detta är självklart. Vi har länge arbetat för att
de olika trafikslagen skall betala sina egna kostnader.
Trots flera beslut om detta i precis den riktningen är
principen långt ifrån uppfylld. Frågan är varför.
Transportsektorns villkor har under de senaste
åren skiljt sig tydligt från de villkor som vård, omsorg
och undervisning, dvs. annan offentlig verksamhet,
har haft. Där har behoven konsekvent fått anpassa sig
till en krympande offentlig ekonomi. Vänsterpartiet
anser att i framtiden måste naturligtvis även transport-
sektorn och infrastrukturen anpassas efter rådande
samhällsekonomi.
Regeringen avser att närmare analysera Statens
ekonomiska krav på SJ avseende avkastning och
soliditet inför budgeten 1999. Det är bra. Jag vill
upprepa att Vänsterpartiet vid ett flertal tillfällen har
påpekat att det lönsamhetskrav som ligger på SJ leder
till kortsiktigt företagsekonomiskt tänkande med ned-
skärningar och rationaliseringar som i sin tur leder till
osäkerhet både för de anställda och för resenärerna. I
och med det försämras också beredskapen t.ex. Verk-
samheten drivs inte i första hand för att generera vinst
eller tillhandahålla bra service i hela landet. Det är ju
det som är det viktiga. SJ måste kunna ta sitt samhäll-
sansvar. För att kunna göra det krävs en möjlighet till
mer långsiktigt tänkande - en utveckling i stället för
en avveckling helt enkelt.
Vi i Vänsterpartiet noterar med tillfredsställelse att
det faktiskt finns en punkt i betänkandet där regering-
en har tagit fasta på vad vi tidigare har krävt, nämli-
gen att järnvägen skall ges bättre förutsättningar.
Reducerade banavgifter och sänkta kostnader för
godstransporter på järnväg innebär att järnvägen ges
en möjlighet att konkurrera med andra transportslag
på mer rättvisa villkor. Det tycker vi är bra.
EG-kommissionen har enligt en redovisning som
också finns med i betänkandet presenterat ett åt-
gärdsprogram inom transportområdet. Prioriterade
områden är enligt programmet liknande de som vi
kommer att fastställa här i dag i kammaren. Men
kommissionen pekar också på områden som är pro-
blematiska och som inte riktigt har tagits upp i betän-
kandet, nämligen trängsel, miljöeffekter och olyckor
t.ex. Man hävdar att det är överskuggande problem.
Slutsatsen i EG-kommissionens betänkande är att
samhällsekonomiskt utformade avgifter är en viktig
del för att komma till rätta med de här problemen.
Hur mycket har den svenska regeringen tagit fasta
på EG-kommissionens betänkande i det här fallet?
När kommer regeringen med konkreta förslag om
avgifter i våra större städer vad gäller trafiken för att
motverka trängseleffekter som kan få jättestora kon-
sekvenser? När återkommer regeringen med större
satsningar på den kollektiva infrastrukturen eller med
förslag om förändringar som gäller drivmedel och
beskattning? Det är frågor som behöver besvaras här i
kammaren i dag.
Vänsterpartiet menar att drivmedlen är en grund-
bult i trafikpolitiken. Transporter och resor som inte
kan betecknas som miljömässigt hållbara måste mins-
ka över lag. Användningen av fossila bränslen måste
också minska. Vi måste sluta slösa på ändliga resurser
och i stället använda förnybara energikällor. Jag tror
att vi är eniga om det. Frågan är hur vi skall ta oss dit.
Vi i Vänsterpartiet menar att både producenter och
konsumenter har fått upp ögonen för de alternativa
drivmedlen och att det på marknaden finns alternativ
till den nuvarande bensinen eller dieseln som är minst
lika attraktiva. Det är bra, men det går för trögt. Vi
anser att det är statens uppgift att påskynda utveck-
lingen i rätt riktning. Det kan man göra genom att på
olika sätt stödja och främja tillverkning, tillgänglighet
eller användning av alternativa bränslen. En viktig
faktor i sammanhanget är naturligtvis priset på bräns-
let i fråga. Det är viktigt av både miljö- och rättvise-
skäl att priset på de alternativa bränslena är lågt.
Det är anmärkningsvärt att regeringen i det här lä-
get bara ansöker om att fortsatt generellt få tillämpa
lägre bränsleskatt på biodrivmedel. Är det inte dags
att sluta med försöksverksamheten nu? Är det inte
dags att utveckla detta på riktigt? Vi vet ju att det
fungerar. Frågan är hur berörda näringar skall våga
satsa på nya bränslen om det inte finns långsiktiga och
tydliga regler och riktlinjer. Jag tycker inte alls att
detta är speciellt ointressant att diskutera. Vi har ett
ansvar i den här frågan.
Den viktigaste faktorn för användningen av bilen
som färdmedel är priset. Den faktorn är för de större
städernas bilvolym den enda som verkligen påverkar
resemönstret. Det finns varken här i betänkandet eller
i vårbudgeten några konkreta förslag vad gäller en
förändring av prispolitiken eller skattenivån på fossila
bränslen.
Det här är ganska anmärkningsvärt med tanke på
att den kommunikationsutredning som arbetat med
frågan har presenterat ett förslag som innebär en ök-
ning av bensinpriset med 10 öre, ett förslag som det
också fanns en majoritet för. Majoritetens förslag
innebär visserligen också en ökad kostnad per mil.
Förslaget från majoriteten i Kommunikationskommit-
tén innebär i realiteten att bensinpriset sänks om ett
antal år, eftersom man räknar med ny teknik, osv.
Jag tycker nog ändå att regeringen borde ha lyss-
nat litet mer på Kommunikationskommittén, trots att
det är valår, för någonstans måste vi börja.
Vänsterpartiet har i Kommunikationskommittén
förespråkat en kraftig höjning av bensinpriset i syfte
att nå våra mål - det är det som är syftet med en pris-
politik. Det har också visat sig att Vänsterpartiets
förslag, som i utredningens betänkande blivit klassat
som "miljöförslaget", är det enda förslag som når upp
till de miljömål som Kommunikationskommittén själv
har satt upp. Vi använder oss nämligen av tydliga
styrmedel för att nå miljömålen, styrmedel som är
uppsatta just i syfte att vi skall nå miljömålen.
Vill man inte, fru talman, höja det allmänna skatte-
trycket kan vi fortsätta prata om skatteväxling, kring
vilket det finns en majoritet i kammaren, åtminstone
vad gäller den övergripande principen.
Fru talman! Till sist vill jag hävda att vi här i
kammaren i dag i praktiken är bakbundna. I stället för
att för länge sedan ha börjat med att diskutera de
övergripande målen, för att sedan fördela pengarna
och sist påbörja en upphandling, har vi i praktiken
gjort precis tvärtom. När det mesta redan är upphand-
lat och pengarna fördelade börjar vi fundera över hur
de övergripande målen skall se ut. Det är, fru talman,
enligt min mening inte speciellt konstigt om vi förlo-
rar i trovärdighet när vi har gett upp det politiska
inflytandet över transportpolitiken.