Fru talman! Georg Andersson inleder med att
bakgrunden till hans ställningstagande utgår från
hans kristna tro. Den har jag en mycket djup
respekt för.
Vi har det gemensamt att vi står på samma
fundament. Och jag hamnade i den paradoxala
situationen i utbildningsutskottet att jag var den
som slogs för att den kristna etiken och den
västerländska humanismen skulle tas med i
skrivningen, men Georg Anderssons partibröder
stred hårt emot mig och andra som kämpade för
det.
Georg Andersson talar om kärlek. Det skulle jag
också gärna vilja göra, mycket och länge. Vi har
samma grundpositiva dyrkan till detta underbara
fenomen. Men det är inte kärlek som vi i dag
diskuterar. Att det skall vara så svårt att acceptera
det! Låt mig dra en parallell. Jag är nämligen
övertygad om att Georg Andersson då förstår vad
jag menar.
Vad är dopet? Georg Andersson vet det. För de
flesta människor handlar dop om att få sitt namn,
men det handlar inte ett ögonblick om det. Dopet
är någonting helt annat. Man döper inte någon till
ett namn. Namngivning och dop har inte med
varandra att göra. Det finns dess värre många
människor som inte vet det, men Georg Andersson
vet det.
För att göra frågan mycket tydlig och konkret, så
att t.o.m. Karin Pilsäter förstår den, vill jag säga:
Vad är det för fel på den kärlek och den lycka som
människor kan uppleva i andra förhållanden än
parförhållanden? Jag känner inte till Georg
Anderssons civila förhållanden, men tänk tanken
att två kvinnor dyrt och heligt i sitt innersta älskar
Georg Andersson, att det är besvarat från hans
sida, lika dyrt och heligt och äkta, att de gör det i
fullständig frihet -- det handlar inte alls om tvång --
och att de tre vill leva tillsammans. Vad är det för
fel på den kärleken?