Herr talman! I går genomfördes en manifestation
för biståndet här i riksdagen. Många namnkunniga
medverkande och deltagare diskuterade de
förändringar som skett och som sker i vår omvärld
och vilka konsekvenser detta får för behovet av
biståndsinsatser. Här fanns representanter för
regering och riksdag, kyrkan, enskilda
organisationer, näringslivet och medierna.
Det var den andra stora utvecklingsdebatten i
riksdagshuset denna vår. I mitten av mars hade
Nationalkommittén för befolkningsfrågor anordnat
en stor hearing och debatt som ett led i arbetet för
att fastställa den svenska positionen inför FN-
konferensen om befolkning och utveckling i Kairo
i september.
Sådana här debatter är nödvändiga för att återföra
biståndsfrågorna högt upp på den politiska
dagordningen. De är nödvändiga för att skapa en
fruktbärande dialog mellan beslutsfattare,
biståndsadministratörer, enskilda organisationer
och biståndsengagerade.
Vid de här två tillfällena har det stått alldeles klart
att det finns en insikt om nödvändigheten av att nya
krav och nya behov av bistånd kräver nytt
tänkande.
1989 förändrades världen. När det stora
Sovjetimperiet fallit sönder och nya nationalstater
fötts fick vi börja fundera kring vilka länder som
egentligen är utvecklingsländer. En annan
konsekvens berörde länder i tredje världen och
innebar att det bistånd som tidigare lämnats av
Sovjetunionen nu upphörde. Afghanistan, Angola,
Cambodja, Etiopien, Nicaragua och Vietnam
drabbades alla. Hur skulle det bortfallet
kompenseras?
Demokratiseringsvågen nådde även
enpartistaterna i Afrika. Övergång till politisk
pluralism och marknadsekonomi ställde nya och
andra krav än tidigare på biståndsinsatser.
De militära konflikterna och politiska
oroligheterna -- inbördeskrigen -- har ökat, och ofta
har de etniska och religiösa motiv. Bosnien,
Somalia och Rwanda/Burundi är tragiska exempel.
I inbördeskrigens spår flyr människor. Men de
flesta människor på flykt är människor på flykt
inom sitt eget lands gränser. Behoven av
katastrofinsatser och fredsbevarande insatser på
grund av interna och nationella konflikter har ökat
under de senaste åren.
Fredsuppgörelsen mellan Israel och PLO är skör
men ger ändå hopp om en fredlig och demokratisk
utveckling i Mellanöstern. Den utvecklingen
behöver stöd, och behovet av bistånd på
Västbanken och Gaza är stort.
Just nu vänds våra blickar mot Sydafrika, och stora
förväntningar knyts till det val som kommer att
hållas i nästa vecka. Bättre bostäder, utbildning,
hälsovård, arbeten till de arbetslösa -- behoven är
oändliga, och förväntningarna är stora på snabba
förbättringar. De förväntningarna kommer att
kunna infrias endast om givarsamfundet ställer upp
med bistånd inom olika samhällssektorer.
Jag har lyft fram de här exemplen på förändringar
i vår omvärld för att fokusera två förhållanden. För
det första växer kraven på vad bistånd skall
åstadkomma. För det andra är behoven mycket
mer komplexa än tidigare.
Finns det då resurser för att uppfylla de växande
kraven? Svaret är tyvärr nej. FN:s mål att 0,7 % av
BNP skall avsättas av de utvecklade länderna för att
bistå u-länderna är långt ifrån uppfyllt. Biståndet
till de fattiga länderna uppgick förra året till 60
miljarder dollar, och det är endast 0,35 % av
givarländernas BNP. Många givarländer skär
dessutom ned sina biståndsbudgetar på grund av
nationella ekonomiska problem. Andra, t.ex.
arabländerna, har minskat till lägsta anslag
någonsin -- 2 miljarder dollar, att jämföra med 8
miljarder i början av 80-talet. Enda glädjeämnet är
att Danmark och Japan har ökat sina anslag.
Som vi alla vet har det svenska biståndet också
minskat. Vi låg tidigare i topp vid en internationell
jämförelse. Men de neddragningar som skett
genom krisuppgörelsen och minskningen av
biståndets värde med upp till 25 % genom kronans
fall innebär att biståndet urholkats.
Vi socialdemokrater anser att enprocentsmålet
snarast möjligt bör återuppnås. Regeringen har
deklarerat ambitionen att Sverige inom en
femårsperiod åter skall nå enprocentsmålet. Det är
vår förhoppning att det skall bli möjligt
dessförinnan.
Att uppfylla de växande kraven på biståndsinsatser
är naturligtvis för närvarande en av de stora
utmaningarna för de utvecklade länderna.
Jag har också med mina exempel velat visa på den
komplexa verklighet i vilken biståndet skall
medverka till en demokratisk, social och
ekonomisk utveckling.
Min slutsats blir att det är absolut nödvändigt att i
denna omvärldsförändring tänka i nya banor. Vi vet
att resurserna är knappa, och vi vet att behoven är
närmast omätliga. Vi vet också att behoven ser
annorlunda ut i dag än för bara några år sedan. I
många fall handlar det om att humanitära, politiska
och fredsbevarande insatser måste integreras för att
man skall nå resultat.
Kanslihusets svar på de nya utmaningarna består i
att man lägger fram det ena förslaget efter det
andra i syfte att förändra organisationen och styra
biståndet. Det verkar litet fattigt, tycker jag. På
UD diskuterar man form och organisation i stället
för innehåll. Jag saknar verkligen visioner i
biståndsdebatten. Om det finns några sådana -- låt
oss höra det i dag! Hur ser biståndsministern på de
nya utmaningarna? Hur ser Daniel Tarschys på de
nya utmaningarna?
I onsdags publicerade UNCTAD sin rapport om
LDC-länderna, dvs. de fattigaste länderna i
världen. Bland dessa länder är den ekonomiska
situationen i de afrikanska länderna fortfarande
särskilt bekymmersam. Tillväxten är försumbar och
når endast upp till en halv procent. Med
befolkningsökning innebär det att den faktiska
tillväxten är negativ.
Orsakerna är flera: militära och politiska
konflikter, torka som förvärrade
livsmedelssituationen, fallande råvarupriser på
bomull och kaffe, brist på resurser för att täcka
elementära behov som hälsa och utbildning,
utlandsskuld och minskande exportintäkter.
För en tredjedel av de fattigaste länderna är
utlandsskulden högre än ländernas respektive
bruttonationalprodukt. De åtgärder som
UNCTAD föreslår i rapporten är satsningar på
utbildning och hälsovård. Det är
marknadsekonomiska reformer och ekonomisk
effektivitet inom offentliga sektorn. En sådan
utveckling kräver mer stöd från omvärlden. Men
vad gör regeringen och den borgerliga
utskottsmajoriteten? De minskar biståndet till
dessa länder -- det gäller t.ex. Tanzania, Angola,
Moçambique.
En annan rapport publicerades nyligen av OECD:s
DAC-kommitté. I den redovisas att bistånd har givit
resultat. I ett trettioårigt perspektiv har
barnadödligheten minskat, medellivslängd ökat,
utbildningsnivån förbättrats. Familjestorlekarna i
Asien och Latinamerika har minskat -- så också i en
del länder i Afrika. Tidigare biståndsberoende
länder är nu jämbördiga handelspartner.
För oss socialdemokrater står det
fattigdomsinriktade biståndet i förgrunden. Kärnan
i solidaritetens idé är de fattigas rätt till
människovärdighet, till frihet från armod och
förtryck. Biståndets huvudmål är att höja de fattiga
folkens levnadsnivå.
Om biståndet skall leva upp till dessa ambitioner
måste det vara långsiktigt. För oss är det av största
vikt att biståndet koncentreras till de fattigaste
länderna och att det utformas så effektivt som
möjligt med sikte på de mest angelägna behoven.
Det är dock uppenbart att fattigdom inte kan hävas
enbart genom bistånd. Det krävs också att länderna
själva utformar en bärkraftig utvecklingspolitik och
bygger de institutioner som krävs. I den processen
kan ett väl utformat bistånd spela en stödjande roll.
En framgångsrik kamp mot fattigdomen kräver att
biståndet medverkar till en socialt och ekologiskt
ansvarsfull marknadsekonomi och ett gott
styresskick. Dogmatiska marknadsekonomiska
recept är enligt vår mening ingen lösning.
En viktig del av biståndsarbetet består i att föra en
dialog med mottagarländerna. Särskilt viktig är
dialogen med de länder med vilka Sverige bedriver
ett omfattande, långsiktigt samarbete. Det är
naturligt att i en sådan dialog ta upp frågan hur en
god samhällsförvaltning kan utvecklas.
Vi socialdemokrater vill särskilt framhålla tre
områden inom biståndet:
--Biståndet skall utgå från mottagarlandets egna
ansträngningar och resurser. Biståndet till ett land
måste utformas mer som process och program än
som enstaka projekt. En bättre samordning mellan
givarna kan bidra till att öka effektiviteten.
Biståndet får inte bli alltmer fragmenterat.
--Biståndet skall stödja utvecklingen av
demokratiska samhällen. Demokratin och
respekten för mänskliga rättigheter är särskilt
viktiga för de fattiga som saknar andra medel för att
hävda sina intressen.
--Biståndet måste vara starkt kvinnoinriktat.
Kvinnans ställning, hennes makt och rättigheter är
också avgörande för att höja de fattigas
produktivitet.
Vi anser som tidigare att den förändring av
anslagsstrukturen som genomfördes våren 1993 är
till nackdel för mottagarländerna, och vi avvisar
den förändringen. Vi anser att samarbetsavtal och
landramar skall återinföras, eftersom det ger
mottagarlandet en långsiktig planeringstrygghet
och flexibilitet. Med nuvarande system kommer
mottagarländerna i en osäkrare position i
förhållande till givaren. Förutsättningarna för en
kritisk dialog försämras, och det strider mot ett
effektivt bistånd. Det visar all erfarenhet.
Jag beklagar att den politiska samsyn som har
funnits i fråga om biståndspolitiken inte längre är
en realitet. Det är tydligt att det numera går en
skiljelinje mellan regeringens politik och vår. Det
syns t.ex. i vår syn på anslagen till enskilda
mottagarländer. Det syns på våra olika
prioriteringar. Som jag har nämnt vill vi ha ett
långsiktigt bistånd som angriper orsakerna till
fattigdomen och inte ett plåsterbistånd som bara
plåstrar om akuta sår. Vi är inte heller överens om
grundläggande principer för beredning och
rollfördelning. Jag beklagar verkligen den
utvecklingen.
Låt mig slutligen säga att bistånd är svårt. Det vet
vi alla som arbetar med de här frågorna. Det gäller
att inta en ödmjuk hållning och inte misströsta när
resultaten låter vänta på sig. Ett effektivt bistånd är
beroende av kompetenta myndigheter. Det har vi i
Sverige.
Herr talman! Vi socialdemokrater står bakom
samtliga s-reservationer i betänkandet, men jag
yrkar enbart bifall till reservationerna 2, 3 och 24,
med hänsyn till kammarens tid.