Fru talman! Det är litet förvånande att Kristina
Svensson här menar att det jag stod för i talarstolen
är det traditionella, eller litet annorlunda uttryckt:
det gamla vanliga. Själv håller hon benhårt fast vid
de gamla systemen med landramar. De skall inte
ändras. Det skall vara som det alltid har varit, säger
Kristina Svensson.
De nya idéer och initiativ som regeringen har
kommit med -- jag räknade upp dem ganska
utförligt -- är fel. När det handlar om framtida
tänkande gäller det som Kristina Svensson tänkt sig
men inte presenterat. Vi hade inte heller inbillat oss
att det som regeringen har presenterat skulle duga.
Det är det framtida systemet som är presenterat i
propositionen och som jag här under åtskilliga
minuter försökt utveckla. Det är inte minst fråga
om att hjälpa till att bygga upp demokratiska
institutioner i mottagarländerna, ha ett mer
flexibelt bistånd och få mottagarländerna att
uppleva sitt ansvar, vilket är mer än vad de många
gånger tidigare har upplevt.
Det uttryck som Kristina Svensson använde i sitt
uttalande, ''biståndsberoende'', är inte något bra
uttryck. Det är ett gammalt uttryck. Vi ser vad det
har lett till i väldigt många länder. Det är
sannerligen inte bara positiva resultat och följder.
Jag tror att vi skall våga att litet mer frejdigt och
mindre ängsligt tänka i nya banor också vad gäller
organisationen och nya relationer. Det var detta
som jag presenterade, Kristina Svensson. Men
Kristina Svensson vill tillbaka till det gamla
traditionella med landramar där mottagarländerna
har biståndet liksom i en liten ask och inte behöver
frukta att de utsätts för positiva resonemang för
landet och landets befolkning.
Hur det sedan går med de 5--10 % av det svenska
biståndet som skall gå via EU:s budget får vi
fortsätta att resonera om. Det är självfallet min
förhoppning att vi kan ta det vid sidan om den
nuvarande biståndsbudgeten. Men det kan jag inte
stå här och lova. Vi vet, eller tror oss veta, att
någonstans mellan 5 och 10 % av vårt bistånd skall
kanaliseras via EU:s biståndsbudget