Fru talman! Utskottets kansli har som vanligt gjort
ett gott arbete. Ledamöterna i utskottet kan också
vara nöjda med sina insatser. Betänkandet om
biståndspolitiken är inte riktigt så digert som
tidigare. Antalet reservationer är 35. För några år
sedan var det 152.
Jag vill ge Kristina Svensson en extra blomma. Hon
meddelade att det bara blir knapptryckningar på tre
reservationer. Bertil Måbrink meddelade också att
han bara skulle begära knapptryckningar på tre
meningsyttringar efter vad jag förstod. Men så har
vi då denna Lars Moquist som har 25 reservationer
och tänker begära 13 rösträkningar. Och även om
inte själva rösträkningen begärs tar det onödig tid
när talmannen måste läsa upp att det yrkas bifall hit
eller dit. Om jag kommer ihåg rätt var det väl Ny
demokrati som i valrörelsen 1991 pläderade för att
göra riksdagsarbetet effektivare. Gör det då i dag!
Det är glädjande och tillfredsställande att vi är så
sams om biståndspolitiken. Den stora och mycket
breda majoriteten när det t.ex. gäller de
biståndspolitiska målen och sättet att samarbeta
med våra samarbetsländer ger styrka och tilltro. Jag
tycker att vi särskilt skall poängtera att alla fyra
regeringspartierna tillsammans med den
socialdemokratiska riksdagsgruppen står för
medelsramen på 12,4 miljarder.
Vänstern vill anslå 750 miljoner mer. De har
tydligen gott om pengar i sin budget. Ny demokrati
vill anslå 5,3 miljarder. Det är mindre än hälften.
Detta är alltså dessa nydemokratiska riksdagsmäns
svar till en miljard människor som lever i djupaste
fattigdom, som dagligen svälter och som dör i
svältsjukdomar.
35 000--40 000 barn dör varje dag. 200 000 kvinnor
dör varje år efter abort. Hundratusentals kvinnor
får men för livet. Nästan 1 miljard människor är
analfabeter. Två av tre analfabeter är kvinnor.
Väpnade konflikter skakar mer än 50 länder. 35
miljoner människor är på flykt.
Jag har tidigare i debatter lyft fram några av mina
käpphästar i biståndspolitiken. Det har t.ex. varit
demokrati och mänskliga rättigheter, bl.a. kravet
på att Sverige skall ompröva samarbetet med ett
land som vägrar införa demokrati och
flerpartisystem eller som obekymrat fortsätter att
ha politiska fångar -- t.ex. Vietnam.
Vår ordförande i utrikesutskottet, Daniel Tarschys,
uttryckte detta med villkorat bistånd på ett alldeles
utmärkt sätt. Jag instämmer i det han sade.
Samtidigt bör man också säga att vi kan vara nöjda
med utvecklingen i stort. Det går i rätt riktning.
Nästa punkt är befolkningsfrågan. Etiopen är ett av
de fattigaste länderna. I dag är befolkningen 52
miljoner; om 20 eller 30 år har den fördubblats. Det
är lätt att förstå vad detta innebär för
livsmedelsförsörjningen, miljön eller vad
exempelvis en ny torkkatastrof skulle innebära.
Allt fler biståndspolitiker är i dag medvetna om
befolkningsfrågans betydelse. Inte minst har
befolkningskonferensen i Kairo i år tvingat
politikerna att sätta sig in i nutidens ödesfråga och
komma med förslag till lösningar. Vår jord klarar 5
miljarder människor, men klarar den 10 miljarder,
som det kan bli om 25--30 år?
Alf Svensson markerade detta väldigt bra i sitt
inlägg. Jag tycker också att saken uttrycks på ett
alldeles utomordentligt sätt i propositionen på
s. 51: ''Under den tid som det tar att läsa detta
stycke'' -- det är väl fråga om 10-15 sekunder --
''föds det hundra barn, 96 i u-länder och fyra i i-
länder''. Den lilla meningen säger mycket.
Det finns en annan fråga som jag också länge har
fått tjata om i SIDA:s styrelse och på andra håll,
men som jag nu har fått gehör för. I den senaste
petitan från SIDA till regeringen för budgetåret
1994/95 finns det kravet med. Vad jag avser är
kravet på koncentration i biståndet.
I dag har vi samarbete med 19 programländer, och
vi har ett ganska omfattande samarbete med
ytterligare ett tiotal länder. Men sammanlagt
opererar vi i nära hundra länder. Detta innebär en
ofantlig splittring. Lägg sedan till att vi inom varje
land, framför allt i programländerna, arbetar i olika
sektorer och med olika projekt.
Visst är det lovvärt att vi knogar med
trafiksäkerhetsprojekt i ett par länder, men vad är
viktigast? Att analfabeterna lär sig att läsa och
skriva? Eller att kvinnoproblemen lyfts fram ännu
mer?
Fru talman! Sverige kan inte vara överallt. Vi kan
tyvärr inte hjälpa alla. Vi måste koncentrera oss. Vi
måste satsa på en bättre kvalitet, än bättre
effektivitet.
Jag vill gärna ge biståndsministern och hans
medarbetare en blomma för gott arbete under den
gångna mandatperioden. Men när det gäller
koncentration i biståndet har verkligen inte mycket
hänt. Jag vet att det är mycket svårt att prioritera --
för mig, för biståndsministern, för oss alla. Vi är
väldigt duktiga på att hitta nya programländer och
nya projekt, men vi måste koncentrera arbetet.
Om detta står det i SIDA:s petita på s. 8 att SIDA
anser att antalet sektorområden i varje
mottagarland måste minskas väsentligt under de
närmaste åren. Även för mottagarlandets
förvaltning betyder en koncentration av biståndet
en arbetsbesparing. På nästa sida står det att
biståndsmyndigheten förordar att regeringen på
lämpligt sätt låter analysera denna situation med
sikte på att minska antalet samarbetsländer.
Den 12 oktober i höstas hade jag en frågedebatt
med biståndsministern, då jag frågade vilka
åtgärder han skulle vidta för att koncentrera
biståndet. Hur tror ni att Alf Svensson svarade?
Mycket positivt. Alf Wennerfors har helt rätt, sade
han. Sverige kan inte vara överallt. Vi måste
koncentrera biståndet.
Jag vet att SIDA till nästan 100 % vill ha en
koncentration; det vill jag understryka. Jag tror att
Alf Svensson också vet att varje biståndsarbetare
inser att vi måste koncentrera biståndet.
Nå, hur gick det då med denna stora tanke i
propositionen? Dåligt! Nu frågar jag
biståndsministern: Varför?
Många kanske inte vet att biståndsministern också
är en mycket trevlig historieberättare. För några
dagar sedan hörde jag honom berätta om två
gubbar som satt på en bänk och tittade ut i
universum. Den ene säger: Bäste broder, hur ser du
på utvecklingen i världen? Den andre petade sig i
ögat och sade: Det är väldigt svårt, för jag har fått
något smolk i ögat!
Har biståndsministern möjligen fått något smolk i
ögat, så att han inte riktigt kan se den stora frågan
här? Vi båda är överens om att det är bra att
diskutera detaljer, men de större frågorna är nog
också väldigt viktiga.
Om nu Alf Svensson får förnyat förtroende i valet
och kanske får fortsätta att arbeta med dessa frågor,
vad tänker han då göra åt detta? Jag vet att det är
svårt, men jag tror att vi måste göra något, inte
minst med tanke på samarbetslandet.
Tjänstemän på departement och myndigheter som
vi samarbetar med har mycket låga löner. Det talas
om att de har 200--400 kronor i månaden om man
räknar i svenska pengar. Det betyder att de inte kan
vara på sin arbetsplats utan måste syssla med
extraknäck av olika slag för att få ihop pengar till
sin familj. Detta rör sig ofta om nyckelpersoner och
chefer. De driver boskapsskötsel eller jordbruk,
åker på konferenser och får traktamenten eller
skriver artiklar som de får en slant för. Detta är
naturligtvis inte bra.
På regeringens begäran fick SIDA i uppdrag att
undersöka om man skulle kunna inrätta något slags
lönefond i Moçambique. SIDA avfattade också en
skrivelse där det föreslogs hur detta skulle kunna
utformas, men regeringen sade blankt nej.
Regeringen skrev i sitt svar t.o.m. att starka skäl
talar för att det inte skall gå till på detta sätt. Jag
kan ha förståelse för vissa farhågor som regeringen
har, men problemet kvarstår. Världsbanken ligger
långt framme och likaså Norge och andra länder. På
varje CG-möte i Paris diskuteras detta problem. Vi
kan inte blunda för detta.
Fru talman! Jag ber till slut att få yrka bifall till
utskottets hemställan.