Herr talman! Det nya GATT-avtalet skrevs under i
Marrakech förra veckan. Avtalet är enligt en enig
expertis mycket bra för världens rika länder och för
tillväxtländerna i Sydostasien. Samma expertis är
enig om att de fattigaste staterna är avtalets
förlorare. Beräkningar visar bl.a. att Afrikas BNP
kommer att sjunka år 2002 på grund av avtalet.
Den ekonomiska världsordningens dom mot de
fattigaste staterna understryks nu ytterligare av en
färsk rapport från UNCTAD. Den ekonomiska
nedgången i världens 47 fattigaste stater har
bromsats något, men någon ekonomisk
återhämtning kan man inte tala om. UNCTAD
konstaterar att de sociala och ekonomiska villkoren
i dessa länder förblir ytterst besvärliga. Det finns
således inget nytt under solen. Det rika blir rikare,
och de fattiga blir fattigare.
Den fattiga delen av jordens totala befolkning
uppgår numera till 80 %. Dessa 80 % delar på
endast 16 % av jordens totala produktion av varor
och tjänster. Den rika delen av befolkningen, 15 %,
njuter frukterna av 70 % av jordens BNP.
Det är i det här sammanhanget man skall se
regeringens biståndspolitik, som fått majoritet i
utskottet och som vi nu skall fatta beslut om här i
kammaren. Utskottet betonar särskilt
fattigdomsinriktningen av det svenska biståndet.
Någon sådan fattigdomsinriktning är emellertid
svår att se i regeringens biståndspolitik.
Regeringen oroar sig lika mycket, eller mer, för att
svenska företag inte i tillräcklig utsträckning deltar
på den multilaterala biståndsmarknaden som för
fattigdomen i tredje världen.
Afrika, världens fattigaste kontinent, föreslås få
122,5 miljoner kronor mindre i svenskt bistånd
jämfört med innevarande budgetår. Största delen
av den nedskärningen drabbar Angola -- ett land
som står i ett gränslöst behov av utländsk hjälp.
Guinea Bissau -- ett utfattigt land som gjort stora
framsteg mot demokrati -- föreslås få noll och intet
i basprogrambistånd.
Detta kallar inte Vänsterpartiet för
fattigdomsinriktat bistånd. Till skillnad från
regeringen vill vi höja biståndet till världens
fattigaste kontinent -- den kontinent som är den
stora förloraren i GATT-avtalet och som på grund
av den orättvisa ekonomiska världsordningen
fortsättr att sjunka djupare in i fattigdomen. Vi
yrkar därför i vår -- eller min -- meningsyttring bl.a.
på höjningar till i stort sett samtliga mottagarländer
i Afrika.
Sverige var länge ett föregångsland i fråga om u-
landspolitik. Det som gjorde oss till ett
föregångsland och gav oss respekt i tredje världen
var bl.a. att vi gav minst 1 % av våra samlade
inkomster i u-landsbistånd. Den borgerliga
regeringen, med socialdemokraternas oförklarliga
stöd, gjorde emellertid så kraftiga nedskärningar
förra året att enprocentsnivån inte längre
uppnåddes. Årets höjning med 400 miljoner, som
biståndsministern under moderat motstånd lyckats
få igenom, räcker inte på långa vägar för att
återställa nivån.
I urholkningen av biståndet ingår dessutom att
betrakta asylkostnader och bidrag till FN:s
fredsbevarande verksamhet som
utvecklingsbistånd. Detta är inte
utvecklingsbistånd och skall därför inte belasta
biståndsbudgeten. Räknas dessa kostnader på 800
miljoner bort, vilket Vänsterpartiet anser bör
göras, blir regeringens förslag 12,5 miljarder
kronor. Det motsvarar endast 0,87 % av BNI.
Den kraftiga nedskärningen av biståndet har fått
negativa konsekvenser för svensk
biståndsverksamhet. Vänsterpartiet yrkar därför
på en återställning till enprocentsnivån i två steg.
Det första steget innebär enligt Vänsterpartiet ett
anslag på ca 13,5 miljarder exklusive asylkostnader
och bidrag till FN-styrkor.
Utskottsmajoriteten har ställt sig bakom
regeringens förslag att skapa en ny post under
biståndsanslaget, det s.k. C 4-anslaget, Stöd till
ekonomiska reformer och skuldlättnad. Med det
förslaget vill regeringen slå två flugor i en smäll.
Man vill dels genom att lyfta ut importstödet från
SIDA:s domäner öka den politiska styrningen av
biståndet, dels ytterligare strömlinjeforma svenskt
bistånd efter den modell för utveckling som
Världsbanken och Internationella valutafonden
står för.
Det mesta av pengarna under detta anslag kommer
att gå via Världsbankens
strukturanpassningsprogram för Afrika. Dessa
strukturanpassningsprogram sker på mycket hårda
marknadsliberala villkor -- devalvering, minskning
av statsutgifterna eller med andra ord den
offentliga sektorn, slopande av
livsmedelssubventioner. Allt detta sker för att
länderna skall tvingas föra den exportledda
utvecklingspolitik som Världsbanken, IMF och den
svenska regeringen tror är den ''enda vägen'' mot
utveckling.
Effekterna av denna politik är dock
väldokumenterade: drastisk försämring av hälso-
och sjukvård, skolväsende och social service.
Observera att detta sker i länder där dessa sociala
sektorer sedan tidigare är ytterst outvecklade.
Två exempel på länder där
strukturanpassningsprogrammen haft negativa
effekter på människors sociala standard är
Zimbabwe och Ghana. I Zimbabwe har
programmet lett till en neddragning inom
hälsovården med 30 % per person och som en följd
av det en fördubbling av antalet dödsfall i barnsäng.
Det har också orsakat en kraftig minskning av
antalet skolelever i grundskolan. I Ghana kan man
numera skryta med att man inte längre har några
köer till skolorna och sjukvården. Förklaringen är
enkel: De höga avgifter som regeringen fastställt
för att kunna minska statsutgifterna och därmed få
Världsbankslån har gjort att inga fattiga längre har
råd att betala. Hur skall dessa länder kunna
utvecklas när barnen inte ens få gå i skolan?
Det är sådana här konsekvenser som fått UNCTAD
att i sin rapport, som jag tidigare refererade till,
uppmana regeringarna i de fattigaste staterna att
satsa mer resurser på utbildning och hälsovård. Gör
de inte det, så kommer de skador som
marknadsekonomins brister skapat att få svåra
konsekvenser och hämma utvecklingen
utvecklingen.
Det är dags för Sveriges regering och riksdag att
också inse vilka skadliga effekter
marknadsekonomi A la Världsbanken har för de
fattiga länderna. Riksdagen borde som ett led i det
uppvaknandet avslå regeringens förslag att anslå 1
miljard under det nya C 4-anslaget.
Herr talman! I biståndssammanhang har den
borgerliga regeringen försökt göra demokrati och
mänskliga rättigheter till en biståndsfråga. Man har
också tillsatt en mänskliga-rättighets-minister, som
är biståndsministern. I konkret politik märks dock
inte MR-intresset speciellt mycket. Exempelvis
föreslår regeringen -- och utskottsmajoriteten -- en
sänkning av biståndsanslaget för demokrati och
mänskliga rättigheter från 650 till 595 miljoner
kronor. Det är naturligtvis ett förslag som
Vänsterpartiet inte kan ställa upp på. Vi vill i stället
se en ordentlig satsning på denna form av bistånd
och föreslår en höjning till 700 miljoner.
Regeringen visar inte bara bristande vilja till
satsning på demokrati- och MR-bistånd. Den visar
också en dubbelmoralens politik. Länder som
Kina, Indonesien och Marocko har erhållit eller
kommer att erhålla svenskt statligt bistånd i form av
u-krediter. Utskottet, som tillstyrker regeringens
förslag, försvarar detta med att biståndsnärvaro
skall ses som ett viktigt påverkans- och
dialoginstrument i en samlad svensk politik
gentemot dessa länder. Det är ett oacceptabelt
försvar som luktar bortförklaring lång väg.
Regimerna i dessa tre länder bryter mot de
mänskliga rättigheterna genom att systematiskt
fängsla, tortera och mörda politiskt oppositionella.
Dessutom bryter de på det grövsta mot folkrätten
genom att ockupera andra länder -- Kinas
ockupation av Tibet, Indonesiens ockupation av
Östtimor och Marockos ockupation av Västsahara.
Det är obegripligt hur u-kreditgivning till dessa
stater kan ses som en del av en dialog som skall leda
fram till en förbättring av MR-situationen. U-
krediter är ju den mest kommersiella form av
bistånd vi har. När sådana ges handlar det om
affärer och ingenting annat. Vad menar regeringen
och utskottsmajoriteten egentligen? Menar de att
Sverige inte kan utöva påtryckningar på regimerna
i dessa stater annat än med hjälp av u-krediter som
utpressningsmedel? Nej, givetvis ligger det inte till
så. Utskottets formulering litet längre fram i
betänkandet ger svaret på vad u-kreditgivningen till
dessa länder i själva verket handlar om.
Utskottet säger angående u-kreditgivning till
utvecklingsprojekt att då ''ges svenska företag
möjlighet att konkurrera på likvärdiga villkor med
företag från andra OECD-länder''. Det är
sanningen bakom det hela.
Herr talman! Jag har avgivit en omfattande
meningsyttring. Det skulle ta väldigt lång tid att
votera på varje moment. Det besväret tänker jag
inte orsaka kammaren. Men om jag inte yrkar bifall
till hela meningsyttringen betyder det inte att jag
inte skulle stå bakom alla punkter. För att spara
kammarens tid yrkar jag bifall till min
meningsyttring under mom. 1, 53--110 och 117--
121.