Herr talman! Det är en splittrad bild som vi möter
när vi i dag ser ut över världen. Vi ser länder där
befolkningen fortfarande lever i yttersta armod. Vi
ser att levnadsstandarden faktiskt sjunker genom
en snabb befolkningsökning. Men vi ser också
länder som har börjat att utvecklas mot ökad
välfärd. Vi ser länder där utvecklingen kraftigt har
skjutit fart under de senaste åren och där man kan
skönja, inte en välfärd som är av svensk nivå men
ändå en avsevärt högre livskvalitet än vad man hade
för bara 5--10--15--20 år sedan.
Den splittrade bilden visar att det finns olika
utvecklingsvägar, att länderna kan lära av
varandra, att de utvecklingsansträngningar som
görs inom de olika samhällena kan bära frukt. Det
är självfallet inte framför allt bistånd som leder till
utveckling, utan det är de
utvecklingsansträngningar som görs i de olika
länderna. Biståndet har en oerhört viktig roll för att
stimulera, för att bidra till att stödja, men den
avgörande kraftutvecklingen måste ske inom de
olika länderna.
Vad är det då som utmärker de länder som det går
någorlunda bra för? Ja, det är många olika faktorer.
Men en viktig faktor är att den ekonomiska
aktiviteten har blivit livligare inom dessa länder, att
det har skett ett ökat handelsutbyte inom
samhällena, men också en starkare anknytning till
världsekonomin. Jag tror att man kan generalisera
i detta hänseende och säga att de länder som har
lyckats få fart på sin utveckling har i allmänhet fått
en starkare anknytning till världsekonomin och ett
större internt ekonomiskt utbyte.
Det är faktiskt så, Bertil Måbrink, att det är
framgångsrika marknadsekonomier som har
lyckats få fart på utvecklingen, inte framgångsrika
planekonomier. Det är inte planekonomin som har
fått fart på den här processen, utan det är handel
och ekonomiskt utbyte som är den riktigt stora
motorn i utvecklingsprocessen.
Detta är en utveckling som vi på många olika sätt
självfallet skall stödja genom vårt bistånd. Jag är
glad över att det råder en mycket bred samsyn i
riksdagen som omfattar nästan alla partier om att
utvecklingsbiståndet är en viktig del av svensk
utrikespolitik. Jag kan inte se att det är annat än
konstlade skyttegravar som Kristina Svensson
försöker att gräva när hon beskriver debattläget
mellan partierna som sådant att det skulle råda
stora skillnader på detta område. Tvärtom visar det
betänkande som vi nu behandlar att det råder ett
mycket brett samförstånd om de grundläggande
frågorna inom biståndet.
Vi är på det hela taget överens om målet för det
svenska biståndet. När jag läser den
socialdemokratiska reservationen och lyssnar till
Kristina Svensson i vad gäller målet för biståndet
och jämför detta med vad som står i majoritetens
skrivning och i regeringens proposition, hittar jag
faktiskt ingen skillnad av betydelse. Vi är överens
om att det stora målet för svenskt bistånd är att det
skall syfta till att häva fattigdomen i världen. Det
kräver självfallet många olika strategier.
Det finns en mängd olika metoder som kan
användas för att häva fattigdomen. Jag reagerar
skarpt när jag hör Kristina Svensson tala
nedsättande om plåsterbistånd. Plåsterbistånd,
katastrofbistånd, är nödvändigt som en ingrediens
i vårt biståndspaket. Vi måste kunna ha
möjligheten att hämma ett aktut blodflöde där det
pågår. Vi måste ha beredskap för insatser i Somalia,
i Jugoslavien och i många andra länder där det
verkligen krävs akut bistånd. Vi har självfallet inte
den illusionen att detta har långsiktiga effekter på
folkens levnadsnivå -- för detta krävs just
långsiktigt bistånd. Den stora huvuddelen av det
svenska biståndet syftar till att stödja långsiktiga
utvecklingsansträngningar. Men katastrofbiståndet
kan icke avvaras. Det är en viktig och nödvändig
del i våra samlade biståndsansträngningar.
Om man studerar det socialdemokratiska
alternativet finns det då en del skillnader i vad
gäller budgetteknik. Man har andra föreställningar
om hur budgeten skall vara uppställd, hur pengarna
skall fördelas på det stadium som vi nu diskuterar,
nämligen under riksdagsbehandlingen. När man
sedan kommer fram till hur mycket pengar som når
de olika länderna är det ingalunda säkert att
regeringens alternativ leder till mindre anslag till
Tanzania, till Angola och till de övriga länder som
Kristina Svensson räknade upp. Jag frågar mig bara
hur mycket pengar som vi på det här stadiet
öronmärker och hur mycket som kommer dessa
länder till godo genom andra mera
ändamålsbestämda anslag som regeringen föreslår.
Socialdemokraterna går emot förslaget om att man
skall inrätta ett anslag på 1 miljard för att stödja
ekonomiska reformer och skuldlättnader.
Socialdemokraterna vill i stället fördela ungefär
motsvarande pengar på olika länderanslag.
Självfallet blir då länderanslagen större, men
poängen med regeringens uppläggning är att den
skapar en större flexibilitet. Den gör det möjligt att
göra prövningar och att använda pengarna så, att
de kommer till bäst nytta när anslagen så
småningom skall hanteras.
Det finns självfallet en viss motsättning mellan
mottagarländernas önskemål att veta precis hur
stora anslagen skall vara och Sveriges behov av att
kunna förhandla med staterna, att kunna fördela
medlen så, att de kommer till störst nytta, att kunna
ta hänsyn till i vilken utsträckning som villkor
uppfylls. Denna motsättning avspeglas i budgetens
uppställning. Vi måste skapa en trygghet hos våra
mottagarländer att vår satsning är långsiktig. Vi
måste å andra sidan behålla en handlingsfrihet, så
att resurserna kan anpasas på det sätt att de
kommer till störst nytta. De olika bedömningar i
det här avseendet som avspeglas i propositionen
respektive i den socialdemokratiska reservationen
uppfattar jag inte som principiella skillnader utan
som praktiska och tekniska meningsskiljaktigheter
om vad som är den optimala budgettekniken.
Herr talman! Klockan tickar, och jag hinner inte gå
in så mycket på Lars Moquists anförande. Jag vill
bara ta upp en enda punkt. Lars Moquist sade att
Ny demokrati önskar främja kompetensutveckling
och kunskapsöverföring. Jag har väldigt svårt att få
detta att gå ihop med det som jag år efter år har sett
i Ny demokratis alternativ. Det brukar nämligen gå
ut på att radikalt minska svenskt forskningsbistånd,
att avskaffa Nordiska Afrikainstitutet och att över
huvud taget lägga en våt svamp över allt det som
har med kunskaper om u-länder att göra. Hur kan
man, Lars Moquist, åstadkomma
kunskapsöverföring och kompetensutveckling om
man i Sverige drastiskt vill reducera resurserna till
kunskaper om u-länder?
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan i alla delar.