Fru talman! Det skulle vara mycket lätt
att måla upp en dyster framtidsbild.
Det finns ju så många hot inför
framtiden. Det är också risk att
hopplösheten breder ut sig inför dessa
hot. Vattnet tar slut i många områden. En
del påstår att det är vår nästa stora
krigsorsak. Befolkningsexplosionen
har vi berört här i dag. Andra stora
frågor är miljön, ökenspridningen, osv.
Svårigheterna kan tyckas oöverstigliga.
Denna dystra framtid är vad kommande
generationer har att se fram emot. Men jag
tror att det är viktigt att man också ser på
de möjligheter som finns. I dag får jag en
känsla av att t.o.m. biståndet ibland blir
syndabock i det här sammanhanget. Även
SIDA -- ibland särskilt SIDA -- får vara
något slags syndabock.
När man lyssnar på vissa debattörer kan
man få uppfattningen att eländet i
världen beror på just
hjälpverksamheten, på biståndet och
på biståndsarbetarna. Jag har här ett
urklipp ur en av de tidningar som finns
hemma i mitt län. Där formulerar sig en
av tidningens medarbetare på det här
sättet:
''Biståndspolitiken har haft klart
rasistiska drag som först på senare år börjat
dämpas. - - - Biståndet byggde på den
uppriktiga -- men naturligtvis aldrig
uttalade -- tron att mottagarna hade
outvecklade hjärnor som Sida emellertid
raskt kunde åtgärda medelst svenska
skrivböcker och utsända ingenjörer.
Miljarder kronor pumpades in i idiotiska
projekt som skulle demonstrera vår
genialitet.''
Sådant skriver alltså skribenter i seriösa
tidningar i dag 1994.
Karl-Erik Svartberg sade att många odlar
fördomar om biståndet. Det görs både i
och utanför denna kammare. Karl-Erik
Svartberg tillhör dem som under årens lopp
har ställt sig i denna talarstol och i många
andra talarstolar för att försvara biståndet.
Det har han gjort också i dag. Om jag
förstår saken rätt är detta hans sista
biståndsdebatt i det här sammanhanget.
Jag skulle vilja tacka Karl-Erik Svartberg
för alla kloka ord som han har sagt i
denna kammare. Jag vet att Karl-Erik
Svartberg, när han går över till en
verksamhet utanför det här huset, i sin
fortsatta gärning blir en bra ambassadör
för svenskt bistånd. Karl-Erik Svartberg
skall ha tack.
Vi får inte glömma historien bakom
situationen i många av de biståndsländer
som vi arbetar med. Det är fråga om
gamla kolonier som har blivit utsugna.
Det tar naturligtvis tid att komma till
rätta med de skador som har uppstått.
Låt oss ha realistiska förväntningar på
vad biståndet kan uträtta! Låt oss vara
litet ödmjuka när vi för fram kritik!
Det görs onekligen ett och annat misstag
också här hemma i Sverige när det gäller
ekonomi och utveckling. Det sker trots
att vi har hög utbildning, god infrastruktur
och borde ha helt andra förutsättningar.
Vi gör gigantiska misstag i Sverige. Jag kan
nämna som exempel hur det en gång i
tiden var med varven. Vi pumpade in
miljarder. Jag kan nämna Stålverk 80,
Volvos nya fabrik som skulle bli så bra
men som inte har kommit i produktion
och bankernas misshushållning på senare
tid.
Om liknande situationer skulle uppstå i
ett biståndsland blir kritiken enorm.
Det kan vara på plats med litet
självrannsakan.
Vi skall komma ihåg att biståndet ges till
de länder där fattigdomen är som störst.
Det är själva poängen med biståndet.
Biståndet behövs mest där det är minst
effektivt. Det blir följden av det hela.
Biståndet skulle naturligtvis fungera bäst
där det behövs minst. Där finns ju andra
förutsättningar. Men så fungerar det inte.
Detta är den miljö som biståndsarbetare
verkar i, och det är utgångsläget för
t.ex. SIDA:s, BITS, SAREC:s och
SwedeCorps verksamhet. Detta är
vardagen för frivilligorganisationernas
alla uppoffrande biståndsarbetare.
Det yttersta syftet med biståndet är att
göra det överflödigt. Det kommer
naturligtvis att ta tid. Målet är att ersätta
biståndet med sedvanligt ekonomiskt
samarbete. Målet är naturligtvis att
biståndet skall vara 0 %, som Lars Moquist
sade när han läste ett citat ur Svenska
Dagbladet. Vi ser alla fram emot den
dag då det skulle kunna vara så.
Knappast aldrig tidigare i historien har så
många länder samtidigt genomgått så
stora och omvälvande förändringar som i
dag. Dessa förändringar kan göra att
fattigdomen minskar och att välfärden
ökar.
Centralstyrd planekonomi håller på att
bli en parentes, och övergången till
marknadsekonomi sker nu snabbt på
många håll i världen -- i land efter land.
En ökad förståelse och kunskap om
mänskliga rättigheter sprider sig också,
även om införandet av demokratiska
styrelseskick tar tid. Vår kunskap om hur vi
kan bidra till bättre förhållanden i
världen ökar också. Både det
internationella och svenska biståndet
genomgår kontinuerliga förändringar,
och man drar slutsatser av både
misslyckade insatser och vunna segrar.
Det är hög tid att ge en motbild till den
negativa bild av tillståndet i världen
och biståndets roll som alltför ofta målas
upp. Dess bättre är det inte svårt att med
hjälp av fakta ge en mer positiv och
förhoppningsfull bild av världen. Det är
viktigt att lyfta fram det positiva som
sker. Vi får inte tappa det perspektivet
bara för att vi lever i en ofullkomlig
värld.
Det sägs ibland att hälsan tiger still. Så är
det också i dessa sammanhang. Det
som lyckas behöver man inte tala så
mycket om.
Biståndet är till för att stärka de positiva
krafter som finns, och det bidrar till att
stimulera u-ländernas egna
ansträngningar för att minska fattigdomen.
Det finns nu många bevis för att
biståndet når fram och ger resultat.
Låt mig bara ge några exempel:
Sedan 60-talet har medellivslängden i u-
världen ökat från 40 år till 63 år. Det är
en dramatisk förändring. Dödligheten
bland barn under fem år har halverats
sedan 60-talet.
På 70-talet hade 10 % av u-ländernas
landsbygdsfamiljer tillgång till rent vatten.
I dag har nära 60 % rent vatten. Vad
betyder inte det för människors hälsa och
livskvalité? Sedan 70-talet har antalet
analfabeter i u-länderna minskat med
25 %.
Jag är övertygad om att detta inte skulle
ha skett på så kort tid utan biståndets
medverkan. De insatser som vi har gjort
har gett resultat.
Det går naturligtvis inte att exakt säga
vad biståndet har betytt i sammanhanget.
Det finns många andra faktorer.
Ländernas utveckling beror i stor
utsträckning på andra och mycket
starkare faktorer. Den beror på krig,
naturkatastrofer, landets egen
ekonomiska politik m.m. Biståndet är bara
en liten del av allt som styr ett lands
framtid. Låt oss vara medvetna om det!
Låt oss ha det framför ögonen när vi
diskuterar biståndet!
Jag ser att tiden går. Jag skall inte
förlänga debatten, men jag skulle
kunna ge många exempel. Jag skulle
kunna tala om förvaltningsbiståndet och
om Sydafrika, som vi har hört talas om i
dag och där man nu går till val. Där har vi
gjort insater. När det gäller
kvinnobiståndet finns det många
exempel på lyckade projekt och lyckat
arbete.
Det är som sagt inte svårt att finna
exempel på att biståndet gör nytta och
kommer de fattiga till godo. Inte heller är
det svårt att finna exempel på regimer
och stater där det verkligen börjar gå
framåt. Biståndet behövs alltjämt för att ge
fattiga människor en möjlighet till
värdigt liv och för att stärka u-
ländernas förmåga att ta sig ur
fattigdomen.
Våra barn och barnbarn får betala, sade
Lars Moquist tidigare. Jag tänkte då på
den svenska statsskulden. Notan blir
oerhört hög för våra barn och barnbarn om
vi som nu har ansvar för utvecklingen,
t.ex. här i riksdagen, inte investerar i
framtiden i form av bistånd.
Jag har själv barnbarn. Min mor är 88 år
och mycket pigg. Om mitt barnbarn lever
lika länge som min mor är vi framme vid
år 2080. Det räknade jag ut
häromdagen. Vi planerar nu för våra
barnbarn. De skall leva år 2080. För att
de skall ha en dräglig tillvaro fordras det
att vi satsar på bistånd.