Fru talman! Ny demokrati odlar också i dag alla
tänkbara fördomar om svenskt bistånd. Allt det
negativa som man kan ta fram tar man fasta på.
Man putsar det och kör vidare med det i den
politiska propagandan. Så odlar man ett politiskt
missnöje. Man tar ju aldrig chansen, Lars Moquist,
att försöka rätta till alla felaktigheter som är i
omlopp. Man tar inte chansen att motarbeta de
fördomar som existerar, utan man blåser i stället
under dem.
Detta är beklagligt. Jag skulle vilja rekommendera
Lars Moquist och alla andra nydemokrater i denna
kammare, även utanför kammaren, att fundera
litet extra när ni åker tunnelbana nästa gång. Sedan
en tid tillbaka bjuder SL, bland all reklam, på små
tänkvärda dikter.
En av de verkligt tänkvärda dikterna i detta
sammanhang är Stig Dagermans dikt med titeln En
broder mer.
f413 > Jorden kan du inte göra om
Stilla din häftiga själ.
Bara en sak kan du göra
En annan människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.
Jag tycker faktiskt, Lars Moquist, att ni
när ni nu bytt er tidigare partiledning
mot en ny skulle ompröva Ny demokratis
biståndspolitik. Jag refererade förra året
UNDP:s rapport om mänsklig utveckling
från 1992. Den visar att av världens
inkomster delar vi som utgör den rikaste
miljarden människor på detta jordklot på
82,7 % av inkomsterna. Den fattigaste
miljarden människor -- vi svenskar hör
ju till den rikaste -- får nöja sig med
1,4 %. Det betyder att när vi tar hand
om 82:70 kr av en hundralapp, får de
fattigaste nöja sig med 1:40 kr. Det är
proportionerna. Därför tycker jag att ni
i Ny demokrati skall ta till er Stig
Dagermans ord om att försöka
åstadkomma en hungrande människa
mindre. Så får ni en broder mer, också ni.
Fru talman! I övrigt skulle jag vilja göra
några reflexioner. Jag skulle vilja ta upp
resonemanget som förts om krav, med
utgångspunkt från en företrädare för
en enskild organisation i Zimbabwe.
SIDA hade i januari månad samlat
enskilda organisationer för att delta i ett
seminarium. Bland deltagarna fanns en
kvinna från Zimbabwe. När hon fick
frågan om vem hon företrädde deklarerade
hon själv: Jag kommer från en rik familj.
Min far är hövding. Han har tio hustrur
och vi är 144 syskon. Men det innebär att
jag inte behöver acceptera vilket
bistånd som helst när det gäller att
utveckla min by, området runt omkring och
människorna där. De ''gosig-gosiga'',
som hon sade, som kommer och vill allt
väl kommer aldrig över min tröskel. De
som redan på tröskeln talar om för mig hur
jag skall utveckla min by och
människorna där kommer heller aldrig
över min tröskel. Men de som vill vara
med och bistå oss på våra villkor och i
samarbete med oss bjuder jag in i mitt
hus. Dem sätter jag mig ned med och
diskuterar med. Så kan vi åstadkomma
bra bistånd tillsammans.
Det är detta det är fråga om. Jag tror inte
att vi skall ställa orimliga krav på
biståndet. Jag har i många sammanhang
påpekat att jag ogillar vissa uttryck
som figurerar i FN, vilka regeringen och
också vi i oppositionen använder, nämligen
ord som givarsamfund, givarländer m.m.
Jag tror alltså att vi snarast möjligt måste
komma bort från givarattityden. Det är
samarbete i utveckling som vi måste
främja. Samarbetet ställer krav, på
dem som vi samarbetar med men också
på oss, på att vi gör ett bistånd på deras
villkor. Det finns ju många exempel på
detta.
Daniel Tarschys utvecklade en hel del om
just detta samarbete som jag tycker är
väldigt fint. Han talade om villkor, men
jag vill inte acceptera det ordet, därför att
jag tror att det är i samförstånd och i
samarbete med våra biståndsländer
som vi kan åstadkomma någonting.
Sedan fördes det ett resonemang om
plåsterbistånd och utvecklande bistånd. Ja,
plåster är bra i många sammanhang.
Katastrofbistånd är helt nödvändigt, så
länge som världen ser ut som den gör.
Men också katastrofbistånd måste ha
en utveckling i sig. Det är detta som är
viktigt.
Jag skall ge ett konkret exempel på ett
SIDA-stött katastrofbistånd till
Mellanöstern, till Libanon. Där bygger
man upp bombskadade hus med stöd från
SIDA. Där får familjerna resurser nog
för att sätta ett rum i stånd. De får tak
över huvudet, de kan laga sin mat osv.
Sedan får de undan för undan på egen hand
bygga huset färdigt med övriga rum.
Detta är ett katastrofbistånd som jag
tycker är föredömligt.
Jag tror att det på sikt måste vara just den
typen av bistånd som vi riktar till Bosnien,
när det gäller det ofantliga
återuppbyggnadsarbete som måste sättas
in där. Jag tror att vi måste använda den
metoden, därför att det är en hjälp till
självhjälp. Först behöver människor tak
över huvudet, så att de kan laga sin
mat, men sedan får de åstadkomma
resten själva. Detta är ett katastrofbistånd
som tar till vara människornas förmåga.
Det har varit diskussion om de svenska
trähusen i f.d. Jugoslavien. Jag tror inte på
den modellen. I Kroatien fanns det
tidigare en omfattande småhusproduktion,
och det viktigaste vi kan göra är ju att
sätta den i stånd igen, så att den kan
producera de bostäder som behövs där.
Jag tar det som ett exempel.
Det finns mycket att kommentera. Jag
har alltid med stort intresse lyssnat på Alf
Wennerfors, och jag har aldrig upplevt
att han har stått för den marknadsliberala
linjen i Moderata samlingspartiet, utan
han har stått mera för den gamla,
konservativa linjen. Vi har ofta, trots att
vi tillhör skilda partier, haft
samstämmiga uppfattningar. Jag tycker
att det är bra.
Det är möjligt att Alf Wennerfors
regeringskolleger har påverkat Ny
demokrati att inta en mer positiv attityd
till biståndet. Annars är det
beklämmande att se hur moderata
statsråd åker till Sydafrika och höstar
in beröm från ANC och övriga, när vi vet
hur de motarbetade ANC här i Sveriges
riksdag. Detsamma gäller Vietnam. I
den första regeringsförklaringen sade
man att biståndet skulle minskas och
avvecklas om inte vissa villkor uppfylldes.
Men nu åker man dit och höstar in
beröm. Man ställer dessutom krav på
motprestationer, därför att Sverige har
stött Vietnam. Det där luktar litet illa.
Det är därför glädjande för mig att kunna
säga att Alf Wennerfors har stått för en
litet självständigare linje i
biståndspolitiken. Det hedrar honom.