Herr talman! Långsiktigt bistånd kan inte bara
handla om att mottagarlandet långsiktigt skall
kunna lita på att en viss summa pengar eller en viss
samling resurser kommer landet till del.
Långsiktighet är ett mycket vidare begrepp som
inrymmer en bestämd vilja att göra nytta och att
också kunna ställa villkor för hur biståndet skall
utnyttjas.
Om ett mottagarland vet att resurserna kommer,
oavsett hur man hanterar dem, uppstår inte den
effektivitet som vi alla önskar för biståndet.
Tvärtom kan det då bli en mycket ineffektiv
användning av resurserna. Det är därför viktigt att
löftena inte görs så rundhänta att de i
mottagarlandet kan lita på att de får sina resurser,
oavsett hur de hanteras. Det är viktigt att vi skall
kunna ställa villkor när vi ger bistånd. Det kräver
att vi också på svensk sida faktiskt bibehåller en viss
handlingsfrihet och att vi inte ger löften som måste
infrias, oavsett hur resurserna hanteras.
Jag uppfattade det så, att Kristina Svensson tog
tillbaka det olyckliga ordet plåsterbistånd. Vi är
tydligen överens om det behövs plåster vid akut
blodflöde. Vi är för vår del benägna att ge ett litet
större utrymme för katastrofbiståndet än vad
Kristina Svensson och socialdemokraterna är i sin
reservation. Här finns skillnader mellan
socialdemokraterna och regeringen.
Socialdemokraterna vill ge mindre pengar till
enskilda organisationer, forksningsbiståndet och
katastrofbiståndet. Ni menar att det stora anslaget
för betalningsbistånd och för skuldsanering inte bör
inrättas.
Jag har mycket svårt, Kristina Svensson, att få det
sistnämnda att gå ihop med det som också efterlyses
i er reservation, nämligen en radikal skuldstrategi.
Hur kan man kräva en radikal skuldstrategi om
man inte är beredd att avsätta anslag för en sådan?