Fru talman! Alf Wennerfors erinrar mig om en
interpellationsdebatt som vi förde om
koncentrationsfrågor, och jag vill gärna med några
ord svara på det som han sade. Eftersom jag här
utnämndes till något av en historieberättare, kan
jag kanske också få föredra en kort historia.
Det har från en socialdemokratisk grupp här i
riksdagen berättats mig att det kom in en ung
riksdagsman i gruppen och klagade på de gamla
ärevördiga ministrarna och socialdemokraterna i
övrigt. Jag är själv inte ärevördig, men jag talar här
om socialdemokrater. Den unge entusiasten
frågade varför man inte hade gjort det och det. Då
lär Per Edvin Sköld ha svarat: Vi har väntat på dig!
Det är nästan så man känner det när man hör Alf
Wennerfors, en gammal ärevördig parlamentariker
och ledamot av SIDA:s styrelse. Vi har väntat på
Alf Wennerfors!
Tala om vilka av de 19 programländerna som vi
skall ta bort eller vilka av de 30 som vi skall sortera
undan! Vi väntar på de förslagen. Det skulle
förmodligen föranleda en mycket lång debatt om vi
började gå in på sådant här i dag. Vi vet hur känsligt
detta är.
Det är vidare i och för sig sant att vi har relationer
till 100 länder, men mycket av detta består av
enskilda organisationers relationer och
verksamhet. Detta tycker jag inte att vi skall styra.
Det är mycket länge sedan som vi införde ett nytt
programland. Kanske skulle vi kunna avisera
Eritrea som ett nytt sådant.
Det är också viktigt att säga att koncentrationen
kan åstadkommas inte bara i ländervalet utan också
inom landet. Jag är i princip -- det kan man alltid
säga -- överens med Alf Wennerfors om att
koncentration är av nöden, och vi hoppas att vi så
småningom skall kunna åstadkomma en sådan.
När det sedan gäller lönerna till statsanställda i
Moçambique är det faktiskt så att Moçambique
får ett betalningsbalansstöd. Detta må deras
styrande omvandla till höjda löner, om de så
önskar, men vi tycker faktiskt inte att vi skall skriva
detta på näsan på dem. Jag tycker att de bör sköta
den prioriteringen själva.