Fru talman! Det ämne som vi diskuterar nu är
faktiskt ett av våra viktigaste politikområden. Det
kanske inte är det politikområde som är mest ägnat
att värva väljare, om man inte gör som Ny
demokrati och använder människors egoism som
ett argument för att rösta på just dem. Men det är
ett område som handlar om allas vår framtid. Om
vi och våra efterkommande skall ha en möjlighet till
en dräglig tillvaro på den här jorden, då måste vi
skapa en större rättvisa mellan människor och folk.
Då måste vi kunna råda bot på de växande
fattigdomsproblemen. Då måste vi kunna möta den
miljöförstörelse i tredje världen som innebär att
man drar undan själva grundvalen för människors
försörjning och överlevnad.
Det är därför kortsiktigt och cyniskt när man
hävdar att om man skall företräda svenska folkets
intresse, då skall man dra ner biståndet. Det är allas
vår nödvändighet att vi kan möta de stora problem
som man brottas med i tredje världen och få en
värld med mindre klyftor än vi har i dag. Annars
har ingen av oss någon framtid.
Därför är det naturligtvis sorgligt att det svenska
biståndet i dag inte har samma styrka, samma
köpkraft som det hade för några år sedan. Det är
sorgligt att vi kände oss tvingade att göra
nerskärningar och gå ifrån enprocentsmålet. Det
har naturligtvis förvärrats av den svenska kronans
minskade styrka. Desto viktigare är det att vi så fort
som möjligt återgår till åtminstone den traditionella
enprocentsnivån.
Jag noterar med tillfredsställelse den
samstämmighet som jag upplever finns här i
kammaren -- med undantag förstås av Ny
demokrati -- om att detta verkligen skall ske snarast
möjligt.
Jag vill gärna notera att vi nått en stor framgång i
och med att även Moderata samlingspartiet numera
står bakom den ambitionen. Så har det ju inte alltid
varit. Det var faktiskt en fröjd att höra Alf
Wennerfors läxa upp Ny demokrati för deras
bristande internationella solidaritet. Då har det
hänt något. Det kanske beror på det faktum att
Moderaterna numera regerar ihop med gamla
pålitliga internationellt engagerade partier som
Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet
och har varit tvungna att anpassa sig till dem. Det
är en nyttig effekt av den koalitionsregering vi nu
har.
Nu gäller det att också se till att det här får en
materiell effekt, dvs. att vi verkligen inom några få
år kommer tillbaka till enprocentsmålet. Vi får
hoppas att en klok politik samtidigt stärker den
svenska kronan, så att vårt bistånd verkligen får ett
innehåll.
Det är naturligtvis sant som ofta påpekas att det
inte räcker med volym, med kvantitet. Det är
kvaliteten i vårt bistånd, det ändamål det har, de
verksamheter vi stöder som är det viktiga.
Det är väl värt att understryka det som jag tror
Daniel Tarschys sade tidigare i debatten, nämligen
att det faktiskt är de utvecklingsansträngningar
man har i u-länderna själva som är det viktigaste.
Men vi måste veta vad det är vi stöder, och vi måste
se till att stödet går till rätt utveckling.
Här är det naturligtvis inte alldeles säkert att vi i
dag träffar rätt. Bistånd är svårt och utrymmet för
misstag är stort.
Det centrala måste naturligtvis vara
fattigdomskriteriet. Vi måste se till att vårt bistånd
verkligen når de fattigaste och att vi stöder en
utveckling på basplanet.
Jag ser en viss risk i den utveckling vi haft inom vårt
bistånd mot att vi alltför mycket ägnar oss åt att
stödja överbyggnader i u-länderna. Det är klart vi
måste göra det också. Vi måste också främja en
effektiv administration i biståndsländerna. Men det
är vad som händer ute i byarna och i
storstadsslummen och den möjlighet vi har att
förändra verkligheten där som är avgörande och
måttstocken på vårt bistånds effektivitet.
En annan viktig prioritet är det ekologiska. För
närvarande har vi en utveckling där själva grunden
för försörjningsmöjligheterna successivt förstörs i
många fattiga länder. Vi ser ökenutbredning,
skogsskövling, jordförstörelse, föroreningar av
vattendrag, växande luftföroreningar, hygienisk
miljöförstörelse i storstadsslummen osv. Det måste
vara en fråga av allra högsta prioritet för oss att
stödja åtgärder för att rädda jorden, rädda naturen,
rädda miljön och därmed också förutsättningarna
för framtida utveckling för människorna.
Demokrati är också ett huvudområde för våra
biståndssträvanden. Inte därför att det i och för sig
är så viktigt med parlament, flerpartisystem och
sådant, även om det är betydande förutsättningar.
Men också där är vad som händer på basplanet det
allra viktigaste. Det gäller att de vanliga
människorna får möjligheter att påverka politiken
i respektive länder. Det måste bli de vanliga, fattiga
människornas behov som blir utgångspunkten för
den politik som förs i u-länderna.
Så är det inte alltid i dag. Elitvälde finns i alla typer
av länder, men det är inte minst vanligt i fattiga
länder, där klyftan mellan eliten och de stora
människogrupperna är desto större. Om man inte
kan få politiska system där de stora
människogruppernas intressen har den största
genomslagskraften, då kommer vi inte heller att
kunna överbrygga de stora klyftorna.
Det är därför demokratimålet är så viktigt i vårt
bistånd. Inte därför att vi tycker att alla
nödvändigtvis exakt måste kopiera våra politiska
system, utan därför att demokrati är det som ger
förutsättningar för att de många människornas
intressen skall kunna prägla den politik som förs.
På det multilaterala planet är det i dag
Världsbanken och Internationella valutafonden
som är tongivande. Detta präglar också vårt bistånd
ganska mycket. Jag är inte alldeles övertygad om
att det alla gånger är bra. Det är naturligt att
Världsbanken har ett monetaristiskt synsätt på
utveckling. Den är en bank, även om jag också
tycker att det har skett en positiv utveckling när det
gäller Världsbankens benägenhet att ta sociala och
ekologiska hänsyn. Vi har dock ett ansvar att driva
de aspekterna ännu hårdare. Vi får inte alltid vara
bundna till världsbanksgruppens bedömningar och
prioriteringar. Vi måste göra också självständiga
bedömningar för att se till att vårt bistånd verkligen
når de rätta målen.
Sedan är det naturligtvis också så att vi inte klarar
att skapa ekonomisk rättvisa i världen endast med
vår biståndsbudget. Det krävs en totalsyn på
relationerna mellan rika och fattiga länder. Ännu
viktigare än biståndsflödet är förmodligen de
internationella spelreglerna när det gäller handel,
kapitalströmmar, tekniköverföring osv. Där
återstår mycket att göra.
Många har påpekat att det GATT-avtal som vi
lyckligtvis kunnat slutföra för inte så länge sedan
inte tillgodoser u-ländernas behov på ett rimligt
sätt. Det är naturligtvis vårt och andras ansvar att
se till att förhandlingsprocessen fortsätter och att
man får spelregler för den internationella
ekonomin som är bättre anpassade för u-ländernas
förutsättningar.
Vi bör naturligtvis använda alla de internationella
organ som vi är med i, eller kan bli med i, för att
främja rimligare internationella spelregler.
Om Sverige kommer med i den europeiska unionen
måste en viktig uppgift för Sverige vara att främja
en mer solidarisk internationell politik från den
unionens sida. Det är viktigt eftersom den
europeiska unionen är en av huvudaktörerna i alla
globala frågor. Men vi bör också självständigt låta
Sveriges röst bli hörd i FN, UNCTAD, UNEP osv.
Relationerna mellan de rika och de fattiga länderna
är en av de viktigaste framtidsfrågorna. Sverige har
en tradition när det gäller att vara pådrivande för
att skapa en rättvisare värld. Den är en tradition
som vi bör föra vidare.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utrikesutskottets
hemställan.