Herr talman! Många svenskar ifrågasätter i dag det
svenska biståndet, både vad avser omfattning och
innehåll.
I mitten av december 1993 publicerades en ny
undersökning om den svenska biståndsviljan.
Undersökningen visade att 91 % av de tillfrågade
svenskarna ville ha samma eller lägre bistånd. Av
de tillfrågade ville 9 % öka biståndet, medan 37 %
ville minska det. I gruppen på 37 % ville 9 % helt
slopa biståndet. Hela 59 % av dem som ansåg att
biståndet var ungefär lagom svarade att riksdagen
gjorde rätt när man minskade biståndet med 1 500
miljoner kronor innevarande budgetår.
Biståndsbehoven är enorma, men vi behöver inte
leta i fjärran länder för att finna dem. De finns på
andra sidan Östersjön. U-hjälpen måste ändras,
både till omfattning och inriktning. Vi anser att
Sverige skall verka för en global frihandel och att i-
länderna skall avskriva u-ländernas skulder.
Vårt långsiktiga biståndsmål bör vara det av FN
uppsatta målet, nämligen 0,7 % av BNI. Inom
denna ram skall allt bistånd rymmas -- både det till
fjärran länder och det som går till våra grannar på
andra sidan Östersjön.
Det bilaterala biståndet bör i större utsträckning än
nu ges i bunden form, dvs. i form av svenska
produkter, tjänster och kunskaper. Vi kräver också
en bättre kontroll av att hjälpen når fram.
Herr talman! Vi vill fördela biståndspengarna på
följande sätt:
En tredjedel skall vara multilateralt stöd, dvs. gå till
olika världsorganisationer. En tredjedel skall gå till
katastrofinsatser och folkrörelsebistånd, och en
tredjedel skall gå till våra grannländer på andra
sidan Östersjön.
Sverige fortsätter att vara en av de största
biståndsgivarna i världen. Vi fortsätter att ha ett
bistånd som ligger kring det s.k. enprocentsmålet.
Utbetalningarna under år 1992 motsvarade drygt
1 % av BNI. Om vi räknar in samarbetet med Öst-
och Centraleuropa uppgår biståndet till det mål
som riksdagen har uppsatt -- enprocentsmålet.
Statsbudgeten för budgetåret 1994/95 visar på ett
beräknat underskott på 172 miljarder och ett
lånebehov på 220 miljarder. Att i en budget med ett
så enormt underskott fortsätta att upprätthålla ett
bistånd på ungefär 1 % av bruttonationalinkomsten
är orimligt. Vi anser att Sverige bör ha det av FN
fastställda målet 0,7 % av BNI som långsiktigt
riktmärke för biståndet, men med hänsyn till våra
bedrövliga finanser bör vi i avvaktan på en budget
i balans sänka vår ambitionsnivå. Vi föreslår att det
totala biståndet till utvecklingsländerna och till
våra grannar på andra sidan Östersjön skall uppgå
till 7,4 miljarder kronor.
Regeringen fortsätter att behandla biståndet till
Central- och Östeuropa under en särskild titel,
Samarbete med Central- och Östeuropa. Vi
upprepar i år på nytt att alla biståndsanslag borde
samlas under en enda anslagstitel. Att uppdela
biståndsanslagen på utomeuropeiska länder, dvs.
utvecklingsländer, och europeiska länder, s.k.
samarbetsländer, är märkligt -- inte minst mot
bakgrund av att åtta länder i det forna
Sovjetunionen numera har ''status'' som
utvecklingsländer.
Uppdelningen synes mera vara ett sätt att förvilla
begreppen. Det totala biståndet, inklusive till
Central- och Östeuropa, uppgår till eller överstiger
det s.k. enprocentsmålet. I förhållande till vår BNI
låg vi på en delad andraplats med Danmark vad
avser biståndsutbetalningar under år 1992. Vi
betalade ut 1,03 % av BNI. Genomsnittet för de 21
medlemsländerna i DAC var samma år 0,33 %.
Norge betalade mest -- 1,16 % av sin BNI.
Herr talman! I Asien och Latinamerika har den
ekonomiska tillväxten varit stark. Asien hade
under år 1992 en ekonomisk tillväxt på 6 %, medan
befolkningstillväxten låg på knappt 2 %. Asiens
genomsnittliga exportvärde ökade med 8 %. I östra
och sydöstra Asien ökade det långt mer.
Motsvarande siffror för Latinamerika var en
ekonomisk tillväxt på 3 % och en
befolkningsökning på 2 %. Exportvärdet ökade
med 3 %.
I Afrika är framtidsutsikterna dystrare. Den
ekonomiska tillväxten var 1,5 %, medan
befolkningsökningen var 3 %. Fattigdomen ökade
trots ett massivt internationellt bistånd, inte minst
från Sverige. Värdet av exporten sjönk med 1 %.
Biståndsberoende, svaga styrmedel och
samhällsstrukturer som försvårar tillväxt i
ekonomin är några av orsakerna till att det mesta
har gått snett. Ytterligare bistånd måste
ifrågasättas. Först och främst måste man få bukt
med befolkningsexplosionen. Den ekonomiska
utvecklingen måste baseras på landets egna
förutsättningar och ske i en takt som landet klarar
av. I dag är biståndsberoendet förödande. Det
motverkar en utveckling som bygger på landets
egna förutsättningar.
I slutet av 1800-talet sprängde jordens befolkning
enmiljardsvallen. 1930 var den 2 miljarder. 1960 var
den 3 miljarder. 1975 var den 4 miljarder, och 1987
var den 5 miljarder. Med samma takt blir den 6
miljarder år 1998.
Fördubblingstakten för världens befolkning är nu
42 år. Afrikas befolkning fördubblas på 23 år. I
enskilda länder går det ännu snabbare. När den
ekonomiska tillväxten är lägre än
befolkningstillväxten får människor det sämre och
sämre. 80 % av världens befolkning lever i de s.k.
utvecklingsländerna. Dessa 80 % förbrukar endast
20 % av världens resurser. Det måste ändras.
Problemet är att de regioner som har den snabbast
växande befolkningen också har de sämsta
förutsättningarna vad avser tillgång till vatten och
bra jord. Vi går helt enkelt mot en enorm katastrof
om inget görs.
Det finns dock ljusglimtar i mörkret. I länder där
man har satsat på familjeplanering har födelsetalen
gått ner från i genomsnitt 6 till 3,5 barn per kvinna
i fertil ålder.
OECD:s biståndsavdelning anger att över 300
miljoner tillfrågade par saknar tillgång till
preventivmedel. Det är då synnerligen
anmärkningsvärt och beklagligt att endast ca 1,2 %
av det internationella biståndet går till
familjeplanering. U-länderna står själva för 80 %
av kostnaderna för familjeplaneringsinsatserna.
Kostnaderna för att stoppa
befolkningsexplosionen -- dvs. att ge hela världens
befolkning tillgång till preventivmedel, information
och service -- är 7--10 miljarder USD. Dessa pengar
måste fram.
Sverige bör verka för att frågan förs högst upp på
den politiska internationella agendan, men något
måste göras genast -- inte sedan, inte längre fram
utan nu.
För internationella åtaganden bör Sverige inte åta
sig en större budgetandel än vad som uttaxeras av
Sverige för FN:s ordinarie budget, dvs. för
närvarande 1,11 %. Det är märkligt att Sverige
fortsätter att ge bistånd till fattiga länder runt om i
världen när vi har en ekonomi som är sämst i
västvärlden. Vi föreslår att alla internationella
åtaganden omprövas och att samma
fördelningsnyckel tillämpas som gäller för FN:s
reguljära budget.
Om vi anser att något område skall prioriteras
genom högre åtaganden än 1,11 %, skall detta
kunna ske om en motsvarande neddragning sker på
annat område.
Inom området skuldlättnadsåtgärder måste
världens rika länder få rätsida på de fattigaste
ländernas skuldbörda genom att avskriva sina
fordringar. Sverige har föregått med gott exempel
genom att efterskänka fordringar. Vi bör
internationellt verka för att givarländerna avskriver
sina fordringar på de fattiga mottagarländerna och
att handelshindren mellan rika och fattiga länder
minskar. Att pytsa ut bistånd över fattiga länder
och sedan motverka mottagarlandets ekonomiska
utveckling genom handelshinder för
utvecklingsländernas produkter eller genom att
kräva tillbaka enorma lånefordringar är ett
gigantiskt hyckleri.
Ny demokrati anser att vi i ett läge där vi själva
lånar pengar utomlands inte skall ge bistånd i form
av skuldlättnadsåtgärder, eftersom mottagarlandet
i princip använder dessa medel för att avbetala
skulder till utländska banker. Man kan förenklat
uttryckt säga att våra biståndspengar går till andra
i-länders banker. Det vill vi inte vara med om. Det
har vi inte råd med. Låt varje i-land sörja för sin u-
landsfordran.
Många mottagarländer lägger en orimligt stor andel
av sin budget på militära utgifter. Ett lands höga
militära utgifter borde sätta större spår i den
svenska budgeten i form av ett reducerat bistånd än
vad som nu sker.
Vi anser att områdena kunskapsöverföring och
kompetensutveckling skall prioriteras än mer än
vad som sker i dag. Det är viktigt att
utvecklingsländerna får ta ett utökat ansvar för sin
egen utveckling. Kunskapsöverföring och
kompetensutveckling skall skapa förutsättningar
för utveckling i den takt man klarar av.
Främja investeringsbehovet i ländernas
infrastruktur genom u-krediter. U-krediterna --
som är förbehållna u-länder -- bör inriktas på
infrastruktur och miljö. Vi anser att u-krediterna
också skall kunna nyttjas för projekt i de baltiska
staterna, i Polen och i samtliga OSS-stater. Om u-
krediter kunde nyttjas även för projekt i Baltikum,
Polen och Ryssland skulle detta också leda till
positiva effekter för svenskt näringsliv.
Vi anser att biståndsanslagen i större utsträckning
skall avse samarbetet med Baltikum, Öst- och
Centraleuropa. Bistånd förmedlat genom
folkrörelser och enskilda organisationer bör vara
ett viktigt inslag i biståndsprogrammet. Vi föreslår
ånyo att man inför principen 70--30 i stället för 80--
20 i ekonomisk fördelning mellan staten och
organisationen. Folkrörelsernas andel ökar --
statens minskar.
Vi önskar också en avsevärt bättre redovisning av
biståndet. Allmänheten måste få en saklig
information om olika utvecklingsprojekt -- både
över sådana som gått bra och över sådana som
misslyckats.
Herr talman! När det gäller det multilaterala
biståndet vill jag nämna följande beträffande vissa
organisationer, fonder och banker.
FN:s utvecklingsprogram, UNDP, är FN-systemets
centrala organ för finansiering av tekniskt bistånd.
Sverige är den sjunde största biståndsgivaren.
Sveriges ekonomi är inte sådan att vi kan fortsätta
att vara en av de största biståndsgivarna. Bördorna
måste fördelas på ett sätt som motsvarar
givarländernas ekonomi.
FN:s kapitalutvecklingsfond, UNCDF, ger
finansiellt och tekniskt bistånd till småskaliga
investeringsprojekt. Sverige är en av de största
biståndsgivarna. Vi kan inte fortsätta med detta.
För FN:s befolkningsfond, UNFPA, föreslår vi en
höjning av anslaget med 40 miljoner kronor till 180
miljoner kronor. Befolkningsfrågan är, som jag
tidigare nämnt, utvecklingsländernas största
problem. FN måste på allvar ta itu med denna fråga
och ge den högsta prioritet.
FN:s barnfond, UNICEF, erhöll för budgetåret
1992/93 sammanlagt 765 miljoner kronor. Flera
europeiska stormakter finns inte med bland de
större givarna. Sverige kan inte vara bäst i allt. Vi
föreslår en reducering till 100 miljoner kronor.
Världslivsmedelsprogrammet, WFP, spelar en
betydelsefull roll för samordningen av
livsmedelsleveranser. Det är dock viktigt att
samtidigt erinra sig de konsekvenser i det
mottagande landets jordbruksproduktion som kan
bli följden av långvarig livsmedelshjälp.
Livsmedelsleveranserna bör inriktas på akuta
kriser. Vi föreslår att anslaget reduceras med 220
miljoner kronor till 50 miljoner kronor.
Anslaget till FN:s flyktinghjälp för
palestinaflyktingar, UNRWA, bör slopas. Sverige
var år 1991 den tredje största givaren. Avtalen den
13 september 1993 mellan PLO och Israel
förändrade förutsättningarna för fortsatt
flyktinghjälp. Vi föreslår att det svenska biståndet
helt upphör fr.o.m. budgetåret 1994/95.
Vi föreslår en höjning av anslaget till FN:s
flyktingkommissarie, UNHCR, med 100 miljoner
kronor i förhållande till regeringens förslag.
UNHCR har genom flyktingproblematiken på
Balkan fått än större finansieringsbekymmer. Vår
föreslagna höjning räcker för att ge ytterligare
100 000 flyktingar mat och tak över huvudet.
Herr talman! Jag skall också säga några ord om det
bilaterala biståndet. ''Målet är noll procent''. Den
rubriken är hämtad från Svenska Dagbladets
ledarsida sommaren 1993. I artikeln konstateras
nog så riktigt att ''Det finns samma risk med bistånd
som med all socialpolitik -- att bidragen
passiviserar -- att de subventionerar ett destruktivt
beteende''.
Vi föreslår att det bilaterala biståndet helt slopas
vad avser Asien och Central- och Sydamerika och
att det länderfördelade biståndet till Afrika
reduceras med ca 96 % i förhållande till
budgetförslaget. Inte minst rationaliseringseffekter
inom svensk administration -- hemma och
utomlands -- gör att biståndet bör koncentreras till
ett färre antal länder. På sikt vill vi avveckla hela
länderbiståndet genom SIDA. Vi vill att det
bilaterala biståndet i stort sett endast skall bestå av
katastrofbistånd och bistånd genom folkrörelser
och andra enskilda organisationer.
Inom anslaget ''Demokrati, mänskliga rättigheter
och humanitärt bistånd'', anser vi att inga medel
längre bör avsättas till organisationer inom
Sydafrika.
En höjning av anslaget ''Katastrofer och
återuppbyggnad m.m.'' är motiverad. Men med de
usla finanser Sverige för närvarande har föreslår vi
oförändrat anslag, dvs. 1 181 miljoner kronor,
jämfört med innevarande budgetår. Större delen av
anslaget, eller 700 miljoner kronor, bör avsättas för
insatser i Central- och Östeuropa, främst då i det
forna Jugoslavien.
Herr talman! Litet senare under dagen kommer
Simon Liliedahl att närmare beröra vårt förslag om
en katastrof- och biståndsbataljon, Swedaid, varför
jag inte går in på den frågan här.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till
våra reservationer 1, 4, 8, 11, 12, 22, 23, 25, 26, 27,
28, 30 och 35 och motsvarande avslag på utskottets
hemställan.