Herr talman! Jag vill gärna, som Daniel Tarschys
gjorde, börja med att uttrycka min tillfredsställelse
över det stora mått av samsyn som råder i denna
kammare beträffande vårt utvecklingssamarbete.
Trots att de olika partierna uttrycker skilda
uppfattningar i vissa detaljfrågor har vi, med ett
enda undantag, en likartad bedömning av
problemen i utvecklingsländerna och en i stort sett
likartad uppfattning om hur vi skall hjälpa till med
att lösa de här problemen.
Detta är en styrka för den svenska
biståndspolitiken. Och, som sagt, även om
debattens vågor kan, och skall, gå höga i enskilda
frågor är denna principiella samsyn värd att hålla i
minnet.
Själv vill jag i dag gärna framhålla den betoning
regeringen har gett åt grundläggande principer som
demokratiutveckling, respekt för mänskliga
rättigheter och utveckling av en marknadsekonomi
med sociala och ekologiska hänsyn.
Jag blir mer och mer övertygad om vikten av att
dessa värden får slå rot på djupet i de fattiga länder
som kämpar för sin utveckling. I linje med detta ser
jag det som allt viktigare att satsa mera på det
mänskliga kapitalet -- på utbildning och hälsovård
samt på uppbyggnad av fungerande
samhällsinstitutioner, regelsystem och rättsväsen --
för att bidra till en samhällsmiljö som främjar
arbete och initiativkraft.
Till denna satsning på det mänskliga kapitalet hör
också en dialog kring etikens stora betydelse för
ekonomi och utveckling, något som övertygande
påvisats av förra årets nobelpristagare i ekonomi,
Douglass C North.
De behov som vårt utvecklingssamarbete riktar sig
till har inte minskat. Även om vissa u-länder har
gjort goda ekonomiska framsteg har andra, fattiga,
länder tillkommit i spåren av det sönderfallna
Sovjetväldet. Klyftorna mellan världens fattiga och
rika fortsätter, dess värre, att öka.
De katastrofer som blir följden av det växande
antalet väpnade konflikter ställer också sina ökade
krav på vår solidaritet och på våra ekonomiska
hjälpinsatser. Vårt största enskilda mottagarland
finns inte längre i Afrika utan i Europa. Det är det
svårt sargade Bosnien, som redan fått över 720
miljoner kronor av svenska biståndsmedel. När
vanvettets tid där förhoppningsvis snart får ett slut
kommer ännu större internationella resurser att
krävas för att bidra till återuppbyggnaden.
Till detta kommer att de ökade behoven skall
täckas i en tid av stagnerande resurser. Sådan ser i
korthet biståndets verklighet ut detta nådens år
1994. Låt mig därför få bekänna att det trots allt var
med viss stolthet som jag i januari presenterade en
biståndsbudget där anslagen ökar med totalt 400
miljoner kronor.
Mot denna bakgrund blir det för mig dubbelt så
angeläget att skärpa kraven på att biståndsmedlen
används så klokt och effektivt som möjligt. Vi
måste lära oss att prioritera hårdare. Vi måste ställa
ökade krav på mottagarländerna, så att våra
resurser blir ett komplement till deras egna
ansträngningar -- och inte en ersättning. Vi måste
ställa betydligt större krav på mål- och
resursstyrning.
Inom biståndet, lika väl som inom alla andra
områden där staten är engagerad, har regeringens
krav på myndigheternas resultatredovisningar
skärpts. Hösten 1993 lämnade SIDA och BITS för
första gången årsredovisningar i en ny, mer
utvecklad form till regeringen. Regeringens
redovisning till riksdagen har också utvecklats
genom publikationen Svenskt bistånd 1992/93.
Såväl myndigheternas som regeringens
redovisningar har också bemötts positivt i mera
publika sammanhang och utgör en viktig grund för
en ökad kunskap om och förståelse för biståndet.
För insatser djupare och på längre sikt har
regeringen tillkallat en särskild kommitté för analys
av biståndets effekter, Kommittén för analys av
utvecklingssamarbetet. Dess sekretariat, SAU,
som knutits till den har en viktig roll i regeringens
arbete med att bedöma effektiviteten i biståndet.
Kommittén kommer i sommar att lämna ett
betänkande till regeringen, vilket bl.a. skall
behandla hur och i vilka former en fördjupad
analysverksamhet på det biståndspolitiska området
bör bedrivas. Under våren och hösten 1994
kommer också ett antal rapporter från olika
delstudier som kommittén initierat att publiceras.
Regeringens ställningstagande till en eventuell
fortsättning av detta arbete kommer att redovisas i
nästa års budgetproposition.
En annan framgångsfaktor i ett effektivt bistånd är
den organisation som vi har för att löpande hantera
uppgifterna. Den nuvarande
organisationsstrukturen har vissa brister. Min
bedömning är att vi har nått en gräns för successiva
och partiella förändringar i denna struktur och att
vi behöver resonera om hur organisationsformerna
skall se ut i framtiden.
Det nyligen avlämnade betänkandet ''Rena roller i
biståndet'' behandlar också frågan om biståndets
myndighetsstruktur. Tanken är en renodling av
biståndsmyndigheternas uppgifter och
organisation. Detta tål självfallet att diskuteras.
Men vi skall först analysera remissvaren, som skall
vara inne i dag, innan vi kan börja peka ut riktlinjer
för framtiden.
I det bilaterala biståndet har vi, ofta på ett
smärtsamt och dyrbart sätt, lärt oss att bistånd
aldrig blir effektivt om mottagarlandet självt inte
för en rimlig och ansvarsmedveten ekonomisk
politik och verkligen anstränger sig för att
mobilisera de egna resurserna för att utvecklas av
egen kraft.
Vårt viktigaste instrument för att styra det framtida
biståndet kommer att vara de landstrategier som U-
avdelningen nu arbetar med på basis av riksdagens
beslut för ett år sedan om styrnings- och
samverkansformer i biståndet, den s.k.
Engblomska utredningen.
En av de mer olyckliga effekterna av de fixa
landramarna var, tror jag, att mottagarländerna
ansåg sig kunna räkna med att automatiskt och
villkorslöst samt utan hänsyn till effektivitet och
resultat få minst samma belopp år efter år. Genom
att i stället arbeta med indikativa planeringsramar
ger vi en tydlig signal till mottagarlandet: Ni
ansvarar för er egen utveckling. Det är ni som äger
processen. Vi är beredda att hjälpa till med ett
långsiktigt bistånd, reglerat i insatsavtal som
kommer att bli t.o.m. ännu mera långsiktigt
inriktade än i dag. Men det är hos er som mottagare
som ansvaret ligger.
Herr talman! En sida av biståndsverksamheten som
vi inte talar så ofta om är återflödet. Jag är varm
anhängare av ett obundet bistånd. Men också det
obundna biståndet skapar ett återflöde i form av
upphandling av voror och tjänster i vårt eget land.
Beträffande det bilaterala biståndet är återflödet ca
45 %. I fråga om det multilaterala biståndet är
återflödet betydligt mindre, ca 10 % av det årliga
svenska stödet på omkring 400 miljoner US-dollar.
De svenska företagen har inte varit särskilt
framgångsrika på denna marknad, som fram till
sekelskiftet beräknas omsätta minst 300 miljarder
US-dollar. Därför gav jag en projektgrupp i
uppdrag att inom ramen för de svenska bistånds-
och handelspolitiska målen lägga fram förslag till
effektiva, koordinerade och långsiktiga
främjandeinsatser för att öka den svenska andelen
av upphandlingen.
Gruppens rapport Satsa på utveckling har just
färdigställts och presenterats. Bl.a. föreslås en
projektsamrådsgrupp för samverkan mellan
näringsliv och statliga organ samt att ett nytt
projektexportsekretariat inrättas inom UD.
Intresset från företagen har varit stort, och som ett
första steg i genomförandet av projektets slutsatser
arrangerar UD tillsammans med
Handelshögskolan i Stockholm en konferens för
stora och medelstora exportföretag för att väcka
ytterligare intresse för de multilaterala organens
verksamhet.
Herr talman! I december förra året beslöt FN:s
generalförsamling om reformer av FN:s
biståndsverksamhet. Beslutet innebär att ett första
viktigt steg har tagits för att effektivisera FN:s
biståndsverksamhet. Beslutet var också en stor
seger för de nordiska länderna, eftersom många av
de grundläggande principerna som vi har arbetat
för i det nordiska FN-projektet var basen i
församlingens beslut.
Utgångspunkten i det nordiska FN-projektets
förslag var att FN:s biståndsverksamhet måste
stärkas. Förslag presenterades om ett effektivare
beslutssystem för FN:s program och fonder, liksom
om ett nytt finansieringssystem. Genom beslutet
om förändrade styrformer har ett första viktigt steg
tagits för at få ett effektivare FN-bistånd. Det är ett
grundläggande och avgörande steg för att stoppa
fragmentiseringen av FN-biståndet liksom för att
hejda den marginalisering som pågått under senare
år.
Herr talman! En av de avgörande politiska
händelser som ligger framför oss i år är
folkomröstningen om medlemskap i EU. En av de
frågor som jag ofta möter i detta sammanhang
gäller vad ett medlemskap betyder för vårt bistånd.
Jag vill gärna säga att också på detta område ser jag
ett svenskt medlemskap som positivt för både vårt
och EU:s biståndsarbete. Konkret innebär det dels
att vi skall vara med och bidra till det gemensamma
bistånd som förmedlas genom EU-kommissionen,
dels att vi skall delta i den biståndspolitiska
dialogen inom EU. Det bistånd som kanaliseras
direkt genom EU-kommissionen utgör endast en
mindre del av medlemsländernas samlade bistånd.
Maastrichtavtalet utgör emellertid ett viktigt steg
mot en ökad samordning också av det nationella
biståndet. Det är mycket viktigt att vi från svensk
sida på ett aktivt sätt påverkar denna process. Som
en grund för detta pågår inom departementet ett
analysarbete där vi jämför inriktningen och
effektiviteten i EU:s bistånd med det svenska
biståndet i dag.
En viktig utgångspunkt när det gäller fördelningen
av den svenska biståndsbudgeten är att biståndet
genom EU skall vara ett komplement till övrigt
svenskt bistånd. Överlappningar bör naturligtvis i
så stor utsträckning som möjligt undvikas.
Resultatet av analysarbetet förväntas föreligga i
god tid före höstens budgetarbete.
Herr talman! Stöd till de ekonomiska
reformprocesser som genomfördes i våra
mottagarländer fortsätter att vara ett prioriterat
område för svenskt utvecklingssamarbete. Det
gäller inte minst för de fattigaste, mest skuldtyngda
länderna i Afrika. För flera av dessa länder börjar
nu ekonomiska reformer tillsammans med ett
finansiellt stöd få effekt i termer av ökad
ekonomisk tillväxt. Men vi har en lång väg kvar
innan detta kan avspeglas i en ökad levnadsnivå för
alla människor i dessa länder. Det är därför av
största vikt att vi fortsätter att stödja den
ekonomiska omvandlingen i riktning mot
marknadsekonomi, som möjliggör ekonomisk
tillväxt och på sikt en hållbar utveckling.
Genom betalningsbalansstöd kan vi ge finansiellt
stöd till import- och skuldlättnad, vilket är
nödvändigt för att reformerna skall kunna
genomföras. Genom att betalningsbalansstödet nu
samlas i ett anslag har vi ökade möjligheter att
samordna vårt stöd internationellt för att uppnå
bättre effekter av våra insatser.
Ett allvarligt utvecklingshinder för flera av de
fattigaste länderna är deras mycket betungande
skuldbörda. Sverige har därför tillsammans med
Schweiz tagit initiativet till ett internationellt
seminarium för att diskutera de fattigaste ländernas
skuldsituation. Seminariet äger rum den 19--20 maj
i Genève. Syftet är att höja den internationella
prioriteten vad gäller skuldlättnadsåtgärder för de
fattigaste länderna och medverka till att
skuldlättnad medges för dessa länder.
Herr talman! Regeringen tillsatte 1992 en
utredning för att utröna behovet av ett
internationellt institut för valövervakning.
Utredningen överlämnade sitt betänkande Free
and fair elections and beyond i oktober förra året.
Bakgrunden till utredningen är det starkt ökade
behovet av internationell övervakning av val i
skilda länder och världsdelar. De nuvarande
insatserna för valövervakning är kortsiktiga och har
projektkaraktär. Behovet är emellertid långsiktigt.
Det finns också ett behov av internationellt
överenskomna regler och normer, bl.a. för
valövervakning. Härtill kommer att det föreligger
en brist på opartiska insatser som alla parter kan
känna förtroende för.
Det ligger i sakens natur att en pluralistisk
demokrati också för samman aktörer med skilda
mandat och roller: regering, parlament, enskilda
organisationer och experter på valfrågor. Det finns
i dag inget forum som gör det möjligt för alla dessa
att samverka på sina egna villkor och mandat.
Utredningen har mot denna bakgrund funnit att det
finns både ett belagt behov av ett nytt
internationellt institut för stöd till valprocesser och
ett betydande internationellt stöd för tanken att
upprätta ett sådant institut. Bl.a. har FN:s
generalsekreterare och hans medarbetare
välkomnat och stött tanken på ett fristående institut
och har lovat ett fortsatt stöd för ansträngningar att
få ett sådant till stånd.
I u-världen har vi funnit en stark politisk
uppbackning för våra idéer. Regeringen har ställt sig
bakom utredningens förslag och i syfte att föra
arbetet med bildandet av institutet ytterligare ett
steg framåt har vi inbjudit till en internationell
konferens i Stockholm den 18 och 19 maj. Målet är
att förvandla det som hittills varit ett svenskt
initiativ till någonting som en grupp av länder,
organisationer och individer aktivt vill föra vidare.
Herr talman! En annan viktig fråga där vi har tagit
ett betydelsefullt initiativ gäller miljön i u-länderna
och betoningen av miljöaspekterna i vårt bistånd.
En särskild arbetsgrupp kommer inom kort att
tillsättas för att lämna förslag till principer,
riktlinjer och arbetsmetoder för hur de globala
miljöfrågorna och besluten vid FN:s konferens om
miljö och utveckling, UNCED, i Rio de Janeiro
1992 kan integreras i det svenska
utvecklingssamarbetet.
Gruppen skall också lämna förslag till
arbetsmetoder och beredningsformer och göra
bedömningar av kapacitets- och resursbehov i det
framtida utvecklingssamarbetet med sikte på
hållbar utveckling i UNCED-beslutens anda. Inom
ramen för arbetsgruppens arbete utreds även
förutsättningarna för svenska insatser till stöd för u-
ländernas åtgärder för att bevara och hållbart nyttja
den biologiska mångfalden mot bakgrund av de nya
förutsättningar som konventionen om biologisk
mångfald medför. Arbetet beräknas vara avslutat
under hösten 1994.
Herr talman! Befolkningsfrågan har under
årtionden kastat en hotfull skugga över världens
framtid. Folkökning pågår med en takt som saknar
motstycke i historien, och ca 90 % av ökningen sker
i u-länderna, främst i de allra fattigaste. FN:s
konferens i september i år om befolkning och
utveckling äger alltså rum vid en mycket kritisk
tidpunkt. Det är av yttersta vikt att denna
konferens blir mer än ord. Den måste leda till
handling som på sikt kan skapa en hållbar och
varaktig balans mellan befolkning och resurer.
Från svensk sida har det gjorts ett mycket grundligt
förberedelsearbete inför konferensen, särskilt
inom ramen för den av regeringen tillsatta
nationalkommittén för befolkningsfrågor. Inom
denna kommitté har det utarbetats ett viktigt
positionspapper, som blir vägledande för Sveriges
agerande i befolkningskonferensen. Vi lägger ett
brett perspektiv på befolkningsfrågan. Det innebär
en fokusering av de många fattigdomsrelaterade
problemen i u-länderna och en kraftfull betoning av
att de mänskliga rättigheterna respekteras.
En avgörande del i denna inriktning är givetvis
insatser för att höja kvinnans ekonomiska, sociala
och rättsliga status och ge henne möjlighet att själv
forma sitt liv och påverka sin egen fertilitet.
Barnens rätt i samhället hänger intimt samman med
denna fråga, likaså frågan om utbildning och
hälsovård för flickor och kvinnor. Vi bör alltså öka
stödet till de sociala sektorerna och inom
hälsosektorn särskilt till sexuell och reproduktiv
hälsa.
Herr talman! Regeringen föreslår i
budgetpropositionen att ett biståndskreditsystem
införs på försöksbasis under en priod av två år.
Biståndskrediterna kommer att ges på mycket
förmånliga villkor och huvudsakligen till
låginkomstländer med liten eller medelstor
skuldbörda. Normalt skall krediterna ges i obunden
form, men koncentreras till sektorer där svenkt
näringsliv är konkurrenskraftigt.
Biståndskrediterna skall ses som ett komplement
till BITS u-kreditgivning och gåvobiståndet genom
SIDA. Genom det nya systemet ökar flexibiliteten
och bredden i det svenska biståndet inom
infrastruktursektorn.
Herr talman! Det har i biståndsdebatten hörts vissa
kritiska röster som menar att regeringen är på väg
att minska det långsiktiga utvecklingsbiståndet till
förmån för kortsiktiga katastrofinsatser. Inget,
menar jag, kan vara felaktigare.
Vad som hänt är att katastrofala händelser i vår
omvärld på ett drastiskt sätt ökat behovet av
katastrofhjälp och minskat möjligheterna att
bedriva ett långsiktigt utvecklingsbistånd. Det bör
räcka att jag nämner Angola, Somalia,
Mocambique och Bosnien för att alla skall förstå
vad jag menar. Det är naturligtvis min förhoppning
att fredliga förhållanden snart skall göra det möjligt
att föra över mer resurser till
utvecklingssamarbete.
Jag kan i sammanhanget nämna att en
interdepartemental styrgrupp med företrädare för
utrikes-, kultur-, försvars- och finansdepartementet
för närvarande arbetar med att förbereda den
politik som Sverige bör föra i ett läge där det råder
fred i f.d. Jugoslavien. Denna politik bör bl.a. syfta
till att uppnå en stabil lösning av konflikten, att
bidra till återupprättandet av ett multi-etniskt och
demokratiskt samhälle med respekt för mänskliga
rättigheter, att bidra till återuppbyggnaden och
underlätta för flyktingar från f.d. Jugoslavien som
vill återvända att göra det.
Det är en styrka att det i det svenska samhället finns
en vilja att hjälpa till när det behövs. Många
människor lägger ned stort ideellt arbete på att
samla in varor för att hjälpa till vid katastrofer. De
organisationer de representerar får efter prövning,
i de fall hjälpen är relevant i förhållande till
behoven, bidrag från staten till transporter.
Transportbidraget är normalt endast en liten del av
hela gåvan. Att kalla detta för klosterbistånd
vittnar om förakt för människor som vill hjälpa till
och om stor okunnighet om hur hjälpen fungerar.
De enskilda organisationerna är värda stor respekt
för sina biståndsinsatser. Det är inte bara jag som
tycker det. UNDP skrev i sin Human Development
Report 1993 bl.a. att en av de starkaste sidorna hos
de enskilda organisationerna är deras förmåga att
snabbt och effektivt gripa in vid katastrofer. Därför
är det naturligt att jag har föreslagit en ökning av
anslaget till de enskilda organisationerna i
budgeten för 1994-1995.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag kommentera
den stora och positiva förändring som nu håller på
att ske i Sydafrika. Nästa vecka går det
sydafrikanska folket för första gången till
valurnorna för att utse landets första demokratiskt
valda regering. Bland alla nedslående händelser i
världen är det oerhört glädjande och
hoppingivande att detta ögonblick äntligen har
kommit för Sydafrikas svarta befolkning. Vi vet hur
detta folk har plågats och kämpat. Nu randas en ny
dag. Apartheids förnedring byts i självständighet
och frihet. Förvandlingen av det sydafrikanska
samhället blir säkert inte någon problemfri process,
men med det ledarskap som visats av både Mandela
och de Klerk finns det anledning att hoppas att
förändringen skall kunna genomföras under
fredliga former.
Inom UD bedriver vi sedan mer än ett år ett
planeringsarbete i samråd med
biståndsmyndigheter och enskilda organisationer
för att skapa ett framtida utvecklingssamarbete
med ett demokratiskt Sydafrika. Jag räknar med att
när valen genomförts kan vårt humanitära bistånd
omstöpas till ett bredare utvecklingssamarbete.
Den nya afrikanska regeringen måste ta itu med en
reformprocess som skall förvandla
apartheidpolitikens strukturer och konsekvenser i
ett samhälle där skillnaderna i inkomster och
levnadsvillkor är bland de största i världen.
Biståndet genom SIDA kan, genom att inriktas på
de fattigaste grupperna, medverka i denna process.
Framväxten av ett breddat sydafrikanskt näringsliv
kan också främjas genom att BITS och Swedecorp
medverkar i uppbyggnaden av ett näringsliv för
dem som motarbetats genom
rasåtskillnadspolitiken. Det svenska näringslivet
bör ha möjligheter att medverka i dessa
ansträngningar. En landstrategi för Sydafrika
kommer att utarbetas under budgetåret 1994-1995.
Herr talman! Jag inledde med några ord om vår
samsyn i biståndspolitiken. Låt mig få sätta punkt
genom att påminna om att detta är något som
präglar också den allmänna opinionen. Den senaste
attitydundersökningen av biståndsviljan, från
december i fjol, visar en glädjande ökning av
uppslutningen kring den svenska biståndspolitiken.
63 % anser att biståndet är lagom stort eller bör
ökas. Det är 9 % fler än 1992. Allra tydligast är
ökningen bland ungdomar i åldern 18--24 år. Där
har 75 % denna positiva inställning till biståndet --
en ökning med hela 18 %. Detta är naturligtvis
synnerligen glädjande. Om det är ett gott betyg åt
regeringens biståndspolitik vill jag låta vara osagt.
Men det är ett gott betyg åt svenska folket och
svenska ungdomar. Det vittnar om ett medvetande
och en vilja som det är vår förmån att förvalta till
konkreta beslut i denna kammare.