Herr talman! Daniel Tarschys sade i sitt anförande
att vårt förslag om prioritering av
kunskapsöverföring och kompetensutveckling inte
går ihop med vårt förslag om minskade resurser till
forskning m.m. Han tar också upp frågan om
Afrikainstitutet.
Vi vill t.ex. utnyttja u-krediterna för att främja
handel och därigenom på sikt främja ökad välfärd.
Vi vill också ha en större exportkreditgarantiram.
Det har vi behandlat i ett tidigare
biståndsbetänkande som heter Samarbete med Öst-
och Centraleuropa. Vi ville ha en höjning från 1 till
4 miljarder. De satsningar som vi vill göra bl.a.
inom u-krediter och genom större
exportkreditramar skulle leda till att länderna får
möjlighet att av egen kraft främja sin egen
utveckling.
Vi anser också att det satsas alldeles för mycket på
annan del av bistånd som finns med i
kunskapsöverföring och kompetensutveckling,
nämligen seminarier, kurser m.m. Vi vill ha mer
hårdvara, dvs. ökat svenskt bundet bistånd.
Genom biståndet vill vi också ge draghjälp till
svensk industri och svenska företag.
Det som är väsentligt och som Daniel Tarschys
främst vänder sig emot är att vi vill halvera själva
biståndsbudgeten till ungefär drygt 7 miljarder
kronor. Vi gör det därför att vi anser att Sverige inte
har råd. Det mesta som vi ger måste lånas och så
småningom skall ju saker och ting återbetalas. Det
är kommande generationer, dvs. mina och Daniel
Tarschys barn och barnbarn som skall vara med och
betala detta. Det är vad som egentligen är
bakgrunden till att vi framför förslagen om minskat
bistånd. Någon skall betala och det får kommande
generationer göra. Det är lätt att ge när man inte
själv skall stå för återbetalningen. Det är alltid
trevligt att vara givare när någon annan skall stå för
återbetalningen. I dagsläget är det faktiskt våra
barn och barnbarn som skall betala tillbaka det som
vi i vår generositet tycker att vi har råd med.