Herr talman! Jag har inte hållit på med någon
byteshandel med 400 miljoner och u-krediter. Det
kan jag försäkra Bertil Måbrink. Jag tyckte att det
var rim och reson i att återuppta u-
kreditverksamheten till Kina. Som jag har sagt
tidigare tycker jag att det finns anledning att någon
gång resonera om hur sammanhängande eller
konsistent vår Asienpolitik är om vi säger att vi kan
ge u-krediter till Kina. Nu har i och för sig Bertil
Måbrink sagt att han inte tycker att vi skall göra det
heller. Eftersom jag nu har sagt att jag tycker att
man kan göra det i vissa specifika fall har jag litet
svårt att förstå varför man inte åtminstone skulle
kunna pröva om det också skall kunna ges u-
krediter till Indonesien.
Bertil Måbrink nämnde biståndet till södra Afrika
igen. Mitt anförande var så långt att jag inte kunde
begära komplett uppmärksamhet under hela
anförandet. Jag nämnde Genève, och jag nämnde
faktiskt också ett datum för seminariet. Jag
påpekade också apropå våra relationer till
Sydafrika att jag hoppas och tror att både BITS och
Swedecorp kommer att gå in där mer än vad de har
kunnat tidigare.
Det skulle förvåna mig mycket, herr talman, om
inte totalsumman när man räknar med fler
myndigheter kommer att nå upp till den magiska
fjolårssiffran på 240 miljoner kronor. Jag tror att
den kommer att bli högre. Jag tror att Bertil
Måbrink kan känna sig helt lugn i det avseendet.
Herr talman! När det gäller
strukturanpassningsprogrammen vågar jag
påståendet att Världsbanken på senare tid har
intresserat sig mer just för de sociala sektorerna.
Man tar faktiskt också upp sådana kostnader i
mottagarländerna och i de länder där
strukturanpassning skall ske som handlar om
exempelvis militära utgifter. Det tycker jag är
positivt. Det finns naturligtvis en lång rad studier
om hur dessa program fungerar eller inte fungerar,
men det finns också studier som gör gällande att
satsningarna på de sociala sektorerna icke minskar.
Det är klart att ekonomierna är bräckliga och svåra.
Det är inte så att det råder frid och fröjd och
harmoni bara för att det finns ett
strukturanpassningsprogram. Vad har vi för
alternativ? Måste vi inte gå in på något sätt och
hjälpa till? Måste vi inte se till att dessa länder mer
än vad de har gjort tidigare kommer bort från
satsningar som är improduktiva?