Herr talman! Anna Hedborg tycks mena att det
inte är välfärden eller välfärdssystemet som har orsa-
kat krisen. Vad var det för anledning som låg till
grund för att den första åtgärd som den socialdemo-
kratiska regeringen då vidtog var att sänka ersätt-
ningsnivån i sjukförsäkringen? 25 % färre sjukskriv-
ningar blev följden.
Självklart har det timpenningsjukförsäkringssys-
tem som hon själv kritiserar varit rent omoraliskt och
spelat en väldigt stor roll när det gäller samhällseko-
nomin. Självklart är det så.
Jag undrar om Anna Hedborg över huvud taget
inte har lyssnat till kritikerna inom sina egna led, t.ex.
till Anders Isaksson som i sin lilla bok När pengarna
är slut förordar ett grundtrygghetssysytem av center-
modell. Jag har själv konsulterat forskare som san-
nerligen inte är moderater men som föreslår en modell
som har ganska stor likhet med vårt diskussionsför-
slag till stämman. Detta innehåller ett sammanhållet
system för allt inkomstbortfall, vid såväl sjukdom som
arbetslöshet.
Det är rätt intressant detta med en sänkning av er-
sättningsnivåerna till 75 %. Det är ingen grundtrygg-
hetsnivå när Socialdemokraterna kommer överens om
det, men när andra partier föreslår det, så förkastas
det. Jag vill också betona att det moderata förslaget
tills vidare är ett diskussionsförslag. Vi skall diskutera
det på stämman när vi har det klart.
Jag tycker att det har varit en intressant debatt
med ideologiska företecken. Här finns det väldigt
många idéer för socialförsäkringsministern att ta fasta
på. Men jag fick inte klart för mig så mycket vad
Socialdemokraternas vilja egentligen är. Politik är att
vilja, sade en gång Olof Palme. Jag delar den upp-
fattningen. Det regerande partiet måste tala om vad
det vill för framtiden.
Jag skall ta upp ett par frågor som här har diskute-
rats. Den ena är rehabliliteringsfrågan Jag gläder mig
åt att Moderaterna i en partimotion med Gösta Boh-
man som första namn redan 1982 sade att vi måste
komma ifrån ett passivt sjukpenningbetalande och gå
över till att rehabilitera människor. Tyvärr dröjde det
alltför länge innan förslaget blev verklighet. Vi vet att
försäkringskassorna, trots en dålig arbetsmarknad, har
lyckats få ner långtidssjukskrivningarna och minska
förtidspensioneringarna. Alltså måste vi gå vidare på
denna väg.
Jag vill också säga när det gäller det här med
pengar från olika påsar att jag är glad över att de
borgerliga kvinnoförbundsordförandena har varit
djupt involverade i den frågan. Barbro Westerholm,
jag själv, Karin Starrin och Margareta Viklund upp-
vaktade dåvarande majoriteten i Socialdepartementet
och fick en lagändring till stånd som gjorde det möj-
ligt. Jag tycker att intresset för denna fråga har varit
litet för lågt från socialdemokratins sida. I mitt eget
hem landsting i Värmland är man över huvud taget
inte intresserade av att gå den här vägen.
Jag vill också beröra det här med fusket som har
tagits upp tidigare. Vi fick en rapport härom dagen
som är rent skrämmande. Ändå ser vi, sade en av
utredarna, bara toppen på ett isberg! Man har kommit
fram till att otillbörligt utnyttjande och fusk före-
kommer i en omfattning som uppgår till minst 5-7
miljarder kronor! Svartjobb ligger högst upp på ska-
lan. Människor uppbär alltså någon form av socialför-
säkringsersättning och arbetar ändå mot betalning. Vi
vet att bidragsförskottssytemet nu är under debatt och
att ett förslag kommer till riksdagen. Det är bra. Jag
ställer ändå, liksom övriga här, frågan: Vilka ytterli-
gare åtgärder är regeringen beredd att vidta i den
frågan? Det är oerhört viktigt att det sker någonting
här, så att vi kan upprätthålla respekten för de sociala
systemen.