Herr talman! Liksom debattens första talare vill
också jag ställa frågan: Vad är egentligen välfärd?
Det är ju lätt att vi hamnar i en debatt kring bara för-
säkringsnivåer, basbelopp, o.dyl.
Egentligen handlar välfärd om mycket mer. Väl-
färd - en färd där det går väl att ta sig fram. I grunden
är det alltså fråga om en trygghet i livets förändrings-
skeden, att färden går bra, att livskvalitet kan upprätt-
hållas.
Tryggheten i livssituationen har inte bara med
pengar att göra. Välfärd är också att känna trygghet
på gator och torg. Välfärd är också att det finns ett
stabilt värdesystem i hela det omgivande samhället.
Välfärd är att veta att min medmänniska bär med sig
värderingar och värden som innebär människolivets
okränkbarhet, att människolivet respekteras och att
varje människa betraktas som unik och värdefull.
Välfärd är i högsta grad att utvecklas i gemenskap
med andra, bl.a. och inte minst i familjen, den lilla,
nära och trygga gemenskapen.
Det är en viktig fråga som den amerikanske filoso-
fen Charles Murray ställer. Han frågar: När de möj-
liggörande villkoren är pengar, hur mycket är till-
räckligt?
Pengar ger ju inte mod till modlösa eller själv-
känsla till den som ingen har, även om det kan vara
trevligare att vara modlös och rik än att vara modlös
och fattig. Men att pengar i sig inte skapar det vi
kallar välfärd kan vi lätt notera vid en internationell
jämförelse.
Forskaren Richard Easterlins konstaterande är
förstått dystert. Han säger: För en utomstående obser-
vatör verkar ekonomisk tillväxt ge ett alltmer välbär-
gat samhälle, men för dem som är inne i processen
kommer välstånd alltid att förbli ett avlägset, ivrigt
eftersökt men aldrig uppnått mål.
Ändå spelar pengar och materiella tillgångar en
oerhört stor roll, inte minst i den politiska debatten,
och även jag kommer att ägna mig åt det litet senare i
mitt anförande. Kanske beror det på att pengar är ett
kvantitativt mått, som är lätt att förstå sig på och de-
battera. Det där med livskvalitet är svårare. Hur mäter
man kvalitet?
Herr talman! I grunden tror jag att välfärdspolitik
handlar om människosyn. Det är fel att se människan
som en passiv mottagare av materiella fördelar.
Människan behöver utmaningar för att trivas med sitt
liv. De flesta socialpolitiska program utgår ifrån att
det är viktigt att reducera en svårighet, sänka en gräns
eller försäkra mot en risk. På sikt kan det skapa en
felaktig inställning till livet. Svårigheter kan ju fak-
tiskt övervinnas.
Det är viktigt att behandla medmänniskorna i ter-
mer av kompetens, självbestämmande och självstän-
dighet, att inse att en viktig del av livet är de utma-
ningar som möter oss. Utmaningen är nämligen en
resurs för det mänskliga behov som kallas glädje. Det
viktiga är inte alltid innehållet i det man gör, utan
innehållet i relation till ens förmåga. Som i så många
andra frågor skulle det då vara nyttigt och menings-
fullt att diskutera livsvillkoren i litet vidare termer än
de rent ekonomiska. Det ekonomiska är förstås vik-
tigt, men jag säger det igen: Pengar är inte hela livet.
Ändock, herr talman, måste också jag komma in
på pengarna, de ekonomiska trygghetssystem som vi
har i dag. Dessa är resultat av olika beslut och har
tillkommit under mycket lång tid och i tider av väx-
ande ekonomi, och den situationen har vi inte haft
under de senaste åren. Det finns en mängd olika
trygghetssystem, och utformningen är inte på något
sätt enhetlig. Utöver de offentliga trygghetssystemen
finns också t.ex. avtalsförsäkringar, och villkoren i
dessa är inte alla gånger sådana att de förstärker inci-
tamenten för arbetslinjen, utan snarare tvärtom.
Herr talman! För oss kristdemokrater är det inget
självändamål att ifrågasätta de system som finns, men
vi tror att trygghetssystemen kan göras bättre genom
en ökad fokusering på tre grundbultar: solidaritet,
arbetslinje och renodlade mål.
En första fråga att ta ställning till är om trygghets-
systemen skall vara obligatoriska eller frivilliga. Vi
anser att en obligatorisk försäkring är att föredra av
flera skäl. Till att börja med vet vi att en del skulle
avstå från frivilliga försäkringar men att skattebeta-
larna ändå skulle tvingas garantera åtminstone en
skälig levnadsnivå om dessa råkar illa ut. Andra
skulle visserligen försäkra sig men inte tillräckligt. Ett
tredje och mycket viktigt skäl för en obligatorisk
försäkring är att individer med i olika avseenden
särskilt höga risker skulle få svårt att skaffa sig eller
skulle få betala mycket höga premier för egna privata
försäkringar.
Samtidigt måste det erkännas att konkurrensen
med frivilliga och privata försäkringar skulle kunna
driva fram bra försäkringar och en tydligare koppling
mellan avgift och förmån. Trots det menar vi kristde-
mokrater att skälen är starkare för ett obligatoriskt
och i huvudsak offentligt trygghetssystem. Men vi
menar att utrymme för egna kompletterande lösningar
bör finnas.
Vi anser också att samhällets skyldighet måste
kunna avta i takt med ökade inkomster, vilket motive-
rar ett tak för ersättningsnivåerna. Jag tror att alla
politiska partier är överens om att ett tak skall man ha
någonstans.
Vi kristdemokrater menar att taket bör ligga på
nuvarande högsta nivå i sjukförsäkringen, dvs. 7,5
basbelopp. Men vi menar också att det skall finnas ett
enhetligt golv, en lägsta nivå i trygghetssystemen, på
förslagsvis 2 basbelopp.
Mellan golvet och taket - säger vi, liksom Miljö-
partiet - bör ersättningen utgå enligt inkomstbort-
fallsprincipen i två steg. Brutet tak kallas det ibland
för. Vi talar om en ersättning med 80 % för inkomster
upp till 5 basbelopp och med 50 % för inkomster
mellan 5 och 7,5 basbelopp. De här två ersättningsni-
våerna är också ett resultat av vår syn på att samhäl-
lets skyldigheter måste anses kunna avta i takt med
ökade inkomster.
Vad gäller karensdagarna anser vi att det för de
olika delsystemen inte behöver vara lika, men det
skall samordnas på ett sådant sätt att det blir ett ge-
mensamt tak.
Herr talman! Det reformerade trygghetssystem
som vi kristdemokrater verkar för skall självklart
inkludera en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäk-
ring. Det är ovärdigt ett välfärdssamhälle att stora
grupper arbetslösa ställs utanför de generella syste-
men. Socialdemokraternas återställare på denna punkt
är beklagansvärt och upprörande.