Herr talman! Jag hade hoppats att utbildningsfrå-
gorna den här gången skulle vara en del av debatten
om arbete och tillväxt. De övergripande utbildnings-
frågorna om kompetensförsörjningen i framtiden har
stor betydelse för Sveriges möjligheter att långsiktigt
få fler företag och nya arbeten. Låt mig därför här få
framföra tanken att vi i en kommande allmänpolitisk
debatt i stället för att lägga utbildningsfrågorna sist i
ett särskilt avsnitt gör dem till en del av debatten om
hur vi skall få fler jobb och ökad tillväxt i Sverige.
Jag tror faktiskt att jag vågar påstå att jag talar för
hela utskottet. Det är ju tyvärr så att det nästan bara är
vi som diskuterar utbildningsfrågorna när debatten
läggs upp på det här sättet. I framtiden skulle jag vilja
att man försökte hitta en bättre form. Vi skall an-
stränga oss för att se till att det blir givande om man
gör en sådan förändring.
Flera av de avgörande bekymren när det gäller vå-
ra möjligheter att åstadkomma ett kunskapslyft gäller
ju faktiskt inte utbildningens organisation, pedagogi-
ken eller ens skolornas ekonomi. I stället gäller de
arbetsmarknadens utveckling, attityder till olika typer
av jobb, fördomar, skatter, löneutveckling, invandrar-
politik osv. Allt är inte ens sådant som vi med politis-
ka beslut kan avgöra.
Det är knappast fel organisation i gymnasieskolan
som gör att ungdomar flyr naturvetenskapliga och
tekniska ämnen. Att lägga hela skulden på högskolor-
na för att inte tillräckligt många läser en längre aka-
demisk utbildning går inte heller. Tvärtom är jag
övertygad om att det krävs genomtänkta förändringar
på många olika områden och en allmän medvetenhet
om nödvändigheten av bättre kunskaper generellt om
vi skall åstadkomma en förändring.
Det finns anledning att fråga om den medvetenhe-
ten finns i regeringspolitiken. Är det en tanke som
följer med i diskussionerna om skatte- och näringsliv-
spolitiken? Att frågor om utbildning diskuteras även i
arbetsmarknadspolitiska sammanhang är jag klar
över, men också hur svårt det är att samarbeta över
departements-, utskotts- och myndighetsgränser i
verkligheten.
För att gå in på de rena utbildningsfrågorna: Kla-
rar Socialdemokraterna av att förnya sin utbildnings-
politik så att resultaten blir det viktiga på alla nivåer i
skolan och utbildningsväsendet? Annars åstadkommer
vi ju inte det lyft som är nödvändigt.
Hittills är det verkligen inte mycket som tyder på
det. I skolfrågor får man intrycket att det viktiga för
socialdemokraterna är att alla är tillsammans och att
man prövar olika arbetssätt - inte vad eleverna fak-
tiskt lär sig. Vuxnas utbildningsmöjligheter blir ofta i
socialdemokratisk politik ett resultat av hur många
som går arbetslösa. Någon långsiktig utbildningsstra-
tegi av den sort som den borgerliga regeringen hade
och lade grunden till handlar det väldigt sällan om.
Vi moderater tycker att det är bra om de som inte
har jobb ges möjligheter att utbilda sig. Men det sun-
da måste ändå vara att åstadkomma utbildning av
sådan kvalitet och i sådana former att färre människor
blir arbetslösa över huvud taget. Det förutsätter att
fler än i dag lär sig mera, att fler förmås att bli mer
företagsamma och att fler stimuleras att skaffa sig en
kvalificerad examen.
Med den här bakgrunden, som jag gärna hade dis-
kuterat mycket i en kompetensdebatt, är regeringens
propositionsförteckning när det gäller utbildning
torftig, mycket torftig. Ni har inga förslag. Inte ens
utredningar som är klara och remissbehandlade har
hanterats. En stor och viktig fråga som engagerar
många ute i landet gäller sexåringarna, och ett förslag
var väntat i höst, men icke.
Hur går det med grundskolans start och grundsko-
lans längd? När kommer Socialdemokraterna med
förslag? Vart har förslagen om moderniseringen av
yrkeslärarutbildningen tagit vägen? Vi kan inte ge
ungdomar tillräckligt bra utbildning om många lärare
saknar den kompetens som i dag är nödvändig i
många branscher. Här finns det färdiga förslag som
arbetsmarknadens parter är med på.
Etter värre blir det naturligtvis om Ylva Johans-
sons avsikt med utredningen om de fristående gym-
nasieskolorna, många av dem företagsdrivna, är sämre
bidrag och villkor, vilket jag befarar. Den avoga in-
ställning till industrigymnasier som man ibland möter
hos socialdemokrater är allvarlig. Dessa skolor har
fler sökande än antalet platser till skillnad från en del
kommunala gymnasier med motsvarande program.
Dessutom ger flera av dem mer undervisning i såväl
teoretiska som yrkesinriktade ämnen, vilket jag tycker
är bra, men det tycker tydligen inte Socialdemokra-
terna.
Jag vill i detta sammanhang också fråga vad som
händer med den arbetsgrupp som skulle undersöka
hur man skall få en bättre rekrytering till industripro-
grammet. Jag har inte hört något om den. Vi väntar på
resultat av något slag. Det är allvarligt att vi inte lyck-
as rekrytera ungdomar till detta pro-
gram.Arbetsgruppen för utvecklingen av en kursut-
formad gymnasieskola har tyckt till i flera olika frå-
gor. Vilka slutsatser drar skolministern av det? Hur
vill ni öka antalet elever som läser ett studieinriktat
program och därmed ges verkligt goda förutsättningar
att gå vidare till universitet och högskolor? Vad vill
statsrådet göra för att se till att fler använder möjlig-
heterna att välja över programgränserna? Och är inte
ett av skälen till att vi får många rapporter om att
vissa elevgrupper har svårt att hänga med i det nya
gymnasiet en följd av att skolorna inte förstått möjlig-
heten att ge eleverna chansen att läsa på kortare eller
längre tid? Man använder ju inte poäng, utan sitter
fast i tidsbegreppet.
På vilket sätt avser regeringen att rätta till brister i
sfi-undervisningen, som Riksdagens revisorer har
påtalat?
Vad görs egentligen för att få fart på kommuner-
nas satsning på modern informationsteknik i skolorna
utöver det som den borgerliga regeringen satte i sjön?