Herr talman! Jag tänkte tala om rehabilitering av
sjuka och arbetsoförmögna.
Under ett antal år har Arbetslivsfonden verkat och
givit ekonomiskt bidrag till åtgärder på arbetsplatsen,
dels för att minska sjukfrånvaron - eller för att öka
närvaron, vilket jag tycker låter mer positivt - dels för
att förhindra utslagning från arbetslivet.
Arbetslivsfondens verksamhet har upphört från
den 1 juli 1995. Fondens verksamhet har haft stor
betydelse för att åstadkomma en varaktigt förbättrad
arbetsmiljö, dels genom fysiska åtgärder, dels genom
en förändrad arbetsrätt och förändrad arbetsorganisa-
tion.
Arbetslivsfonden har samverkat med andra aktörer
på arbetsmarknaden, t.ex. försäkringskassorna och
arbetsförmedlingarna.
Den erfarenhet som har vunnits under den tid som
Arbetslivsfonden varit verksam måste nu tas till vara
för att användas i det förebyggande arbetet och i re-
habiliteringsarbetet.
Här har försäkringskassorna ett särskilt ansvar att
använda sig av den vunna erfarenheten. Kassornas
samordnande och förändrade roll mer ett mer utåtrik-
tat arbetssätt och aktivt deltagande i det förebyggande
arbetet gör dem särskilt lämpliga att använda och
förmedla dessa erfarenheter i sitt utåtriktade arbete.
Herr talman! Samarbetet mellan kassorna och Ar-
betslivsfonden har varit mycket fruktsamt. Kassorna
har gjort ett bra arbete. Men nu gäller det att gå vida-
re.
En ökad närvaro på arbetet, och därmed minskad
utslagning från arbetslivet är av stor vikt för samhäl-
let, som får minskade kostnader, för arbetsgivarna,
som kan behålla erfaren personal och därmed minska
sina vikarie- och sjuklönekostnader och för den en-
skilde individen, som har möjlighet att vara kvar i
arbetslivet med en högre livskvalitet och inte riskerar
att bli varaktigt utslagen.
Utbetalningen av sjukpenning har minskat kraftigt.
Antalet dagar har gått ner med 4,8 dagar för hela riket
juni 1991-juni 1995. För ett år motsvarar det en
minskad utbetalning på 6-7 miljarder kronor. Varje
dags frånvaro från arbetet på grund av ohälsa beräk-
nas till 1,4 miljarder.
Under de tre senaste åren har antalet utbetalda er-
sättningsdagar för sjukpenning minskat med i stor-
leksordningen 13 miljoner dagar. Utbetalning av
förtidspension och sjukbidrag har däremot ökat med
knappt 9 miljoner dagar. Det innebär totalt en minsk-
ning med ca 4 miljoner dagar. Detta motsvarar mins-
kade utgifter för samhället med i runda tal 1,2 miljar-
der.
Man kan också beskriva den ökade närvaron på ett
annat sätt. De 4 miljoner dagarna motsvarar ca 20 000
årsarbetare som är i arbete i stället för att uppbära en
socialförsäkringsförmån.
Herr talman! Den ökade förtidspensioneringen är
mycket olycklig och har till stor del sin grund i den
situation som rått på arbetsmarknaden under de senas-
te fem åren och på de strukturförändringar som skett i
arbetslivet. Förändringarna har medfört svårigheter att
omplacera de anställda i det egna företaget samtidigt
som det har varit en hög arbetslöshet, vilket har gjort
att det inte funnits andra arbetstillfällen i samhället.
För att öka möjligheten att förebygga ohälsa och
rehabilitera dem som drabbas av ohälsa är det viktigt
att aktörerna, bl.a. arbetsgivare, myndigheter, läkare
och de fackliga organisationerna kan samverka för att
finna lösningar i det enskilda fallet.
Arbetsgivarna och de fackliga organisationerna
måste kunna ta ett större ansvar för att ta till sig de
goda erfarenheter som kommit fram under Arbetslivs-
fondens år. Arbetsgivarna har ett stort ansvar för
arbetsmiljön och rehabiliteringsarbetet.
Arbetsgivarna bör särskilt uppmärksamma de erfa-
renheter som många företag gjort när de har förändrat
sin ledningsmodell, att leda företaget genom klara
ramar och mål samt ge ett ökat ansvar och ökade
befogenheter för de anställda. Den modellen leder till
ökad närvaro och ökad produktivitet, och dessutom
uppnås ökad trivsel.
Ett nära samarbete mellan olika aktörer innebär
även att ett överutnyttjande av socialförsäkringsför-
månen försvåras. Arbetsgivarringar är ett sätt att sam-
verka. De ekonomiska resurserna och kompetensen
kan även användas för en helhetssyn i stället för att
enbart användas begränsat inom det egna området.
Det bör vara en uppgift för regering och riksdag
att undanröja hinder som försvårar en rationell sam-
verkan och förhindra en rundgång mellan olika in-
stanser som har ansvar för olika delar av välfärden.