Herr talman! Hälso- och sjukvården, socialtjänsten
och våra offentliga försäkringssystem är viktiga delar
av den svenska välfärden. Målsättningen är att var
och en skall kunna få stöd och vård på lika villkor när
hälsan sviker eller när man på grund av olika om-
ständigheter inte kan klara ut sin situation själv.
Det är viktigt att människor kan lita på de här väl-
färdssystemen, att skyddsnätet finns där när vi som
bäst behöver det, när människor behöver ta dem i
bruk. Men under senare tid har det kommit oroande
rapporter, den ena efter den andra, om de hot som
Socialdemokraterna riktar mot välfärdssystemen. Vi
läser om hårda besparingar inom hälso- och sjukvår-
den och friställning av personal på grund av resurs-
brist. Sjukhusdirektörer och andra ledande personer
med ansvar för resursfördelning och människors vård
och omsorg avgår i protest mot det sätt som bespa-
ringarna sker på. Köerna inom hälso- och sjukvården
växer, med den belastning på försäkringssystem i
form av sjukskrivningar och det tryck på hemvård och
hemsjukvård som det ger.
Nu vill man också sänka ersättningen i försäk-
ringssystemen och frångå det som inte minst statsrådet
Hedborg hävdade för ett år sedan. Då sade hon i den
allmänpolitiska debatten att det är viktigt att värna om
en försäkring baserad på inkomstbortfall och att fri-
villiga försäkringar aldrig kan vara ett alternativ om
alla skall få del av försäkringsskyddet.
Nu vill regeringen skapa just ett sådant system. Av
den massmediala debatten finner jag att det kan finnas
motsättningar inom regeringen, men om jag har för-
stått det hela rätt är det just den här sänkningen som
gäller. Varför detta? vill jag fråga statsrådet. Jag hop-
pas också att vi i år, när statsrådet är mer varm i klä-
derna, kan få svar på de frågor som vi reser under den
här allmänpolitiska debatten. Förra året fick vi ta om
frågorna under en tisdagsfrågestund för att få svar.
Att Sveriges ekonomi inte är den bästa och att vi
måste vidta besparingar är uppenbart. Men det gäller
att spara på rätt saker, att vidta rätt åtgärder. Vi i
Folkpartiet liberalerna är kritiska mot det sätt på vil-
ket Socialdemokraterna gör besparingar i välfärdssys-
temet. Vi vill bevara den 80-procentiga ersättningsni-
vån i socialförsäkringarna, och vi ser besparingsmöj-
ligheter inom sjukvården som inte behöver försämra
utan snarare kunde förbättra vården för de enskilda
patienterna.
Till att börja med har vi socialförsäkringssystemet.
En besparingspost som har aktualiserats här på sistone
och som jag ser det som väldigt angeläget att komma
åt är det bidragsfusk som Riksrevisionsverket lyft
fram - socialförsäkringsutskottet, arbetsmarknadsut-
skottet och socialutskottet fick en redovisning härom-
dagen. Det här brådskar, eftersom det både kostar
pengar och är demoraliserande att vi har system som
kan felanvändas på det sätt som RRV visat. Jag skulle
därför gärna vilja veta vilka åtgärder regeringen avser
att vidta beträffande uppgifterna från RRV.
Ett annat hinder för effektivt resursutnyttjande -
som också Andreas Carlgren pekade på här alldeles
nyss - är att vi har system med barriärer emellan,
vilket gör att vi inte effektivt kan utnyttja resurserna.
Vi har barriärer också mellan statliga, kommunala och
landstingskommunala pengar. Den som gör en insats i
de här systemen för att förbättra välstånd, välfärd och
hälsa får så att säga inte hem vinsten. Vi behöver
utveckla system med bättre morötter åt den som gör
insatserna. Fler försök med gemensamma pengapåsar
t.ex. för kommun, landsting och försäkringskassa bör
göras. Här vore det intressant att veta om regeringen
har fler försök i tankarna än dem som t.ex. utförs i
Stenungsund och på ett par andra håll.
Inom hälso- och sjukvården gör nu Socialdemo-
kraterna förändringar som verkar illa överlagda och
snarare försämrar för patienterna, samtidigt som de
leder till ökade kostnader. Låt mig ge några exempel.
Ett av sjukvårdens största gissel har varit de långa
köerna till en rad operationer och behandlingar. Innan
vårdgarantin infördes kunde patienter få vänta flera år
på behandling, med såväl de personliga problem detta
innebär som det tryck det innebär på sjukförsäkring,
hemsjukvård och hemvård samt naturligtvis även på
arbetsplatsen. Genom införandet av vårdgarantin, som
innebär att ingen patient skall behöva vänta mer än
tolv veckor på behandling efter ställd diagnos, sjönk
köerna radikalt för de ingrepp som vårdgarantin om-
fattade och också för många andra ingrepp.
Nu ökar köerna igen, vilket inte beror på dåligt
arbete från sjukhusens sida utan på de gigantiska
sparbeting som s-majoriteten tvingar vården till. Be-
sparingarna leder till uppsägningar och omskolnings-
kurser för den personal som inte kan sägas upp på
grund av att den har anställningstrygghet. Beman-
ningen på vårdavdelningarna tunnas ut så att de åter-
stående som arbetar där inte orkar längre.
Så länge anställningsgarantin gäller för personal
finns inget skäl att flytta runt anställda från vårdarbete
till olika kurser. Det kostar miljoner i onödan och
drabbar vården mycket hårt. Vi tycker att vårdgaran-
tin bör utökas till fler sjukdomstillstånd, inte ifrågasät-
tas för dem som redan har den.
Jag ser en rad möjligheter att hushålla med våra
krympande resurser, och jag tänkte exemplifiera med
några av dem.
Man har försökt att göra läkare och annan sjuk-
vårdspersonal mer kostnadsmedveten genom att infö-
ra administrativa system med patientavgifter, köp-
och-sälj-system etc. Det här har medfört vissa positiva
effekter, men de är otillräckliga. Betydligt effektivare
vore att genomföra egenrevisionssystem för främst
läkarna, eftersom det är de som beslutar om de mest
kostnadskrävande insatserna. Om de får fortlöpande
uppgifter om vad deras insatser i form av t.ex. för-
tidspensionering och sjukskrivning kostar - det har
tidigare gjorts försök för läkemedel som också redo-
visats här i kammaren - är jag övertygad om att det
skulle leda till en ökad kostnadsmedvetenhet och en
reduktion av notan. För läkemedel har det givit en 10-
procentig minskning, motsvarande ungefär en och en
halv miljard. Får man till stånd en motsvarande be-
sparing för sjukskrivningarna, som går löst på 34
miljarder, och förtidspensionerna, som uppgår till 21
miljarder, blir det avsevärda besparingar.
En annan resurs som inte utnyttjas till fullo är det
arbete som Statens beredning för utvärdering av me-
dicinsk metodik gör. Här gör man utredningar där
man värderar olika behandlingar, och det har utmyn-
nat i ett ifrågasättande av värdet med sjukskrivning
och förtidspensionering av människor med ryggont.
Bästa behandling är att man är i gång. Det här kostar
20 miljarder per år, och man kan fråga sig om det här
är riktigt när det har så liten effekt på sjukdomen i
fråga.
Jag vill i det här sammanhanget också ta upp en
intressant artikel från tidningen Der Stern, som
kommit nyligen. Här redovisas en 33-procentig över-
konsumtion av medicinska insatser hos normalbe-
folkningen. Man har fått fram siffran genom att jäm-
föra hur 1 169 slumpmässigt utvalda läkare skulle
vilja bli behandlade för 30 olika sjukdomar.
Det visade sig då att läkare gör en annan nytta-
risk-bedömning när det gäller dem själva än när det
gäller deras patienter. De är alltså mycket mindre
benägna att genomgå de behandlingar som de ordine-
rar sina patienter. Man har också räknat fram att mil-
jardbelopp i D-mark skulle kunna sparas om läkarna
behandlade sina patienter på samma sätt som de själva
vill bli behandlade. Jag tycker att det vore mycket
intressant att göra motsvarande undersökning här i
Sverige.
Det finns också mycket att göra på den organisa-
toriska sidan. I det här första inlägget hinner jag inte
gå in på allt, utan jag återkommer i senare inlägg.
Men jag vill här lyfta fram husläkarmodellen. Den
måste behållas och utvecklas. På det sättet kan många
patienter lätt få vård utan att det belastar akutsjukhu-
sen. Den undersökning som har gjorts i Stockholms
län visar att det här har varit en populär reform. Var-
för då nedrusta den?
Avslutningsvis: Enligt liberala värderingar har
varje individ, också de med de allra sämsta förutsätt-
ningarna rätt att leva ett så värdigt liv som möjligt och
rätt till samhällets resurser på samma villkor som
andra. Vi prioriterar en satsning på välfärden framför
en lägre moms på mat. Visst skall vi spara, men på
rätt saker!