Herr talman! Efter det senaste året med kännbara
besparingar i så gott som alla välfärdssystem frågar
sig säkert många: Har Sverige inte längre råd med
rättvisa?
Den svenska välfärdsstaten har under det senaste
decenniet varit ifrågasatt. Välfärdsstaten har anklagats
för att hindra ekonomins tillväxt, för att ta bort driv-
krafter till arbete och för att passivisera individer.
De besparingar som gjorts i trygghetssystemen ses
av vissa som bevis för att de hela tiden haft rätt. And-
ra ser dem som ett bevis för att regeringen har gett
upp inför högerkritiken av det svenska välfärdssam-
hället.
Mitt svar är att Sverige visst har råd med rättvisa.
Det är inte välfärden som har orsakat krisen. Men
krisen i sysselsättningen blir också en kris för välfär-
den; därav tvånget att göra nedskärningar, men med
bibehållen rättvisa.
Trygghetssystem måste också bygga under sin
egen produktiva bas och vara långsiktigt robusta. Vi
har i den kris som vi nu tack vare målmedvetna åtgär-
der är på väg ur fått justera ner de flesta ersättningar-
na. Men vi har hållit fast vid de grundläggande dragen
i den svenska modellen.
Den slentrianmässiga kritiken mot välfärdsstaten,
att den är en bromskloss för tillväxten, håller inte vid
en kritisk analys. Det har också forskningen visat.
Men utformningen av välfärdssystemen kan ha stor
betydelse. Stora socialpolitiska åtaganden konstruera-
de på ett riktigt sätt kan vara tillväxtfrämjande genom
att de leder till ökat arbetskraftsutbud, ökad rörlighet
på arbetsmarknaden och ökad kompetens. Å andra
sidan kan små åtaganden konstruerade på ett felaktigt
sätt skapa missriktade drivkrafter och låsa in männi-
skor i fattigdom.
Om välfärdsstaten skall kunna överleva måste den
kombinera rättvisa och effektivitet.
Rättvisa krävs för legitimiteten. Den är grundläg-
gande för människors vilja att vara med och finansiera
välfärdssystemen, men den krävs också för att få
politisk stabilitet. Grundläggande förändringar i
trygghetssystem kan inte baseras på tillfälliga majori-
teter. Här krävs i stället ofta breda koalitioner där man
tar hänsyn till intressen och behov av rättvisa i olika
grupper. Om man inte kan lita på hållfastheten i sys-
temens utformning förlorar de sin allra viktigaste
funktion: att ge människor trygghet.
Målet med socialpolitiken är inte bara att se till att
de som i dag är t.ex. sjuka och gamla har det bra utan
också att de som i dag inte behöver samhällets stöd
skall känna en trygghet inför risken att något händer
dem.
I dag har det här förtroendet kraftigt minskat. Till
en del beror det på alla förändringar som genomförts,
men det beror också på ett minskat förtroende för att
stat och kommun skall klara av sina framtida åtagan-
den. Det är därför så viktigt att den ekonomiska sane-
ringen lyckas.
Välfärdssystemen behöver också vara effektiva.
Det är genom att vara det som de säkert kan överleva
på sikt. På det området har vi mycket positivt att peka
på i den svenska välfärdspolitiken.
De allmänna trygghetssystemen är uppbyggda för
att stimulera till arbete. Ju mera man arbetar, desto
bättre pensioner och ersättningar får man. Det är
grundregeln. Att arbeta skall alltid löna sig mer än att
välja att stå utanför arbetsmarknaden. Det är viktigt
att socialpolitiken utformas på ett sådant sätt att
människor inte stängs ute från arbetsmarknaden ge-
nom att bidrag minskar och skatter och avgifter ökar
mer än vad deras inkomster ökar om de skulle återgå i
arbete. Särskilt viktigt visar det sig vara för kvinnor.
Generella trygghetsförsäkringar skapar också ökad
rörlighet på arbetsmarknaden. Om man vet att man
alltid har med sig ett försäkringsskydd vågar man ta
större risker, t.ex. vid byten av arbete eller vid avbrott
för studier. Man måste inte hålla fast vid en arbetsgi-
vare därför att pension och försäkringar är knutna dit.
På framtidens arbetsmarknad kommer det med all
sannolikhet att bli ännu viktigare att man är rörlig och
under återkommande perioder förbättrar sin utbild-
ning. De svenska välfärdssystemen lägger en god
grund för det som vi förhoppningsfullt brukar kalla
för kunskapssamhället.
Trygghetens vingar har det talats om. Där trygghe-
tens vingar bär kan arbetslivets krav på flexibilitet
sammanfalla med människors djärvhet och lust.
Barn är den aktiva välfärdspolitikens kärngrupp.
Genom att ge barn goda och jämlika uppväxtvillkor
ges de möjlighet att gå ut i livet på någorlunda lika
villkor. I Sverige har barn den mest jämlika uppväx-
ten i världen. De barn i Sverige som har det sämst har
det påtagligt mycket bättre jämfört med hur det är i
andra länder - även i länder som är rikare än Sverige.
Detta ger jämlikheten en chans i vuxenlivet. Det är
viktigt att vi på det sättet tar vara på alla barns förut-
sättningar. Skall man välja ett enda mått på hur vår
välfärd fungerar, så är det väl att vi skall fortsätta att
ha "de bäst ställda fattiga barnen i världen".
Kännbara besparingar för att klara budgetunder-
skottet har fått gå hand i hand med en översyn av hur
socialförsäkringarna fungerar. Många system fungerar
bra, t.ex. barnbidrag och föräldraförsäkring. Ned-
skärningarna där har enbart till mål att lösa statsfi-
nansiella problem. Men på andra områden finns det
problem som nu analyseras och åtgärdas.
Pensioner och ohälsoförsäkringen reformeras.
Systemet med bidragsförskott har varit utformat så att
det har undergrävt föräldrars ansvar för sina barns
försörjning. Min uppfattning är att de som har råd att
betala för sina barns försörjning skall göra det. Där
pågår i dag ett reformarbete som har till syfte både att
klara den besparing som riksdagen har beslutat och att
komma till rätta med de problem som finns, samtidigt
som ensamföräldrarnas standard inte sänks.
Vad gäller sjukförsäkringen har nedskärningarna
delvis haft till syfte att komma till rätta med reglerna,
som under timsjukpenningens tid t.o.m. kunde göra
sjukfrånvaro direkt lönsam.
Sjukfrånvaron har sjunkit starkt som en följd av
både regeländringarna och, inte minst, lågkonjunktu-
ren. Den minskningen har kommit innan ersättningen
nu skall sänkas ytterligare till 75 %. Det är därför som
jag har kunnat hävda att besparingen på sjukersätt-
ningen har gått längre än vad som kan motiveras uti-
från ambitionen att stärka drivkraften till arbete. Jag
är övertygad om att en 80-procentig ersättningsnivå
skulle uppnå ungefärligen samma effekter. Men av
statsfinansiella skäl har vi varit tvungna att sänka
nivåerna till 75 %.
Med sänkningen av ersättningen har vi inte över-
gått till något grundtrygghetssystem. Vi har hållit fast
vid en inkomstrelaterad modell som ger de allra flesta
en inkomstnivå som de kan leva på vid sjukdom. Men
vi kan inte sänka ersättningsnivån ytterligare utan att
försäkringen förlorar sin karaktär av inkomsttrygg-
hetsförsäkring. Redan i dag har många låginkomstta-
gare svårt att klara ekonomin om de blir sjuka.
I arbetet med sjuk- och arbetsskadeersättningen
har vi också velat göra en översyn av hur försäkrings-
skyddet utöver den allmänna försäkringen fungerar.
När jag tog upp frågan om avtalsförsäkringar, var det
inte för att uppmana till en ytterligare utvidgning av
dem - åtminstone inte just nu. Det var i stället för att
lägre nivåer, vare sig jag eller någon annan vill det
eller ej, leder till ett ökat tryck på tillägg. Därför be-
höver tilläggsförsäkringars funktionssätt analyseras.
Det är inte meningen att man i Sjuk- och arbets-
skadekommittén, som har det uppdraget, skall för-
handla med parterna. Det är något som parterna måste
göra själva. Men som jag sett det, vore det värdefullt
om parterna kunde göra en gemensam analys av hur
de tilläggsförsäkringar som redan finns fungerar och
av hur de i framtiden skulle kunna utformas så att de
inte skapar orättvisa mellan grupper och driver på
kompensationskrav.
Om ett mått av samsyn kring grundprinciper kun-
de nås, finns det också förutsättningar att ta bort
minskningsregler som i dag lägger band på parternas
möjlighet att sluta avtal. Jag letar efter litet Saltsjö-
badsanda för att vi gemensamt skall kunna åstad-
komma stabilare spelregler. Jag kommer dock inte att
föreslå att minskningsregeln försvinner om inte samt-
liga fackliga organisationer är överens om att så bör
ske.
De ökade inslagen av egenavgifter i finansieringen
av sjuk- och arbetsskadeersättningen har också disku-
terats mycket. Det råder fortfarande förvirring om
skillnaderna mellan olika typer av finansieringsfor-
mer, men skillnaden mellan egenavgifter och arbets-
givaravgifter är mycket mindre än vad deras namn
kan förleda en att tro. Arbetsgivaravgifter tas, precis
på samma sätt som egenavgifter, ur löneutrymmet.
Man kan nog utgå ifrån att vi har så goda löneför-
handlare att de skulle ha tagit ut det som motsvarar
arbetsgivaravgifterna om dessa inte fanns.
Den stora skillnaden mellan egenavgifter och ar-
betsgivaravgifter som de är utformade i dag, är att
egenavgifter inte tas ut ovanför taket. Detta kan man
förstås diskutera. Jag anser att det är rimligt att också
inkomster över taket är med och finansierar sjuk- och
arbetsskadeersättningen. Riskerna är så systematiskt
ojämnt fördelade att en solidarisk finansiering har
stort fog för sig. Jag har tidigare tagit upp detta syn-
sätt i ett svar på en fråga här i kammaren.
Det senaste tillskottet till socialförsäkringsdebat-
ten står annars Moderaterna för. Det är bra att skillna-
derna mellan olika synsätt beträffande försäkringarnas
framtid blir tydliga. Det räcker kanske med att konsta-
tera att med deras förslag på fem karensdagar, skulle
fyra femtedelar av alla sjukfall lämnas utan ersättning.
De har också föreslagit att taket för ersättningarna
skall sänkas. Jag vill gärna ha sagt att min bestämda
uppfattning är att tillräckligt höga tak är en av de allra
viktigaste principfrågorna i en generell inkomstbort-
fallsförsäkring. Det är den generella välfärdsmodel-
lens själva grundbult att de flesta får det mesta av sin
inkomst försäkrad i det allmänna systemet. Det är så
man bygger stabilitet med solidaritet och egenintresse
på samma gång.
Det visar sig också i de analyser som nu har tagits
fram att sänkta tak skulle innebära stora förluster för
försäkringen. Risken att bli sjuk är så pass mycket
lägre för dem med höga inkomster att det är en vinst
att de är med i det allmänna systemet. Skälet till att
också de med höga inkomster vill vara med i ett all-
mänt system är att om de blir sjuka, får de ut ersätt-
ningar som är tillräckligt bra. Om också de med höga
inkomster kan känna sig trygga i att de får den ersätt-
ning som de behöver den dagen det behövs, så kan de
flesta så länge de är friska - och de med högre in-
komster är alltså friska oftare och längre - vara glada
åt det och t.o.m. med glädje stå ut med litet solidari-
tet.
Kanske är det rent av så att det är möjligt att stå ut
med ganska mycket solidaritet om man är rik och
frisk.