Herr talman! Jag vill börja med en liten kort
kommentar till de föregående två timmarnas debatt.
Statsrådet Anna Hedborg ställde i början av sitt
anförande en retorisk fråga: Har Sverige inte längre
råd med rättvisa? Jag sitter med i en utredning som
arbetar med en "baklängesreform", nämligen HSU
2000, där rättviseargumentet har anförts som ett skäl
för avskaffande av den s.k. fria listan över läkemedel
för vissa grupper av svårt kroniskt sjuka. Som jag
uppfattar det kan rättvisan vara ett trubbigt vapen, om
den används för konsekvent, dvs. om man inte ser till
helheten utan bara till detaljer.
Det är t.ex. inte rättvist att vissa skall vara sjuka
och ha ett livslångt lidande medan andra får vara
friska och kan tjäna bra med pengar. Egentligen
skulle vi kanske i stället ställa frågan på följande sätt:
Har Sverige inte längre råd med solidaritet? Det kan
många gånger vara viktigare med solidaritet än att
man rider på rättvisan.
Vi menar att den fria listan bör kunna bibehållas.
Det är en kontroversiell fråga, som inte kommer upp
nu men inom en snar framtid efter det att vi har av-
lämnat vårt betänkande.
Herr talman! Det är inte ofta som vi diskuterar
sjukvården här i riksdagen, trots att vi vet att det är en
fråga som upplevs som väldigt viktig för de flesta
människor.
Jag har i tidningen Landstingsvärlden sett att man
på Landstingsförbundets kongress haft en debatt där
man bekymrade sig över hur mycket man skall tvingas
fortsätta att dra ned på sjukvården i Sverige. Det finns
prognoser som tyder på att sjukvårdens andel av BNP
skulle sjunka under 6 %. Vi har även inom sjuk-
vårdsutredningen HSU 2000 fått ta del av sådana
rapporter.
Om det är sant att utvecklingen är sådan, är det
mycket anmärkningsvärt. I de flesta länder som vi kan
jämföra oss med är utvecklingen precis den motsatta.
Där är sjukvården i stället en av de kraftigaste till-
växtbranscherna. I många europeiska länder närmar
sig sjukvården 9-10 % som andel av bruttonational-
produkten. I Kanada och USA ligger andelen betyd-
ligt högre, i USA ända upp emot 14 %.
I stället för att kräva ett utgiftstak för hur mycket
sjukvården får kosta, börjar det därför nu kanske vara
dags för att kräva att man sätter en nedre gräns, under
vilken inga fler nedskärningar tillåts. Ty det verkar
inte finnas någon naturlig gräns för den nedåtgående
spiralen. Trots att vi vet att väljarna vill ha ett stopp
för nedrustningen av sjukvården och trots att det rim-
ligtvis borde finnas en positiv inställning till sjukvår-
den här i riksdagen, verkar nedrustningen rulla på
med någon sorts obönhörlig automatik.
Jag kan bara finna en rimlig förklaring till detta
förhållande, och det är att sjukvården har för svaga
företrädare i riksdag, i landsting och i kommuner. Vi
saknar politiker som kan ställa upp för sjukvårdens
försvar. Jag vill också påstå att den s.k. professionen,
dvs. Landstingsförbundet, Kommunförbundet och
sjukvårdens ledarfigurer, framför allt klinikcheferna -
som enligt vissa beräkningar svarar för 85 % av de
ekonomiska besluten inom sjukvården - är för dåliga
på att hävda sjukvårdens intressen.
Sjukvården har alltför länge präglats av revirstri-
der. Har man fått resurser till sitt eget område, har
man varit nöjd och struntat i hur det har gått för de
andra. Det är denna brist på solidariskt tänkande som
sjukvården nu dyrt får betala.
Den utveckling som nu pågår är djupt olycklig.
Trots att sjukvården har stora möjligheter att utveck-
las till en spjutspets i den framtida utvecklingen, med
dess rika innehåll på kompetens, servicetänkande,
avancerade teknik och kunskapsintensitet, ser vi nu
framför oss en nedrustning och kapitalförstörelse.
Den största kapitalförstörelsen sker när man stöter
ut människor med mångårig erfarenhet och kompetens
i meningslös arbetslöshet, trots att deras kunnande
och erfarenhet så väl skulle behövas i en framtidsin-
riktad och human sjukvård.
Men det är också kapitalförstörelse när man un-
derlåter att utnyttja den kapacitet och kunskap som
finns tillgänglig och i stället låter vårdköer och ope-
rationsköer växa enbart för att spara pengar i en pres-
sad budget.
Det är också ett gigantiskt slöseri när man försö-
ker pressa ned lönerna för vårdpersonalen genom att
tvinga ut dem i en förnedrande konflikt för att försva-
ra en redan låg lönenivå. Det visar också på inkompe-
tensen hos dem som skall försvara sjukvårdens intres-
sen när man är beredd att göra sina anställda till ett B-
lag på arbetsmarknaden.
I många inlägg under dessa tre dagars debatt har
den pågående konflikten mellan de offentliganställda
och arbetsgivarna förts på tal. Många har förmanat
oss att inte lägga oss i den konflikten. För min del är
det självklart att vi ställer upp på de anställdas sida.
Vi menar att det är viktigt att vi vänder den nega-
tiva trend som varit förhärskande i synen på den of-
fentliga sjukvården och den offentliga sektorn under
de senaste åren. I själva verket är hälso- och sjukvår-
den en framtidsbransch med stort kunskapsinnehåll
och bärare av en kompetens som vi kan ha stor nytta
av även i krasst ekonomiskt avseende om vi låter den
utvecklas på ett bra sätt.
Redan i dag ser vi hur läkemedelsbranschen kan
skörda stora exportframgångar. Även inom andra
områden kan vi utnyttja sjukvården på detta sätt.