Herr talman! Den här debatten ligger inte bara
ganska sent på fredagseftermiddagen - den tycks
också komma att handla om väldigt många olika sa-
ker. Jag har tolkat det så, att det övergripande ämnet
för dagen skulle vara välfärd.
Jag vill börja med att citera Dorothy Billington,
som skriver så här i sin bok Adults Who Learn and
Grow: Vad vi vet i dag kommer att vara föråldrat i
morgon. Om vi slutar lära oss stagnerar vi.
Utveckling och välfärd, den ekonomiska tillväxten
och näringslivets internationella konkurrenskraft är ju
beroende av individers kunskapsutveckling. Begrepp
som livslångt lärande, kompetenshöjning och kompe-
tensutveckling har också flitigt använts i debatten
under de senaste åren - här i riksdagen och på andra
håll. Men frågan är vad vi menar med kompetenshöj-
ning, och kompetenshöjning för vem och hur?
Enligt den vedertagna definitionen skulle kompe-
tenshöjning vara den utbildning som ges för att höja
kompetensen generellt hos stora grupper på och utan-
för arbetsmarknaden. Under flera årtionden har Sveri-
ge betraktats som något av vuxenutbildningens
världsmästare, något som åtminstone jag själv har
varit oerhört stolt över.
Jag tycker att svensk utbildningspolitik har byggt
på övertygelsen om att det är bra såväl för den enskil-
de som för samhällets alla medborgare, oavsett kön,
ålder, yrke och socialgrupp, om det ges möjlighet att
delta i utbildning. Det finns alltså såväl demokratiska
som sociala och ekonomiska motiv för att satsa på
vuxnas utbildning. En allmän, hög och bred bild-
ningsnivå för hela folket är inte bara viktig för att
utveckla industrin och näringslivet - det är också
fråga om medborgarnas förmåga att orientera sig i ett
alltmer komplext samhälle. Det finns alltså en makt-
dimension även i detta.
Det finns nu en risk att kunskapsklyftorna vidgas,
tycker jag. Kanske skulle det också stämma till efter-
tanke här i riksdagen med tanke på det låga valdelta-
gandet vid valet till EU-parlamentet, vilket jag tror att
nästan alla politiker beklagade. Det hade säkert olika
orsaker hos olika individer, men en orsak sades vara
att man hade svårt att förstå frågorna.
Vi kan också konstatera att dagstidningsläsandet
nu minskar hos ungdomsgrupperna. Jag åker tunnel-
bana hit varje morgon, och jag tror och vet att det är
allt fler som nöjer sig med nyheter i notisform i gra-
tistidningar som den som heter Metro här i staden.
Det är inte längre så självklart för den vuxna gene-
rationen att se något längre nyhetsprogram. Även
public service-kanalerna har förfallit till mer ytliga
skildringar av samhällsproblem. Kriminaljournalistik
och ytliga våldsskildringar har i stället blivit ett kon-
kurrensmedel.
Enligt SCB:s statistik saknar 2,4 miljoner männi-
skor i åldern 20-54 år formell kompetens i gymnasie-
skolans kärnämnen. Även om man skall ta med i be-
räkningen att en del av dem säkert har skaffat sig
motsvarande kunskaper genom annan utbildning eller
erfarenhet är detta en mycket stor och viktig målgrupp
i utbildningssammanhang.
Arbetsmarknaden har blivit trängre både i kvanti-
tativt och kvalitativt avseende. En stor del av arbets-
lösheten är inte konjunkturberoende utan strukturell
till sin natur, och kravet på ökad kompetens kommer
att bli allt större i framtiden. Internationaliseringen
medför ökade krav på språkkunskaper, och ny teknik
införs. Redan i dag fordras genomgånget treårigt
gymnasium till 82 % av de utannonserade, lediga
jobben - detta enligt länsarbetsdirektören i Östergöt-
land. Jag tror inte att Östergötland skiljer sig i någon
nämnvärd omfattning från andra län i landet.
Många medelålders har också svårigheter att ta sig
tillbaka till arbetsmarknaden därför att de har en fel-
aktig eller föråldrad utbildning.
Vi satsar mycket pengar på utbildning. Det kon-
junkturbetonade anslaget till studiestöd är drygt 4,5
miljarder kronor. Utbildningsbidraget under AMS
utgör nästan 11 miljarder. Men arbetsmarknadsut-
bildningen är inte särskilt effektiv. För många arbets-
lösa varvas AMS-kurser med arbetslöshetsperioder år
efter år, och det hela leder alltför sällan till ett fast
jobb.
Den icke-yrkesinriktade, förberedande arbets-
marknadsutbildningen bedöms visserligen ge ett visst
- men det är ett relativt litet - bidrag till att höja
kompetensen i kärnämnena på gymnasienivå. Här
tycker jag att det fordras ett nytänkande, som syftar
till en verklig kompetenshöjning av stora grupper.
Göran Johnsson, Metalls ordförande, betonade i
en artikel i DN betydelsen av att utbildning uppmunt-
ras och att kvalificerade utbildningsaktiviteter premie-
ras.
Insatserna måste individualiseras i större ut-
sträckning. Utbildningsstrategin måste se olika ut
beroende på om personerna är arbetsfria eller arbets-
lösa. Olika utbildningsanordnare måste samverka
bättre. Många problem måste lösas. Det gäller t.ex.
tillgången på och närheten till utbildningsplatser,
studiestöd, rekryteringssätt och resurser för rekryte-
ringsfrämjande åtgärder.
Det handlar också om att bedriva undervisning så
att de studerande blir delaktiga och kan påverka sina
studier och sin studietakt. En viktig fråga är den
framtida finansieringen och hur den skall fördelas
mellan arbetsgivare, samhälle...