Herr talman! Vi skall debattera välfärdspolitiken.
Vad betyder det? Ja, det betyder inte att vi skall dis-
kutera politik för att så många som möjligt skall ha
bidrag, utan det betyder att så få som möjligt skall
behöva bidrag. Om man är i en situation där man
verkligen behöver stöd, skall man kunna få det utan
att stå förödmjukad med mössan i hand.
Sverige är ett samhälle där alldeles för många
människor är beroende av bidrag. Jag skulle vilja ta
ett exempel från några av våra kommuner. Det är
kommunerna Habo, Mullsjö, Tidaholm och Falkö-
ping. Där bor 62 000 människor. En sådan här vanlig
dag är det 38 000 människor som vaknar och är i den
åldern då vanliga människor i vanliga fall kan gå till
jobbet. Så gör också de flesta av de 38 000. Det är
10 000 som går till barnstugor, ålderdomshem, sjuk-
hus osv. för att arbeta i offentlig sektor. Det är 18 000
som vandrar i väg till bensinmackar, frisersalonger,
verkstadsföretag och vad det kan vara i privat sektor.
Men det är 10 000 människor som inte har något jobb
att gå till, som försörjs med bidrag av något slag,
antingen arbetslöshetsersättning, sjukersättning, för-
tidspension, arbetsmarknadsåtgärder eller socialbi-
drag.
Vad det visar är först och främst en mängd männi-
skor som drabbas av lidande, därför att de inte kan gå
till ett jobb och försörja sig. Men det visar också att
mycket av människors förmåga inte tas till vara. Det i
sin tur kostar massor för samhället. Sammanlagt under
ett år kostar bidragen till de här 10 000 människorna 1
miljard kronor, dvs. bara i några få av våra kommuner
i Sverige.
Då är det också spännande att de människor som
är drabbade av detta inte accepterar det. I de här
kommunerna har man nu slagit sig samman och startat
ett projekt över kommungränser, över byråkratiska
regelgränser, över gränser mellan människor, och sagt
att det finns bruk för alla, att alla skall kunna vara
med och göra en arbetsinsats. Vi kan få erfarenheter
av det här.
För det första skulle vi kunna slå ihop pengar från
olika påsar och enkelt och obyråkratiskt samordna
socialtjänst, arbetsförmedling och försäkringskassa
för att se till att alla de människor som vill kunna
försörja sig men inte kan det skall få ett bättre stöd att
göra det.
För det andra visar det att det är bättre att vi ser
till att människor finns med i generella försäkringar,
men där samhället kan ställa krav på arbete, i stället
för att de skall vara beroende av behovsprövade sys-
tem med kravlösa bidrag.
För det tredje lär vi oss att arbete hela tiden skall
löna sig mer än bidrag. Vi måste se till att få ett sys-
tem som hela tiden mer gynnar arbete än bidragsta-
gande.
Vi vet alla att livet kraschar ibland, och var och en
av oss kan drabbas. Då måste vi kunna lita på att
skyddsnätet gäller oss alla på lika villkor. Man skulle
kunna säga att det är den generella välfärdspolitikens
stolta tanke att det skall vara så. Samhället skall ha ett
så tätt generellt skyddsnät att bara mycket speciella
fall, som behöver speciellt stöd, skall kunna få det.
Men utvecklingen går ju i stället åt motsatt håll. Förra
året var det 715 000 människor som var beroende av
socialbidrag i Sverige. Det var 40 % fler än 1990.
Tänk er den oerhörda ökningen på de åren! I år räknar
man med att socialbidragen kommer att kosta Sverige
10,5 miljarder kronor.
Nu pågår det många utredningar som skall försöka
utreda nya lösningar för socialförsäkringarna. Det
som är på gång är renodling av arbetslöshetsersättning
och sjukförsäkring. Men risken är ju att vi gör ännu
större maskor i samhällets skyddsnät och att ännu fler
faller emellan. Det gäller människor som är långtids-
sjuka och samtidigt arbetslösa. Det gäller arbetshan-
dikappade. Det gäller människor som har sjukskrivits
för psykosociala problem. Listan kan göras lång.
Siffror som har kommit in till Arbetsmarknads-
politiska kommittén och Sjuk- och arbetsskade-
kommittén visar att det handlar om sammanlagt upp-
emot 50 000 människor. Dessutom skall man räkna
med de 100 000 arbetslösa som saknar KAS eller a-
kassa. I TCO räknar man med att det kan gälla sam-
manlagt uppemot ett par hundratusen människor, som
inte får stöd i det generella systemet men som behöver
stöd och i stället tvingas söka socialbidrag, med de
förändringar som nu är på gång. Det är på väg att bli
en av våra största välfärdspolitiska frågor.
Centerpartiet vill skapa grundtrygghet. Det inne-
bär att väva maskorna i den generella trygghetens
skyddsnät tätare, så att så få som möjligt skall behöva
utnyttja behovsprövade selektiva bidrag. Det är dags
att vi skapar förändring. Vi måste minska risken för
att man skall falla igenom trygghetssystemen. Center-
partiet vill samordna skyddet vid arbetslöshet och
ohälsa till ett sammanhängande system. Vi vill ha en
heltäckande försäkring, som skyddar mot inkomst-
bortfall, oavsett orsaken till ofrivillig frånvaro från
jobbet. Vad vill Socialdemokraterna?
Vi måste förbättra skyddet för dem som är allra
mest utsatta. Centerpartiet vill höja den garanterade
grundnivån så att den helst skall vara högre än soci-
albidragsnivån. Centerpartiet vill utforma reglerna så
att fler omfattas av den generella tryggheten. Det är
bättre att människor finns inne i generella försäkringar
med krav än att de står utanför och får kravlösa bi-
drag. Centerpartiet vill att hela folket som arbetar
skall omfattas av skydd vid arbetslöshet. Vad vill
Socialdemokraterna?
Det kan väl inte vara socialdemokratisk välfärds-
politik att låta 100 000 arbetslösa stå utan samhällets
generella stöd? Det kan väl inte vara socialdemokra-
tisk välfärdspolitik att vara stenhård motståndare mot
att låta alla som förvärvsarbetar omfattas av obligato-
riskt skydd vid arbetslöshet? Det kan väl inte vara
socialdemokratisk välfärdspolitik att hellre låta tiotu-
sentals fler stå i kö för socialbidrag än att införa bättre
generellt skydd genom Centerpartiets krav på grund-
trygghet?
Jag tror att det är mycket viktigt att vi kan få en
stor och omfattande debatt om de här frågorna. Jag
tror att många av de förändringar som nu är på gång
kan lösa en del problem, samtidigt som de riskerar att
skjuta andra problem åt sidan och göra dem värre.
Just nu pågår utredningar där man diskuterar lös-
ningarna för arbetslösa för sig, sjuka för sig, försäk-
ringskassans organisation för sig. Risken är att vi i
stället för att väva trygghetsnätet tätare särar ut det så
att risken att falla emellan blir större.
Därför måste också den här frågan ställas till Anna
Hedborg: Är Anna Hedborg beredd att se till att vi får
möjlighet att diskutera helheten i ett politiskt sam-
manhang och se till att skapa en helhet? Från Center-
partiets sida har vi mycket klart sagt att vi är beredda
att vara med och samarbeta för att få andra lösningar.
Vi tror att det är bättre för Sverige med samarbete,
men det krävs en helhetslösning. Det är farligt om vi
diskuterar alla dessa åtgärder för sig; då kan proble-
men bli större när vi måste göra dem mindre.