Herr talman! Lyssnare! Jag skall inleda med en
dikt av Nils Ferlin.
"Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfortabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet."
"Barnen drabbas hårt i nedskärningstider" är ru-
briken på resultatet av en SKTF-enkät bland barn-
och ungdomsmottagningar i hela landet. Man fick in
svar från 60 stycken.
Barnen drabbas också dubbelt av nedskärningar-
na. I hemmet drabbas de indirekt av att en eller båda
föräldrarna är utan arbete. De drabbas av nedskär-
ningar i socialförsäkringssystemen, barnbidragen,
studiebidragen och höjningarna av olika avgifter för
sjukvård och medicin.
Barnen drabbas också direkt av nedskärningar in-
om skola och barnomsorg.
När den kommunala verksamheten minskar är det
barnomsorgen som får stå för de största besparingar-
na. I storstadskommunerna har barnomsorgen minskat
sin verksamhet med 15 % mellan 1993 och 1994,
medan den kommunala verksamheten i övrigt bara har
minskat med 7 %.
När resurserna inom barnomsorg, skola och soci-
alvård minskar ökar efterfrågan på hjälp från den
psykiatriska barn- och ungdomsvården. Enligt en
undersökning av Landstingsförbundet har belastning-
en ökat markant inom både sjukhuskliniker och mot-
tagningar beroende på att både patientantal och tyng-
den på problemen ökat. Samtidigt har sparkrav och
neddragningar skett i verksamheten. Detta leder till
långa väntetider för patienterna och en enorm arbets-
belastning för personalen.
Allt sammanlagt gör att väntetiderna blir långa.
Legitimerade psykologen och arbetsterapeuten Anna
Torbjörnsson i Luleå säger:
De långa väntetiderna till barnpsykiatriska mot-
tagningarna leder till en mycket svår situation. Det
borde inte vara några väntetider alls. När någon ringer
har de redan funderat länge och behöver få tid för
behandling omedelbart. De är redan i någon form av
kris eller svår situation. Väntetiderna är destruktiva
och ger en sämre start på behandlingen. För barnen
skapar det oro, ängslan och låsningar, de känner sig
utanför och oönskade. För personalen ger det stress
och ångest. På PBU i Luleå får vi ibland 17 nya ären-
den per vecka. Barn kan inte vänta - för dem gäller
här och nu, inte där och sen.
Minst 2 000 barn har enligt Kommun-Aktuellt
mist sin daghemsplats till följd av bristande betalning.
Ofta är det de barn som är i största behovet av den.
Jag har svårt att förstå det. I skolan är något motsva-
rande omöjligt. Genom lagen om full behovstäckning
inom barnomsorgen borde det vara möjligt att få ha
platsen kvar även där.
Barnens kris är en spegel av de vuxnas. De små
barnen ger tydliga signaler. De visar sin ångest genom
att överreagera eller kanske genom att gå in i sig
själva.
Tonåringarna visar det ofta genom destruktiva
handlingar, där toppen av isberget syns i tidningsrub-
rikerna om våld och förstörelse. Deras beteende är ett
lika starkt rop på hjälp som de små barnens signaler.
Vi måste börja med barnen och ungdomarna. Vi
måste faktiskt börja med att ge föräldrarna och skolan
resurser att ge barnen trygghet och en bra utbildning.
Det behövs också en bra fritid. Fritidens fria val
finns inte. Det tas ifrån dessa familjer och deras barn,
då klyftorna i fritidssysselsättningarna bara ökar.
Tennis, ishockey, ridning, ja även fotboll kostar
pengar. Utan bil kan föräldrarna t.ex. inte skjutsa till
träningar och matcher.
De förändringar som skett och kommer att ske de
närmaste åren påverkar hushållens ekonomi på ett
mycket drastiskt sätt. Allt fler har blivit beroende av
socialbidrag, och fler än någonsin tidigare riskerar att
bli det.
Antalet svenska hushåll som ligger på gränsen till
socialbidragsberoende har ökat med 300 000 sedan
1991. Sammantaget lever nästan 40 % av de svenska
hushållen under svåra ekonomiska omständigheter.
Uppgifterna är hämtade ur LO:s familjeekonomiska
rapport, baserad på 1993 års statistik. Statistiken för
1994 ser troligen ännu värre ut. Ca 70 % av de en-
samstående föräldrarna ligger på eller strax över nor-
men.
Det är mot denna bakgrund vi måste analysera hur
de politiska beslut som fattas i denna kammare ändrar
spelreglerna för hushållen. Det är inte svårt att före-
ställa sig att många av dem som lever under knappa
ekonomiska marginaler pressas under socialbidrags-
gränsen efter den 1 januari nästa år när sjukpeng, a-
kassa, föräldrapeng och ersättning för vård av sjukt
barn sänks till 75 % och vuxenstudiestödet försämras.
Frågan är då vad besparingen åstadkommit. I själva
verket vältras problemen bara över på kommunerna.
Man kan fråga sig hur många här i kammaren som
verkligen har klart för sig vad det innebär att leva med
en ekonomi i nivå med socialbidragsnormen.
Så stora skillnader visar att fördelningssystemet
håller på att haverera. Det förmår inte längre stå för
en rimlig standardutjämning mellan livets olika ske-
den.
Närmare en miljon människor står utanför sjukför-
säkringen och är nollklassade. Hundratusentals saknar
arbetslöshetsförsäkring. Föräldrar som bara får ga-
rantinivå i föräldraförsäkringen ökar för varje år.
Det är samma mönster av grupper som marginali-
seras i Sverige som i EU-länderna och som dominerar
på våra socialkontor för att söka socialbidrag. Det
gäller långtidsarbetslösa, lågutbildade. Det gäller
ensamstående föräldrar, ungdomar och invandrare. I
EU utgörs en stor grupp av äldre kvinnor, vilket är
mindre dominerande här i Sverige. Den yttersta grup-
pen är de hemlösa, som består av många miljoner i
EU-länderna. I Sverige säger vi att det är 10 000, men
jag tror att det är fler.
Tanken med socialförsäkringssystemet är att det
skall ge ett skydd under livets svagaste perioder -
under barndomen, under sjukdom, vid handikapp och
pensionering. Socialbidraget skall fånga upp dem som
ramlar igenom skyddsnätet, något som börjar bli
alltför vanligt. Vi har hört siffror på det i dag.
Två tredjedelssamhället är här. I den välbärgade
delen finns de, som enligt prestationsmodellen har
arbete och är väl förankrade i välfärdssystemet. I den
andra delen finns de som är utan arbete och som inte
kvalificerat sig i välfärdsmodellen. De är oerhört
sårbara, och utslagningen ligger på lur.
För att i dagens läge minska trycket på barnfamil-
jer och handikappade ville Miljöpartiet bl.a. behålla
flerbarnsbidragen och barntillägget för vuxenstude-
rande och förbättra villkoren för förtidspensionärer.
Dessutom vill vi ha 80 % ersättning inom försäkrings-
systemen upp till ca 150 000 kr i årslön och 40 %
ersättning på överskjutande lön. Det betyder att alla
med en månadslön på upp till ca 14 000 kr med vårt
förslag får behålla mer i plånboken när den generella
ersättningsnivån blir 75 %.
Vi anser också att staten inte kan dra undan peng-
ar från kommunerna, som har det slutliga ansvaret för
sina invånare.
Vi måste för framtiden föra en allvarlig diskussion
om att välja en ny väg för välfärdspolitiken under 90-
talet. Man kan inte grunda framtidens lösningar på de
resonemang och den politik som låg till grund för
samhället under 50-70-talen.
Det A-lag som är inne i välfärdssystemen och det
B-lag som är utestängt måste utgöra grunden och
skillnaderna mellan dem utgångspunkten för nya
tankar om genomförandet av jämlikhet mellan kön,
generationer och olika grupper i det svenska samhäl-
let.
I de marginaliserade grupperna finns en grogrund
för rasism, motsättningar mellan generationer och
uppluckring av solidariteten mellan människor, gen-
temot naturen och den framtida utvecklingen.
Om man tänker på dikten om papperslappen kan
man fråga sig: Är det politikerna som har tappat sitt
ord och sin papperslapp, eller är det de utsatta grup-
perna?