Herr talman! Välfärd är enligt Vänsterpartiet att
skapa förutsättningar för ett värdigt liv, att skapa
förutsättningar för en personlig utveckling genom att
fördela samhällets resurser solidariskt. Vi kan inte
garantera varje människa lycka, men vi kan genom
omfördelningen i de generella välfärdssystemen ga-
rantera varje enskild individ ekonomisk trygghet för
att han eller hon därigenom skall få resurser att ut-
vecklas som människa.
En ekonomisk politik där full sysselsättning är det
överordnade målet är en förutsättning för den generel-
la välfärden. En bra offentlig sektor är ett medel att
fördela välfärden rättvist. Genom den offentliga sek-
torn sprids marknadsmakt - något som är svårsmält
för anhängarna av "den perfekta marknadens" makt-
löshet.
Den efterfrågan av produkter, tjänster, kunskap
som uppkommer genom offentlig sektor är baserad på
människans behov. Full sysselsättning och skäliga
löner, en strävan efter ett jämlikt och jämställt samhäl-
le främjar tillväxten - det visar bl.a. studier av de
asiatiska ekonomierna. Det stora problemet i dag är
inte att svenska folket konsumerat offentliga tjänster
utan den stora arbetslösheten.
Politiken för full sysselsättning och utbyggnaden
av den offentliga sektorn har varit särskilt viktig för
kvinnor. Dels har den varit en arbetsmarknad för
kvinnor, dels har den varit en förutsättning för kvin-
nor att förvärvsarbeta, oberoende av vilken sektor de
har arbetat inom. Det är inte populism att försvara den
generella välfärden, det är inte populism att slå vakt
om kvinnors rätt att kombinera förvärvsarbete med
skötsel av små barn, det är inte populism att slå vakt
om socialförsäkringssystemens inkomstbortfallsprin-
cip, det är inte populism att anse att vi skall ha ett
pensionssystem som inte missgynnar kvinnor.
Herr talman! Efter partiledardebatten stod det att
läsa på Aftonbladets ledarsida att det är rätt att Soci-
aldemokraterna avvisar samarbete med Vänsterparti-
et. Vänsterpartiets politiska linje är enligt ledarsidan
populistisk och ingenting för de politiker som vill lösa
de ekonomiska och sociala problemen. Opinionssiff-
rorna spelar ingen roll, säger man vidare. Ingvar
Carlsson bör i stället fortsätta centersamarbetet, för
det som det handlar om - enligt det LO-ägda Afton-
bladet men också enligt finansministern - är att Olof
Johansson törs.
Resonemanget om att satsa på den som törs skära
mest påminner mig om en serieteckning i Kvinnove-
tenskaplig tidskrift för några år sedan. En flicka och
en pojke står och pratar med varandra. Så säger han:
Ska vi tävla om vem som törs böja sig längst bakåt?
Visst, säger hon och står kvar. Pojken böjer sig längre
och längre bakåt. Till slut faller han på ryggen i back-
en. Kloink. "Du vann", säger flickan med upphöjt
lugn.
Så har det alltså blivit i svensk politik, så har poli-
tiken utvecklats av de folkvalda. Det handlar tydligen
om vem som törs fatta beslut som går tvärtemot det
som folket via valresultat och opinionssiffror visar att
det vill ha.
Vad är det då som Olof Johansson törs? I Centerns
motion till proposition 25, Vissa ekonomisk-politiska
åtgärder, gör partiet totalt ned den s.k. Perssonplanen.
"Den långsiktiga strategin har - - - blivit ett doku-
ment utan visioner och strategi för vad en långsiktig
offensiv politik för en sanering av statens finanser
kräver", säger man. Det är ganska hårda ord från
regeringens nuvarande samarbetspartner. Men Cen-
tern törs!
Häromdagen tillfrågades företrädare för Center-
partiet vad de riskerade att få ge upp genom samarbe-
tet med Socialdemokraterna. Jag skulle vilja vända på
frågan. Vad riskerar socialdemokratin att få ge upp
genom samarbetet med Centern? Jag vill återigen
citera ur Centerns ekonomimotion - Andreas Carlgren
har stött det jag nu citerar: "En sundare ekonomi
förutsätter - - - systemförändringar i de nuvarande
välfärdssystemen. - - - En grundtanke i dessa sys-
temförändringar är att bryta automatiken i statens
kostnadsutveckling."
Den uppgörelse om kompletteringspropositionen
som Centern och Socialdemokraterna gjorde utgör
beloppsmässigt ca 3 % av den totala budgetförstärk-
ningen. Det är en liten förstärkning. Sanningen är att
Centern vill banta trygghetssystemen och göra stats-
budgeten okänslig för arbetslösheten. För Centern
handlar det om att lansera grundtryggheten - inte om
att stärka den offentliga ekonomin. Den bästa sane-
ringen av ekonomin är inte att skära i trygghetssyste-
men utan att få ned arbetslösheten!
En stark hemmamarknad har varit pådrivande för
exportmarknaden genom en ständig efterfrågan och
utveckling av produkter. Hemmamarknaden och ex-
portföretagen har fungerat i någon form av symbios
till gagn för tillväxten. En bantning av den offentliga
sektorn - och omvänt utökat utrymme för marknaden
- leder därför inte till ökad tillväxt. Den offentliga
sektorn ger individerna resurser att anpassa sig till
förnyelsekraven, och den bidrar dessutom till att upp-
rätthålla efterfrågan i ekonomin när konjunkturerna
vänder och resursutnyttjandet försämras.
Förutsättningen för att marknaden skall fungera är
att folk har pengar att handla för. Förutsättningen för
att människor skall konsumera är att de känner sig
trygga och har tillförsikt inför framtiden. Privatspa-
randet är i dag ca 200 miljarder kronor, och sparkvo-
ten visar inga tendenser att sjunka. I stället för att
handla nödvändiga ting investerar de som får något
över sina pengar i t.ex. privata pensionsförsäkringar.
De som genom sänkningarna i nivåerna får ännu
mindre över tvingas till kommunernas socialkontor,
där de får stå i kö i baracker.
Vi delar uppfattningen att det bör vara mer eko-
nomiskt lönsamt att arbeta än att leva på bidrag, men
detta innebär inte att ersättningsnivåerna i socialför-
säkringarna - eller socialbidragsnivån - måste sänkas.
I stället måste vissa yrkeskategorier inom t.ex. vår-
dområdet få sina löner uppjusterade. Det är det den
pågående strejken handlar om - en justering av kvin-
nolöner.
Den offentliga sektorn och socialförsäkringssys-
temen bygger på solidaritet. I dag diskuteras solidari-
tet som en fråga om att avstå och att människor måste
ta större personligt ansvar för sig själv och sina anhö-
riga. Med den innebörden av solidaritet kan de väl-
beställda köpa sig fria för att slippa se konsekvenser-
na av sitt eget välstånd, och allt större ansvar för t.ex.
äldre- och barnomsorg kan läggas på kvinnorna -
antingen genom att kvinnorna "går tillbaka till spisen"
eller genom att hembiträden anställs.
Med inkomstbortfallsprincipen som kompass
måste vi analysera varje förändring i systemen, så att
vi inte på omvägar hamnar i ett grundskyddssystem,
med det systemskifte som det medför. Det senaste
exemplet på vad som händer om vi lägger nivåerna
för lågt är Kommunals planer på att försäkra sina
medlemmar så att de skyddas mot försämringarna i
sjukförsäkringarna.
Ett solidariskt system måste bygga på folkmajori-
tetens deltagande och egenintresse, dvs. ett samhäll-
skontrakt mellan klasserna. Samhällskontraktet förut-
sätter att t.ex. medelklassen solidariskt och progres-
sivt betalar via skatter och sociala avgifter och som en
uppfyllelse av kontraktet får ut en rimlig del. Det
minskar intresset för och betydelsen av avtalsförsäk-
ringar och privata lösningar.
Herr talman! Vänsterpartiet reserverade sig i Pen-
sionsarbetsgruppen mot förslaget till nytt pensionssys-
tem. Den främsta anledningen var att det innebär en
försämring av pensionerna för stora grupper av be-
folkningen, främst kvinnor. Då hävdade majoriteten i
riksdagen och de stora fackförbunden - inte minst LO
- att Vänsterpartiet hade fel. Tvärtom skulle pensio-
nerna bli högre eller åtminstone likvärdiga. I dag visar
beräkningar, publicerade i bl.a. Dagens Nyheter, att
Vänsterpartiet hade rätt. Efter 40 års förvärvsarbete
kan en nybliven pensionär räkna med ca 50 % av
slutlönen. Det skall jämföras med nuvarande system,
som ger 65 % av slutlönen efter 30 års förvärvsarbete.
Genomförandegruppen, där Vänsterpartiet inte får
delta, har nyligen presenterat en promemoria om hur
livsinkomstprincipen skall genomföras. I den ligger
alla de försämringarna för kvinnorna kvar. Dessutom
har man lyckats lägga till ytterligare en väsentlig
försämring för kvinnor.
Genom att fördela arvsvinsterna efter hur mycket
var och en har på sitt pensionskonto i stället för att
använda dem för att sänka delningstalet, kommer
utfallet för kvinnor att bli ännu sämre än enligt ur-
sprungsförslaget.
Jag vill peka på ytterligare en reform som i ge-
nomförandegruppen fått en annan innebörd. Den
borgerliga majoriteten tillsammans med socialdemo-
kraterna beslutade att gifta makar skall kunna dela
pensionsrätten för att därigenom kompensera de kvin-
nor som varit hemmafruar. För att kvinnors än så
länge längre livslängd inte skulle belasta samhället
beslutades att man skulle införa en kvinnovaluta och
en mansvaluta. De pensionspengar en man ger till
kvinnan räknas nämligen ner med 19 %, och de som
en kvinna ger till sin make räknas upp med 23 %.
Vänsterpartiet motsatte sig delad pensionsrätt, ef-
tersom vi anser att varje kvinna skall betraktas som en
enskild individ i ekonomiskt hänseende. Det är grun-
den för jämlikhet och jämställdhet. Men i genomfö-
randegruppens departementspromemoria står: Ett
bidragande skäl till att genomförandegruppen tagit
ställning för en generös beräkning av justeringsfakto-
rerna är att delningssystemet dessutom sannolikt
kommer att medföra minskade kostnader för garanti-
pensionssystemet, systemet för bostadstillägg för
pensionärer och andra inkomstprövade system. Jäm-
ställdhetsministern, var är du nu? Var är direktivet till
alla utredningar och kommittéer om att de skulle
granska sina förslag ur ett jämställdhetsperspektiv?
Om inte de partier som sitter i genomförandegruppen,
dvs. Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet,
Centern och kds, märker att vi håller på att lämna den
princip som var och är viktigast för den generella
välfärden kanske en sådan granskning skulle upptäcka
det?
Livsinkomstprincipen bygger på att det man satt in
skall man också få ut. Nu är det visserligen en sanning
med modifikation. Det beror förstås också på livs-
längd hos övriga befolkningen, tillväxt m.m. Men
livsinkomstprincipen tar bort den omfördelning som
finns i det nuvarande systemet. Den grundläggande
frågan för pensionssystemet, alla andra socialförsäk-
ringar och den generella välfärden över huvud taget
är: Tjänar alla i Sverige tillräckligt bra för att kunna
klara sig på socialförsäkringssystem som inte har en
omfördelande verkan?