Herr talman! Andreas Carlgren slängde ut en mas-
sa frågor till mig som han beklagade att jag inte hade
besvarat. Men jag tyckte att det var mer angeläget att
ta upp detta brev just nu.
Jag vill fråga Andreas Carlgren: Menar han verk-
ligen att de tre procent som uppgörelsen mellan Cen-
tern och Socialdemokraterna gav till en socialförsäk-
ring som har ca 0 miljarder kronor i överskott skulle
bryta automatiken i statens kostnadsutveckling?
Det som kostar, Andreas Carlgren, är a-kassan,
och den skall kosta. Den är dimensionerad för 1,5 %-
2 %. Att lägga a-kassan utanför statsbudgeten i ett
grundtrygghetssystem innebär i stället att man skjuter
problemen ifrån sig. Arbetslösheten löser man inte
med kortare socialbidragsköer utan med aktivare
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Anna Hedborg tar upp de 4 miljarder kronorna.
Det är inte vi i Vänsterpartiet som jämt och ständigt
tar upp det här och talar om att vi inte törs, utan det är
faktiskt socialdemokraterna och Aftonbladet som
säger att vi inte törs. Jag tänker därför inte ge mig in i
den debatten, utan jag gör som flickan; jag står lugnt
och väntar.
Anna Hedborg tog också upp den ideologiska dis-
kussionen som jag förde om socialförsäkringssyste-
men. Hon hävdade att framstående företrädare för
Vänsterpartiet vacklar i takfrågan och kallade det för
vänsterpopulism. Men det är jag som är taleskvinna
vad gäller socialförsäkringssystemen, och jag vacklar
inte i takfrågan.
Anna Hedborg nämnde slutligen att systemen skall
vara rättvisa och effektiva. Jag vill då tala om att det
inte finns någon enhetlig definition på vad rättvisa är.
Det som är rättvisa för mig är att ta från de rika och
ge till de fattiga. Det som är rättvisa i exempelvis det
nya pensionssystemet är att man får ut det som man
har betalat in. Jag skulle uppskatta om Anna Hedborg
i sitt sista inlägg ville definiera vad hon menar med
rättvisa.