Herr talman! På fördelningspolitikens område har
vi socialdemokrater alltid haft mycket gemensamt
med Centerpartiet, framför allt när det gäller de sämst
ställda. Men att driva en framgångsrik socialpolitik är
aldrig så enkelt som att ta från toppen för att ge till
botten.
Andreas Carlgren tror att det går att vädja till me-
delklassens altruism när man skall bedriva fram-
gångsrik fördelningspolitik. Det är en vansklig stra-
tegi. Ett bättre och effektivare sätt är att se till också
medelklassens egenintresse, och den inkomstrelatera-
de socialförsäkringen gör just detta så länge taken är
höga.
Försäkringens solidariska finansiering i kombina-
tion med ojämnt fördelade risker i samhället gör att vi
omfördelar från rik till fattig, från höginkomsttagare
som har låga risker till låginkomsttagare som har
betydligt större risker. Det har visat sig att det är
inkomstbortfallssystem med höga tak som klarar att
omfördela mest till de sämst ställda. Grundtryggheten
är störst där inkomstbortfallsprincipen gäller flest
människor.
Till kråksången hör också att Centerpartiets för-
slag till sänkta tak i ohälsoförsäkringen är med nuva-
rande konstruktion av egenavgifterna en dålig affär
för statsfinanserna. Inkomsterna till försäkringen
sjunker mer än utgifterna, just därför att de som har
höga inkomster har så bra hälsa att de blir stora net-
tobidragsgivare till socialförsäkringen.
Det är inte svårt att hålla med om de allmänna mål
för socialpolitiken som Vänsterpartiets representant
förespråkat i dagens debatt. Ofta är Ulla Hoffmann
och jag också ense om medlen. Men Vänstern har
fortfarande problem med trovärdigheten. När det
gäller att leverera de kännbara besparingar som fak-
tiskt har varit nödvändiga för att sanera statsfinanser-
na har Vänstern i sista stund backat ur. Det är en
bitter erfarenhet från det gångna årets budgetarbete.
Samtidigt vill vänsterpartisterna gärna säga att
också de törs, att de har varit med om att spara 114
miljarder av de 118 miljarder som regeringen har
förstärkt budgeten med. Men när det kommer till
kritan verkar det ändå som att de sista 4 miljarderna
kan användas flera gånger. De är som grisen Särimner
som kan ätas upp om och om igen. Så fort en bespa-
ring är impopulär hänvisar man till de sista 4 miljar-
derna som man inte ville spara.
Sedan är det ett annat problem, och det är att
många inflytelserika vänsterpartister verkar vackla när
det gäller takfrågorna. Var står ni egentligen i den
frågan? Hur långt har ni lyckats frigöra er från den
rena vänsterpopulismen?
Det stora alternativet till en allmän inkomstbort-
fallsförsäkring av vår framgångsrika modell är ändå
moderaternas nya program. Det var intressant att
Gullan Lindblad som kan en hel del om socialpolitik
inte verkade överdrivet förtjust i den egna skissen.
Men det kan man kanske begripa. Hon sade inte så
mycket om den. Det innehåller faktiskt väldigt stora
och tydliga försämringar på olika punkter.
Ribban för inträdet i moderaternas föreslagna för-
säkring kommer att höjas. Man måste arbeta 75 tim-
mar per månad under fem månader för att över huvud
taget få sjukpenning eller arbetslöshetsersättning. Det
kommer i alla fall inte att innebära att det blir fler
medlemmar i den a-kassan än i den som vi har i dag.
Att delta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder kommer
förstås inte att räknas.
Ersättningsnivån skall vara 75 %, men den räknas
på en betydligt mindre del av inkomsten. Man vill ha
fem karensdagar, och det är inte för att lägga kostna-
derna på arbetsgivarna - kostnaderna ligger redan där
- utan det är bara för att försämra för individerna.
Försäkringen skall bara omfatta den del av in-
komsten som ligger under fem basbelopp, dvs. under
180 000. Man skall enbart betala med egenavgifter.
När Lars Tobisson intervjuades om de ekonomis-
ka konsekvenserna kunde han inte ge mera besked än
att försäkringen blir billigare för höginkomsttagarna
och sämre för låginkomsttagarna, och det är ju inte så
svårt at räkna ut.