Herr talman! Värderade åhörare! Mitt anförande
behandlar en oerhört väsentlig del av den politiska
sfären. Liknande anföranden har hållits här tidigare i
dag, men för mig känns det alltid viktigt att få säga
det i inledningen. Det är inte den debatt här i kamma-
ren som brukar röna störst intresse. Det är tyvärr så.
Trots det är det ett område som är av helt avgörande
betydelse för människor som drabbas av sjukdom.
Herr talman! För att belysa detta vill jag berätta
om en 49-årig tjänsteman i ett av våra svenska före-
tag. Han hade under de senaste åren sparat semester
för att just i år få ut sju veckors sammanhängande
ledighet. Såväl mannen som hans hustru och övriga
familj såg fram emot att under hela sju veckor få vara
ute med familjens båt i den vackra svenska skärgår-
den. Ett nytt segel var inköpt för att än en gång maxi-
mera båtens framfart.
Bara en sak skulle göras innan semesterresan kun-
de påbörjas: Han måste ta ett litet tag bland ogräset i
potatislandet. När det var klart ställde mannen sina
jordiga stövlar på trappan för att ta en kopp kaffe
tillsammans med sin fru. Han höll sig i dörrkarmen då
det plötsligt svartnade för hans ögon. Han ramlade
ihop och förlorade medvetandet.
Den 49-årige mannen vaknade sedermera upp på
sjukhusets intensivvårdsavdelning. När han vaknade
upptäckte han att halva hans kropp var förlamad. Det
var naturligtvis en fruktansvärd chock för honom.
Han tänkte: Var det så här sommaren skulle bli? Vad
skulle jag med sju veckors sparad semester till? Var-
för var det så viktigt med det nya seglet? Tankarna for
runt i huvudet på mannen.
På ett nu hade hela tillvaron förändrats. Plötsligt
var sakerna han tidigare hade planerat inte viktiga
längre. Allt var så annorlunda. Det enda som var
viktigt nu var att snabbt få hjälp och bli bra igen - att
få ett omhändertagande som gav honom förutsättning-
ar för att bli bra. Just det var huvudfrågan.
Herr talman! Jag vill berätta om denna händelse
för att påminna om den verklighet som så oändligt
många människor befinner sig i i dag och som kanske
många av oss - ni och jag och andra - kommer att
drabbas av i morgon. Kanske är det först när vi själva
eller någon i vår närhet drabbas av sjukdom som vi
riktigt inser vikten av en god vård och omsorg när
man behöver den.
I Dagens Medicin den 22 augusti i år kunde vi på
ett stort mittuppslag läsa: "Sverige är världsbäst på att
spara i vården". När resten av världen satsar alltmer
pengar på sjukvård går Sverige i motsatt riktning.
Sjukvårdens andel av Sveriges samlade resurser
minskar, som vi nyligen hörde. Nu sker det på ett
dramatiskt sätt, skriver Pär Gunnarsson i Dagens
Medicin. Hälso- och sjukvårdens andel av bruttona-
tionalprodukten är nu den lägsta någonsin, eller 7 %,
och några bedömare skriver att den kommer att bli
6 %. Sverige avviker faktiskt därmed från den inter-
nationella utvecklingen. I de flesta länder som vi
brukar jämföra oss med satsas i stället en växande del
av resurserna på sjukvård.
Att Sverige är världsbäst på att spara i vården är
enligt min mening verkligen inget att vara stolt över.
Stolthet kan man bara känna om vården och omsorgen
fungerar på ett tillfredsställande sätt utifrån patientens
- vårdtagarens - perspektiv. Tyvärr kan vi inte alltid
säga det.
Vi får gång på gång bevis på att vården inte funge-
rar och att resurserna inte räcker för att möta de stora
vårdbehov som finns. Fler och fler vårdarbetare
permitteras för närvarande ute i våra kommuner och
landsting. Detta kommer med all sannolikhet att in-
verka negativt på vårdkvaliteten. Det måste vi också
ha med i beräkningen.
Det finns en gräns bortom vilken det inte längre
går att upprätthålla en god sjukvård. Med en krym-
pande andel av samhällsresurserna till vårdsektorn
närmar vi oss gränsen, och på vissa områden har den
redan passerats.
Det är nämligen inte så lyckligt att vi svenskar blir
allt friskare och att vårt behov av sjukvård minskar.
Tvärtom ökar antalet äldre och svårt sjuka. De tillhör
de grupper som är i behov av stora vårdinsatser.
Samtidigt kan vi konstatera - det är naturligtvis posi-
tivt - att sjukdomar som inte tidigare varit behand-
lingsbara nu kan botas och lindras, vilket också ställer
ökade krav på resurser men framgent kommer att vara
ekonomiskt besparande.
Min tid är snart slut, men jag vill säga följande:
Hellre två karensdagar än en, så att våra gamla
och sjuka kan få vård och omsorg!
Hellre åtta miljarder till vården i stället för mat-
momssänkning, så att våra gamla och sjuka kan känna
trygghet!