Herr talman! Sverige befinner sig i ett besvärligt
ekonomiskt läge. Den mycket kraftiga ökningen av
arbetslösheten och den ökade statsskulden som blev
resultatet av den förra regeringens politik tvingar nu
staten, landstingen och kommunerna till besparingar
och därmed försämringar av såväl ersättningsnivåer
som den offentliga sektorns service.
Det finns skäl att vara orolig för den utveckling
som vi nu ser framför allt inom vård och omsorg.
Grupper som inte syns och hörs så mycket i den of-
fentliga debatten kan råka särskilt illa ut om vi inte är
uppmärksamma.
Vi nåddes för ett par veckor sedan av oroande sig-
naler från Socialstyrelsen om att funktionshindrade
inte fick den lagenliga hjälp som de har rätt till. Det är
naturligtvis alldeles särskilt viktigt att det inte någon-
stans i landet tummas på de rättigheter som denna
kammare har tillerkänt dessa grupper.
Dessa rättigheter har inte tillkommit av en slump,
utan därför att riksdagen med bred uppslutning funnit
det särskilt angeläget att ge människor med funk-
tionshinder möjlighet till ett bättre liv.
Det handlar i grunden om alla människors lika
värde och lika rätt. Människor med funktionshinder
skall ha möjlighet att som andra vara med i samhälls-
gemenskapen och delta i olika aktiviteter. Målet för
handikappolitiken är att uppnå full delaktighet och
jämlikhet. Staten, landstingen och kommunerna har
det yttersta ansvaret för att de handikappolitiska må-
len kan förverkligas.
Herr talman! Under senare årtionden har lev-
nadsvillkoren för människor med funktionshinder
successivt kunnat förbättras. Det är viktigt att det vi
uppnått på detta område inte raseras. Det ekonomiska
läget är allvarligt. Det är då särskilt viktigt att priori-
teringar sker utifrån en bedömning av vilka människor
som har det största behovet av samhällets stöd såväl
när det gäller ekonomi som stöd och service.
Till grund för en sådan bedömning måste ligga
den generella välfärdspolitiken. Det måste därutöver
kompletteras med riktade handikappolitiska insatser,
såväl insatser av ekonomisk karaktär som lagstiftning.
Tyngdpunkten i senare års reforminsatser inom
handikappområdet har syftat till att förbättra och
utveckla det individuella stödet till personer med
funktionshinder. Under de kommande åren måste
också frågor om tillgänglighet i miljö och olika verk-
samheter ges ökad uppmärksamhet. De förslag som
lämnades i Handikapputredningens slutbetänkande Ett
samhälle för alla är viktiga utgångspunkter för denna
strävan.
I lagrådsremissen till ny plan- och bygglag fanns
det förslag i den riktningen. Dessa förslag drogs dock
tillbaka. Det är angeläget att regeringen så snart som
möjligt återkommer med dessa förslag. Detta skulle
innebära att hinder mot tillgänglighet till byggnader
och platser där allmänheten har tillträde enkelt skulle
kunna åtgärdas före år 2005.
Herr talman! En annan grupp medborgare som
också har ett utsatt läge när kommuner och landsting
tvingas skära kraftigt i utgifterna är de äldre. Platserna
i de särskilda boendeformerna tenderar att bli färre.
Mindre personal ger försämrad service och kvalitet.
Tryggheten försämras när hemtjänsten och särskilda
nattpatruller glesas ut.
Målen för äldreomsorgen kan sammanfattas i tre
punkter:
1. Självbestämmande och integritet.
2.
3. Trygghet.
4.
5. Valfrihet.
6.
Äldre kvinnor och män skall ha rätt att själva be-
stämma över sina liv och få behålla sin integritet.
Service och vård måste utvecklas så att människor
skall kunna välja att bo kvar i sitt eget hem och sin
egen miljö. Äldre skall kunna känna trygghet, närhet
till anhöriga och grannar och kontinuitet när det gäller
personal. Tillgång till personal dygnet runt är viktigt.
Människor skall kunna påverka innehållet i och ut-
formningen av samhällets service och vård. Det bör
finnas ett varierat utbud av vård och service även i
särskilda boendeformer.
Det är dessa mål för äldreomsorgen som nu delvis
är hotade. Många kommuner tvingas spara mycket
hårdhänt för att klara ekonomin. En del besparingar är
bra och ger en bättre användning av skatteinkomster-
na, medan andra ger försämrad trygghet. Tryggheten
urholkas och valfriheten begränsas.
Herr talman! Det är viktigt att vi i våra ansträng-
ningar att sanera ekonomin förmår att hålla undan
sådana förändringar som leder till utanförskap och
ökade klyftor. Det är viktigt att regering och riksdag
noga följer utvecklingen. Men det räcker inte med
det. Vi måste också vara beredda att bistå kommuner
och landsting om besparingarna hotar livskvaliteten
för äldre och funktionshindrade.