Herr talman! Ja, Anna Hedborg, litet av Saltsjö-
badsanda hade vi gärna sett när vi fattade beslut om
nivåerna i socialförsäkringssystemet i våras. Modera-
terna hade lagt fram ett förslag som det bara var att
ansluta sig till. Men Socialdemokraterna ville inte
visa någon sådan anda.
Vårdköer utan slut och korridorer fulla med pati-
enter. Det var bilden av svensk sjukvård i valrörelsen
1991. Vi minns alla de många tiotusentals patienter
som väntade på vård när Socialdemokraterna lämnade
över makten till de borgerliga. Många var sjukskrivna
och hade svåra smärtor. Det var inte bara köerna som
behövde åtgärdas utan också ekonomin. Med mindre
resurser och krav på effektivare vård vändes den
negativa utvecklingen. Vårdköerna försvann, men
mycket återstod att göra.
I regeringsförklaringen förra året sade Ingvar
Carlsson: Den generella välfärdspolitiken skall ut-
vecklas - inte avvecklas.
Ett år har gått. Facit av det löftet har vi i dag.
Problemen inom sjukvården hopar sig. Köerna växer.
De utlovade höjningarna i socialförsäkringarna ute-
blir. Dagens rubriker talar sitt eget språk: Aldrig förr
har sjukvården drabbats så hårt som nu.
Hur kan köerna öka så snabbt? Nedskärningar,
otydliga spelregler, otydlig ansvarsfördelning och
ständiga förändringar skapar otrygghet och ineffek-
tivitet i vården. Besparingar görs närmast patienten,
medan politiker och administration sitter kvar i orub-
bat bo. Den politiska oförmågan syns i allt längre
köer, och risken är nu stor att 1980-talets planeko-
nomi åter tar överhanden.
Aldrig någonsin tidigare har landstinget haft en så
stark monopolställning som nu. Att monopol ger
ineffektivitet är välkänt - även bland socialdemokra-
ter. Trots detta är hela privatvården nu underställd
landstinget. Någon egentlig konkurrens finns inte
längre, vilket så småningom kommer att visa sig i
kvalitet, utveckling och kostnader.
Sysselsättningsgarantin är droppen som får bäga-
ren att rinna över. Sjukvårdens resurser går till över-
talig, friställd personal i stället för till sjuka patienter.
Diskussionen i HSU 2000 om att ta bort patien-
tavgifterna till husläkarna innebär att ytterligare mil-
jarder tas från de sjukaste. Landstingets redan nu
knappa resurser krymper än mer. Är det försvarbart
att prioritera patienter med snuva framför patienter i
behov av specialist och sjukhusvård i väntan på
hjärtoperationer?
Herr talman! I årets regeringsförklaring under-
stryks tyvärr denna prioritering. En särskild statsråds-
grupp skall dra upp riktlinjerna för hur folkhälsan
långsiktigt kan förstärkas och hur ojämlikheten i hälsa
kan undanröjas. Men hur har man tänkt att ta itu med
den akuta sjukvårdskris som råder, eller ser man inte
den? Sjukhusköerna växer. En allt äldre befolkning
kräver mer vård. Patientens valfrihet och tillgång till
vård inskränks - och detta innan de stora besparing-
arna inom vården har börjat. Hur tänker Socialdemo-
kraterna ta itu med sjukvårdskrisen?
Nu måste den negativa utvecklingen i sjukvården
stoppas medan tid är:
Prioritera sjuka patienter! Sjukhusen har redan
sparat hårt. Fortsatta besparingar måste ske i den
administrativa och politiska överbyggnaden, så långt
bort från patienten som möjligt. Behåll vårdgarantin,
som var en förutsättning för att ta itu med 1980-talets
vårdköer. Sjuka patienter med årslånga smärtor fick
äntligen den hjälp som de så väl behövde. Sysselsätt-
ningsgarantin är också ett bra exempel på felaktig
prioritering - resurser som borde gå till sjuka går i
stället till övertalig personal. Att satsa på folkhälsoar-
bete kan vara bra, men man måste först ta hand om de
sjuka patienterna.
Minska den politiska detaljstyrningen av vården.
Sjukvården behöver klara och enkla spelregler och
ramar.
Öronmärk sjukvårdens resurser till vård. Det be-
hövs en sjukvårdsmodell där vi alla garanteras att de
pengar som vi betalar till sjukvård också går till vård.
I dag sprids landstingsskatten över många områden.
Samordna resurserna inom vården. För patientens
bästa är alltid ett snabbt omhändertagande och en
obruten vårdkedja att föredra. Det är ett sätt att före-
bygga onödigt lidande, onödiga förtidspensioner och
onödigt höga kostnader.
Herr talman! Problemen inom sjukvården tilltar.
Resurserna tryter. Vi får allt fler äldre. Samtidigt
ställer den snabba medicinskt tekniska utvecklingen
helt nya krav på vården. Nya problem går inte att lösa
med gårdagens lösningar. Kanske är det dags att våga
tänka om. Kanske är det dags att ifrågasätta om den
traditionella sjukvårdspolitiken kan lösa de problem
som sjukvården står inför.
På Moderaternas partistämma i nästa vecka lägger
vi fram ett förslag till en allmän hälsoförsäkring, där
resurser till sjukvården öronmärks och där förmåns-
systemen samordnas för att på bästa sätt ge patienten
en trygghet och en värdighet i vården.