Herr talman! Vad är välfärd? Det kan synas vara
en något underlig fråga när vi skall debattera välfärds-
systemen. Jag har roat mig med att konsultera en del
ordböcker och funnit att ordet betyder bl.a. ett lyckligt
tillstånd, god levnadsstandard, välbefinnande och
trygghet. Vackra ord kanske, men har vi politiker
någonsin åstadkommit detta alla "välfärdssystem" till
trots, och kan vi egentligen åstadkomma verklig väl-
färd?
Alla betraktar vi det av tradition som självklart att
ett gott samhälle skall värna människor som är sjuka
och gamla eller på annat sätt inte kan klara sin eller
sin familjs försörjning. Social trygghet är en medbor-
gerlig rättighet, står det t.ex. i det moderata partipro-
grammet. Vi menar att staten/det offentliga skall ge en
rejäl hjälp till människor som behöver hjälp - hjälp
till självhjälp. Den moderata synen på välfärd är
emellertid förankrad i människors eget ansvarstagan-
de för sig själva och sina medmänniskor. Vi brukar
tala om "det civila samhället" och dess betydelse för
de enskilda människornas trygghet. Vi skiljer på väl-
färdsstat och välfärdssamhälle.
När staten tror att den kan ta över hela det sociala
ansvaret för familjen och de enskilda människorna,
leder det till att utgifterna för de sociala transfere-
ringssystemen exploderar när tiderna blir sämre. Det
är precis detta som inträffat i Sverige, herr talman,
sedan vi alltför länge levt över våra tillgångar. Och
vilka är det som drabbas svårast när byggstenarna i
"välfärdsbygget" börjar plockas bort? Jo, ofta de som
är svagast. Det är detta vi ser i dag när verkligheten
tvingar även "sociala ingenjörer" att spara hårdast där
utgifterna är som störst.
Den brutala verkligheten har talat sitt språk.
Människor har efter decenniers inlärd hjälplöshet
råkat ut för en hård verklighet. Och det parti som varit
bland de flitigaste tillskyndarna till ett alltför expan-
sivt socialförsäkringssystem - dagens regeringsparti -
står villrådigt när den egna politiken misslyckats.
Det är lätt för mig att säga i dag: Tänk om ni hade
lyssnat till mig för 10-15 år sedan, när jag t.ex. var-
nade för att arbetsskadeförsäkringen skulle spränga
alla ekonomiska ramar eller när vi moderater gick
emot det s.k. timsjukpenningssystemet som gjorde det
mer lönsamt att sjukskriva sig än att gå och jobba!
Hur annorlunda hade inte Sveriges ekonomi sett ut i
dag! Vi har haft många hårda debatter i dessa frågor i
denna kammare genom åren, och då har jag fått höra
att jag har varit cynisk och elak mot sjuka människor.
Jag har roat mig med att läsa i ett par gamla pro-
tokoll, det ena från den 10 december 1985, dvs. för
tio år sedan, när jag diskuterade med en socialdemo-
kratisk kollega - inget namn nämnt - om möjligheten
att samordna sjuk- och arbetsskadeförsäkringen för att
hejda kostnadsexplosionen. Svaret blev: "Men det
skulle innebära en uppenbar försämring av försäk-
ringen. Vi accepterar inte - - - ett sådant resone-
mang." Nu har vi ett sådant system efter det att den
borgerliga regeringen genomförde det, och den nuva-
rande inte ändrat på det.
I en debatt den 18 april 1990, dvs. för drygt fem år
sedan, frågade jag en utskottskollega om han inte var
bekymrad över kostnadsutvecklingen inom arbetsska-
deförsäkringen. Svaret var då: "Jag förnekar inte - - -
att det är ett problem. Men jag hävdar fortfarande att
detta inte är det stora problemet.
"Vid Försäkringskasseförbundets kongress förra
veckan sade Sveriges socialförsäkringsminister: "Vi
har gjort missar" och nämnde då bl.a. timsjukpen-
ningssystemet och arbetsskadeförsäkringen som blev
alldeles för dyra. Jag välkomnar sinnesändringen och
självkritiken, men sent skall syndaren vakna, säger det
gamla talesättet.
"Socialdemokratin kan inte längre - - - drömma
sig tillbaka till 60- och 70-talens traditionella väl-
färdspolitik." Det har jag kunnat säga länge, men det
verkligt intressanta är att detta sades i Dagens Nyheter
den 7 oktober av tre socialdemokratiska borgarråd i
Stockholm. De krävde av sin kommande partiledare
att han eller hon måste ta ställning för privatiseringar,
friskolor och andra alternativa driftformer i kommu-
nerna. Hörde jag rätt? Råder samma uppfattning här i
riksdagen och i regeringen?
I ett frågesvar under sommaren har jag fått ett
klart svar från socialministern rörande möjligheten till
omtänkande inom sjukvården. Socialdemokraterna är
inte beredda till något som helst omtänkande på det
området. Landstingsmonopolet skall vara orubbat.
Privatvården sätts på undantag. Hur är det med barn-
omsorg och hemtjänst? Kommer det omtänkande att
ske som de tre borgarråden talar om? Det skulle jag
gärna vilja ha ett svar på.
Den socialdemokratiska villrådigheten tycks vara
utbredd. Det talades i går i den ekonomiska debatten
om "kackel i en hönsgård". I en artikel i Dagens Ny-
heter den 7 september säger de båda socialministrarna
att besparingarna har gått för långt och att de är be-
redda till höjningar av nivåerna så snart det sig göra
låter. Men finansministern låter sig dess bättre icke
bevekas.
Sjuk- och arbetsskadekommitténs arbete, som vi
har väntat på länge, har gått i stå vad jag fått mig
rapporterat, och kommer inte att bli färdigt i tid. Vad
är det egentligen som gäller? Vad vill Socialdemokra-
terna egentligen med välfärdssystemen?
Herr talman! Vad krävs då av ett gott trygghets-
system? Det skall i första hand garantera trygghet för
människor som har stora behov, dvs. erbjuda hjälp där
hjälp verkligen behövs. Socialförsäkringarna skall
inte innehålla drivkrafter som motverkar det egna
ansvaret och den egna försörjningsviljan. Arbetslinjen
måste gälla. Vi måste komma bort från system som
mer eller mindre lockar till missbruk och fusk. Vad
gäller den frågan skall jag be att få återkomma i nästa
inlägg. Försäkringar bör innehålla en viss självrisk,
t.ex. i form av karensdagar. Det handlar om ett eget
ansvarstagande.
Ett bra trygghetssystem måste också vara stabilt så
att människor skall kunna lita på det, till skillnad från
dagens system där vi t.ex. gör den ena besparingen
efter den andra i pensionerna och i andra trygghets-
system. Systemet måste också innehålla incitament för
ett eget sparande.
Vi moderater kommer på vår partistämma att dis-
kutera en skiss till ett enhetligt socialförsäkringssys-
tem för kortvariga inkomstbortfall vid såväl sjukdom
som arbetslöshet. Det är i princip ett inkomstbortfalls-
system med ungefär samma ersättningsnivå som i dag,
dvs. ca 75 % av inkomsten, parat med möjligheten till
en egen tilläggsförsäkring upp till en viss nivå, för-
slagsvis 85 %. Denna tilläggsförsäkring kan erbjudas
av den allmänna försäkringskassan eller av försäk-
ringsbolag. Ingen skall kunna nekas försäkring genom
riskbedömning. Detta vill jag klart ha sagt i denna
kammare. Försäkringen omfattar inkomster på för-
slagsvis fem basbelopp, där avgifter och förmåner
motsvarar varandra.
Den propositionsförteckning som nu ligger på
riksdagens bord är synnerligen mager på det sociala
området. Enligt regeringsförklaringen kommer ett
förslag till socialtjänstlag att föreläggas riksdagen
under den här perioden. Jag skulle vilja fråga vad den
kommer att innehålla. Skall vi riksdagsledamöter här i
Stockholm sitta och bestämma en s.k. riksnorm eller
skall vi lita på den kommunala självstyrelsen och på
de kommunalt förtroendevalda i den frågan?
Kommer lagen att ta vara på den enskilda männi-
skans egen kraft, genom att ställa vissa villkor för
rätten till bistånd? Kommer man verkligen att bry sig
om den enskilde? Eller skall vi fortsätta i flummig 70-
talsanda i socialpolitiken?
Herr talman! Vi lever i en ny tid, och en ny tid
kräver nya lösningar. Flera av riksdagens partier har
förslag till sådana lösningar, men vilka är Socialde-
mokraternas visioner inför morgondagens socialpoli-
tik?