Fru talman! Låt mig börja med att välkomna
utrikesministern tillbaka från Sydafrika och
gratulera till berömmet hon fick för den mångåriga
svenska sydafrikapolitiken. Det var svart på vitt att
den svenska politiken har varit framgångsrik och
uppskattad. Vi som under åren tålmodigt bistått
ANC och stått emot Moderaternas försök att häva
sanktionerna och stoppa stödet till
befrielserörelsen bjuder i dag utrikesministern och
hennes parti på det berömmet.
Vem vet, samma aha-upplevelse drabbar kanske
statsministern när han besöker Vietnam i april.
Vietnam är ju det land som han lovade klippa av
allt bistånd till.
Fru talman! För 50 år sedan landsteg de allierades
styrkor i det Hitlerockuperade Frankrike. Slaget
om Normandie kostade hundratusentals människor
livet, men Dagen D blev en vändpunkt i andra
världskriget. Den avgörande slutoffensiven
inleddes, Europa befriades och demokratin segrade
över nazismen. Vi bör detta år sända en
tacksamhetens tanke till alla dem som vågade liv
och hälsa för vår frihet och gemensamma säkerhet.
För fem år sedan inträdde en annan vändpunkt i
Europas historia. Järnridån rostade till slut sönder
inifrån under trycket av dissidenternas motstånd,
folkens frihetslängtan och den katastrofala
ekonomiska utvecklingen. Demokratin segrade
över kommunismen.
Men demokratins seger över diktaturerna blev inte
den skördefest för fred och framsteg som vi
hoppades på. 2 000 år efter Kristi födelse uppvisar
Europa ett janusansikte mot omvärlden och sig
självt. Det ena ansiktet är fredligt och
integrerande. Det andra är krigiskt och
frånstötande.
Våra drömmar om välstånd och förbrödring i det
postkommunistiska Europa grumlas. Vem kan
inskränka sin medkänsla och handling till ett
godtyckligt närområde då människor torteras ihjäl,
kvinnor våldtas systematiskt och barn slits i stycken
av granater i Europa? Det forna Jugoslavien måste
vara vårt hjärtas närområde och vår handlings
huvuduppgift. Vem kan med självkänslan i behåll
skryta med sin europeiska identitet utan att sätta
orden i halsen? Europa erkände Bosnien som stat i
går, men vi godtar dess upplösning i dag.
Den europeiska identiteten är mångtydig och
svårbestämd. Den är både ond och god. Det räcker
inte med att frejdigt utropa: ''Jag är europé!'' Man
måste välja position och säga vilken typ av Europa
man vill leva i och kämpa för -- inkrökthetens eller
vidsynthetens, egoismens eller solidaritetens,
barbariets eller humanismens.
Vår främsta uppgift i denna tid blir att finna en
humanismens och solidaritetens väg mellan
Maastricht och Sarajevo. Det gäller kriget i
Bosnien. Folkmord i frukost-TV är en outhärdlig
upplevelse. Det gäller värderingarna enligt vilka vi,
medborgare mellan stat och marknad, skall forma
vår framtid. I denna massarbetslöshetens tid tål det
att upprepas: Fria människor är lika viktiga som fria
kapitalrörelser.
Det finns inga färdiga lösningar eller självklara
recept inför den lava av obehagliga överraskningar
som strömmar ur postkommunismens krater. Få vill
ha en återgång till det gamla -- det är dött. Men det
nya har inte fötts ännu.
Krisen är inte begränsad till öst. Även i de västliga
välfärdssamhällena finns klyftor och kontraster
mellan dem som har arbete och dem som står utan.
Detta borde stämma till eftertanke i politikens
värld och mana till samförstånd och breda
lösningar.
Fru talman! Hur står vi då rustade i Sverige för att
möta dessa utmaningar? Det är vår
parlamentariska uppgift att som företrädare för
oppositionen utifrån detta perspektiv granska
regeringens fögderi under den gångna
mandatperioden samt att komma med egna förslag.
Det är med beklagande som vi konstaterar att
Sveriges internationella agerande i denna
turbulenta och initiativkrävande tid har förändrats
under moderat ledning.
Hur ofta hör vi inte ute i världen att man inte längre
känner igen Sverige? Av en aktiv utrikespolitik har
det blivit en reaktiv utrikespolitik. Borta är
kreativiteten och viljan att ge konkreta bidrag
utifrån våra erfarenheter och våra diplomaters
erkända duglighet. Den moderata ledstjärnan tycks
i stället vara diplomatisk inordning och politisk
passivitet i de svåra frågorna.
Låt mig nämna tre exempel.
Vi skulle ha velat se en annan, aktivare svensk
politik rörande f.d. Jugoslavien. I den
svårhanterliga och ödesdigra erkännandefrågan
traskade regeringen patrullo efter Tyskland och
hade ingen egen linje. Under det svenska
ordförandeskapet i ESK, just då Balkankrisen höll
på att eskalera, togs inga självständiga initiativ av
den svenska utrikesministern för att stämma i
bäcken.
Efter Socialdemokraternas begäran om
förtursbehandling av motionerna rörande Balkan
skall riksdagen senare under dagen diskutera
nuläget i konfliktområdet. Utrikesutskottet
förklarade i förra veckan att Sverige har en viktig
uppgift i det nödvändiga förberedelsearbetet för
återuppbyggnaden i det forna Jugoslavien. Vi har
därför enat oss om att uppmana regeringen att spela
en aktiv roll i internationella fora.
De förslag som ligger där är exempel på den
framförhållning och de kreativa initiativ som vi
menar regeringen borde ha lagt ned stor kraft på i
ett tidigt skede. Nu hoppas och tror vi att
regeringen efterkommer den unisona uppmaningen
från utrikesutskottet.
Utvecklingen i Ryssland är den viktigaste faktorn
för vår säkerhetspolitik. Rysslands öde kan bara
avgöras av ryssarna själva. Men vi kan och skall
givetvis stödja demokraterna och reformpolitiken.
Vilken väg som demokratiseringsprocessen skall ta
är, som vi vet, ett livligt diskuterat ämne. Det pågår
något av ett professorernas krig i USA, Europa och
även här i Sverige om inriktningen av den
ekonomiska politiken. I Ryssland självt är både
reformisterna och deras motståndare splittrade om
vägvalet.
Efter den högerextremistiska och
gammelkommunistiska framgången i valet är det
angelägnare än någonsin att komma bort från de
förenklade föreställningarna om chockterapi. Nu
behövs en intensifiering av reformarbetet. Nu
behövs en politik för en social marknadsekonomi.
Det är ju det sociala sönderfallet och den
dramatiskt sjunkande levnadsstandarden som
skapat en grogrund för antidemokraternas
propaganda och framgångar.
I detta läge har Sveriges statsminister inför
världspressen och ryska regeringsföreträdare med
emfas förklarat att Rysslands ekonomi behöver
mindre av terapi och mera av chock. Till detta
kommer statsministerns uppmärksammade
uttalanden -- utan föregående samråd vare sig i
regeringen eller med oppositionen -- om Sveriges
agerande i händelse av en rysk inmarsch i Baltikum
och hans parallell till finska vinterkriget.
Fru utrikesminister! Sveriges östpolitik får inte bli
en privat angelägenhet. Man kan inte privatisera
utrikespolitiken i en demokrati. Vi måste föra en
politik mot Ryssland som bygger på eftertanke och
största möjliga enighet över partigränserna. Låt oss
därför se mera av samråd i riksdagen och mindre av
ukaser från Rosenbad. I dag vilar det, kära
kolleger, litet av rysk roulett över den moderata
östpolitiken.
Förenta nationerna är ett tredje exempel. Sällan
har frågan om säte och stämma i säkerhetsrådet
varit så angelägen som i dessa dagar. Om Sverige
hade varit medlem i FN:s styrelse, om Sverige inte
hade förlorat den platsen den 28 oktober 1992,
hade vi i dag kunnat driva Bosniens och fredens sak
på ett helt annat sätt än vad regeringen nu kan och
gör.
Men Sveriges nya utrikespolitik vägdes den gången
av FN:s generalförsamling och befanns vara för
lätt. Underbetyget var inte oväntat. I sin första
regeringsförklaring ''glömde'' statsministern bort
FN. Carl Bildts budskap var att Sverige skulle bli
mer västorienterat. Utrikesministern ändrade
Sveriges röstande i olika frågor som Mellanöstern,
nedrustning och nord-sydfrågor.
Genom denna nya FN-politik övergav
statsministern och utrikesministern Sveriges
traditionella FN-politik, den aktiva och engagerade
Hammarskjöld-Palmelinjen. Denna nya FN-politik
blev också underkänd i valet till säkerhetsrådet.
Vad vill då regeringen? Jag kan inte se det på annat
sätt än att man saknar såväl vilja och ambition som
engagemang i denna fråga. I sin deklaration
nämnde utrikesministern inte med ett ord att
Sverige kandiderar till FN:s säkerhetsråd. FN har
inte prioriterats. Hur skall man annars tolka att det
ännu inte finns en övergripande strategi, en
konkret instruktion för våra beskickningar och en
handlingsplan för våra statsråd?
När talade t.ex. statsministern med någon kollega
om säkerhetsrådsplatsen? Jag är beredd att satsa
både kopek, cent och pfennig på att han inte
diskuterat frågan med Boris Jeltsin, Bill Clinton
eller Helmuth Kohl. Han borde ha utnyttjat det
gyllene tillfället att göra det.
Jag vill gärna bli rättad, fru utrikesminister, i min
beskrivning av regeringens FN-politik om det finns
skäl till det.
FN är i dag viktigare än någonsin. Jag skulle gärna
se att vi i samförstånd kunde verka för att uppnå
målet att få säte i säkerhetsrådet 1995.
Socialdemokratin erbjuder sin medverkan och sitt
globala kontaktnät i utbyte mot en uttalad vilja och
en klar strategi.
Fru talman! Socialdemokraterna har i sex
partimotioner presenterat sin utrikespolitik. I den
fortsatta debatten kommer de att presenteras
närmare av mina kolleger. Det gäller kravet på en
ny strategi för samarbetet med Central- och
Östeuropa. En sådan behövs. Samtidigt som det
råder oro i öst, råder det oordning i vårt östbistånd.
I dag bereds östbiståndet på olika departement,
avdelningar och minst 15 myndigheter. Det
försvårar och försenar samarbetet. Dessutom
utnyttjas inte resurserna till fullo. Bl.a. har 300
miljoner kronor från 1991 inte använts. Vi föreslår
därför en ny ordning och ett maximalt utnyttjande
av avsatta medel till gagn för säkerhet, demokrati,
sociala reformer och miljö.
Det gäller vidare motioner om målmedvetna
insatser för mänskliga rättigheter, åtgärder mot
rasism och kvinnodiskriminering, en
åtgärdskatalog för fred och nedrustning och
biståndet till tredje världen.
I vår motion om ett nytt program för gemensam
säkerhet föreslår vi en nyordning som innebär ett
sammanförande av resurser från Utrikes- och
Försvarsdepartementen till ett nytt slagkraftigt
anslag på totalt 1 300 miljoner kronor. Det är en
påtaglig omfördelning från traditionella
försvarsutgifter till internationellt
säkerhetsskapande samarbete -- en svensk s.k.
peace dividend, den första i sitt slag. Det innebär
möjligheter att vid behov snabbt kunna mobilisera
resurser för bidrag t.ex. inom ramen för
Partnerskap för Fred. Med detta nya program ger
vi den militära alliansfriheten ett mer operativt
innehåll. Till detta hör även förslaget som vi lade
fram i fjol om en fredsbrigad.
Fru talman! På senare tid har Sveriges
neutralitetspolitik varit föremål för viss diskussion
igen. Den s.k. Neutralitetskommissionen gör efter
sina studier i gamla dokument bedömningen att
regeringens agerande var helt förenligt med
folkrätten under det kalla krigets kallaste dagar.
Det är bra att det blir sagt.
Den svenska neutralitetspolitiken har genom åren
varit respekterad och uppskattad. Den har bidragit
till stabilitet och låg militär spänning i vårt
närområde, som det heter. Det viktigaste av allt är
att den har fyllt sin huvuduppgift, nämligen att hålla
vårt land utanför krig och bevara vår demokrati.
Bättre betyg kan inte historien ge den politiken,
och högre trovärdighet kan man inte få.
Det kalla krigets slut har skapat ett radikalt nytt
läge för vårt land och nya möjligheter för en
gemensam säkerhet i Europa. Blir vi medlemmar i
Europeiska unionen går vi in i ett politiskt förbund,
men inte i en militär allians.
Riksdagen fastslog redan i fjol att man enligt
Maastrichtavtalet kan vara både militärt alliansfri
och EU-medlem. Kontrollen över svensk
utrikespolitik behöver vi inte och skall vi inte heller
avhända oss. Samma slutsats har Leif Leifland och
Sverker Åström kommit fram till efter ingående
studier.
Just nu flyter det mesta. ''Panta rei'', skulle den
grekiske EU-ordföranden kunna säga. Men
huvudfrågan är inte den västliga försvarspaktens
utvidgning utan den alleuropeiska
säkerhetsordningens successiva uppbyggnad. Även
om vi föredrar att avvakta utvecklingen, får detta
inte betyda att Sverige är inaktivt. Vi bidrar
konkret till europeisk säkerhet i det forna
Jugoslavien, vi arbetar för fred och samarbete i FN,
i ESK, i Europarådet, i Nordiska rådet, i
Östersjörådet och kring Nordkalotten.
Vi socialdemokrater har också förordat ett
försvarsfinansierat deltagande i NACC och PFP. Vi
ser dessa organ som länkar i en gemensam
europeisk säkerhet, där forna fiender och
alliansfria stater kan mötas i fredliga samövningar.
Sverige bör också enligt vårt förmenande se positivt
på det franska förslaget om en stabilitetspakt för
Europa. Denna pakt, som syftar till att medelst
preventiv diplomati förebygga minoritetskonflikter
och gränsproblem, har nu av EU gjorts till sin. Då
ESK redan arbetar inom samma områden, är det
dock angeläget att relationerna mellan EU och
ESK först klargörs.
NATO är inte aktuellt för utvidgning för någon.
Sverige bör inte heller inträda i en militär allians
och påta sig automatiskt verkande
alliansförpliktelser. Det skulle bl.a. rubba det
stabila säkerhetspolitiska mönstret i Norden.
Skulle vi bli medlemmar i Europeiska unionen är
detta en viktig länk i kedjan av gemensam säkerhet,
som jag ser det den viktigaste, eftersom jag i
längden tror mera på den icke-militära säkerheten
än på den vapenuppbyggda. Det verkliga hotet för
reformstaterna i öst är inte heller militärt, utan
ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Det är därför
angelägnare att utvidga EU än Nato.
Fru talman! Det räcker inte med att förklara
världen, vi måste också förändra den, sade en gång
en berömd samhällsomstörtare. I dag måste vi
tillägga att det inte räcker med att förstå att världen
förändrats, vi måste också förändras med den.
Ett socialt och ekonomiskt stabilt EU, generöst och
öppet mot omvärlden, är för mig det ojämförligt
viktigaste navet för fred och samarbete i Europa,
särskilt i en tid av hotande stamkrig och etniska
skyttegravar. Att väva samman folk och nationer
genom allsidiga kontakter och avtal till ömsesidig
nytta är den bästa fredsgarantin. Det raserar murar,
underminerar diktaturer och främjar försoning,
fred och framsteg.
Den ungerske författaren György Konrád har
formulerat en liknande tanke: ''Om det finns en väg
ut ur Sarajevo och Bosnien, och de eviga
europeiska krigen, så heter den övernationellt
samarbete. I öst som i väst. Det Jugoslavien kunde
ha blivit, måste nu Europa skapa.''
Med ett sådant synsätt blir den europeiska unionen
inte heller ett färdigt projekt, utan ett historiskt
instrument i tiden för våra politiska och sociala
ambitioner.
Det måste finnas ett samband, fru utrikesminister,
mellan vad vi verkar för i det egna landet och vad
vi står för internationellt. Det har med
trovärdigheten i vår politik att göra.
Utrikespolitiken kan så ses som en förlängning av
inrikespolitiken.
Detta samband återspeglas i vår Europadebatt. Det
är inte lätt att känna sig delaktig av en europeisk
identitet, om man känner sig utanför i det egna
samhället. Det är inte lätt att tro på Europa, om
man misströstar om Sverige. Och det är svårt att lita
på att en regering som ägnar sig åt social
nedrustning i Sverige skall verka för social
upprustning i Bryssel.
Vi behöver en regering som för en politik för alla,
för ett samhälle där den enskilde känner sig som
medborgare och medmänniska och inte som
reducerad till kund och klient. Vi behöver en
utrikespolitik med realism och engagemang som är
aktiv, inte reaktiv, som är förankrad i det lokala och
regionala men också har en global dimension.
Man kan inte förstå vare sig sammanhangen eller
sin tid om man inte ser problemen globalt. Ytterst
gäller det i utrikespolitiken respekten för vår nästa,
bortom partipolitik, taktik och strategi. För snart
400 år sedan gav prästen och poeten John Donne
uttryck för detta humanismens credo:
''Ingen människa är en ö, sig själv tillräcklig; varje
människa är en del av världen, en del av det stora
hela. Varje människas död försvagar mig, därför att
jag är förbunden med mänskligheten; Låt därför
aldrig fråga för vem klockan klämtar: den klämtar
för dig.''
(Applåder)