Fru talman! Ärade ledamöter! Det kalla krigets
speciella världsordning försvinner nu långsamt in i
historien. En ny håller mödosamt på att utformas.
I bilden av föränderlighet -- på sina håll av
upplösning -- finns både ljusa och mörka stråk.
Hela Europa har befriats från bördan av
alliansernas kapprustning och från hotet av
sovjetisk aggression.
I Västeuropa pågår en politisk och ekonomisk
integration som har stor dragningskraft på
omvärlden.
I Central- och Östeuropa har folken för första
gången på mer än 50 år fått möjlighet att fritt forma
sin egen framtid.
Nordens säkerhetspolitiska läge har utan tvekan
förbättrats genom den dramatiska utveckling som
ägt rum de senaste åren. Östersjöns strandstater
har nu alla demokratiskt valda regeringar. I
Ryssland har Sverige återfått en granne med vilken
vi kan och vill utveckla normala förbindelser.
Samtidigt är de nyvunna strukturerna sköra. Om
situationen i vårt närområde försämras kan de
nordiska länderna komma i ett mycket utsatt läge.
Ett antal u-länder uppvisar anmärkningsvärda
ekonomiska framgångar. En integrationsprocess
håller på att förstärkas i Stilla havs-området, som
redan är världens främsta tillväxtregion. Länder
och regioner tar mer än tidigare ansvar för säkerhet
och ekonomiskt framåtskridande i det egna
området.
På många håll i världen förvärras likväl
fattigdomen, vilket ställer stora krav på vår
solidaritet. Vi ser nya konfliktmönster, mer
oförsonliga och -- vill det synas -- mindre åtkomliga
för förnuft och internationellt framförhandlade
lösningar.
Det är i denna internationella situation den svenska
utrikespolitiken har att verka. Målet står fast:
Vi vill bevara Sveriges frihet och oberoende. Vi vill
vidmakthålla fred och stabilitet i vår del av världen
och bidra till fredliga lösningar i andra regioner. Vi
vill skapa förutsättningar för ekonomiska framsteg
här hemma och i vår omvärld.
Vi vill stärka det internationella samarbetet globalt
och regionalt och spela den roll som vårt ansvar och
traditionen bjuder och som en ny tid kräver. Vår
aktiva medverkan i FN och vårt deltagande i
europeiska organisationer som Europarådet och
ESK är uttryck härför.
Det är regeringens övertygelse att den europeiska
unionen kommer att förbli kärnan i det europeiska
samarbetet. Med utgångspunkt i riksdagens
uppdrag ser regeringen det som sin uppgift att föra
Sverige fram till ett medlemskap i den europeiska
unionen. Ett intensivt och omfattande arbete har
under det gångna året lagts ned på detta. Väsentliga
svenska synpunkter har fått gehör i
förhandlingarna. Regeringen hyser gott hopp om
att förhandlingarna skall vara slutförda inom kort.
En folkomröstning skall avgöra frågan.
Medlemskap i Europeiska unionen innebär ett
vägval. Väljer vi medlemskapet ökar Sveriges
möjligheter att bidra aktivt till Europas
internationalisering.
Som medlem i EU kommer Sverige att kunna
medverka i det nära samarbete mellan Öst- och
Västeuropa som vi alla så länge har eftersträvat
men som först nu blivit möjligt.
Som medlem av EU kommer Sverige och övriga
nordiska länder att kunna ge en nordeuropeisk
dimension till EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik.
Ett svenskt inträde i EU kommer att föra oss in i en
organisation som är nära förbunden med världens
övriga länder. Sveriges internationella arena
kommer inte att bli mindre, utan större.
Regeringen räknar med att redan i vår ta del i det
utrikespolitiska samarbete mellan EU-länderna
som bl.a. riktar sig till Asien, Afrika och
Latinamerika.
Låt mig ta den nyligen träffade GATT-uppgörelsen
som tecken på hur europeisk integration går hand i
hand med öppenhet och globalt samarbete. För ett
litet utrikeshandelsberoende land som Sverige kan
betydelsen av denna världsvida överenskommelse
inte nog understrykas. De fattiga ländernas behov
liksom sambandet mellan handel och miljö
kommer att uppmärksammas särskilt i det fortsatta
multilaterala förhandlingsarbetet.
Europarådet har som huvuduppgift att främja
demokrati och mänskliga rättigheter i Europa och
har därför en särskilt viktig roll att spela i den
förändringstid vi nu lever i. Inte minst i
omdaningsprocessen i Central- och Östeuropa, när
det gäller att bidra till uppbyggandet av
rättssamhällen och parlamentarisk demokrati i
tidigare diktaturer och nya medlemsländer, kan
Europarådet göra betydande insatser.
Fru talman! Regeringarna i Europa söker nya
samarbetsformer. Det vi vill uppnå är en ordning
som har frihet och demokrati som grund. De många
försöken under det kalla kriget att skapa
avspänning och samarbete över blockgränserna
utgick alla från föreställningar om en samlevnad
mellan ofrihetens och frihetens system.
Den tiden har vi nu lämnat bakom oss.
Ännu går det inte exakt att ange hur en ny
säkerhetsordning bäst etableras, men det vore
ansvarslöst av oss att inte aktivt och
förutsättningslöst ge vårt bidrag till den när den
börjat ta form. Målet måste vara att Sverige skall
sitta med vid det rådsbord där Europas framtid
utformas.
Därför har Sverige ett klart intresse av att delta i
NATO-initiativet Partnership for Peace. Värdet av
initiativet består inte minst i det åsyftade breda
europeiska deltagandet. Det utgör en bekräftelse
på ett fortsatt amerikanskt engagemang för
Europas säkerhet, samtidigt som PFP inbjuder
också Ryssland att delta i samarbetet. Regeringen
överväger nu hur ett svenskt deltagande kan
utformas och vilka bidrag Sverige kan lämna till
denna samverkan, som ytterst har ett
förtroendeskapande syfte. Ett viktigt inslag i
samarbetet kommer att bli utbildning och övning
för fredsbevarande operationer. Regeringen räknar
med att senare i vår ha utarbetat ett första förslag
till samarbetsarrangemang med NATO. Liksom på
andra säkerhetspolitiska områden kommer ett brett
parlamentariskt samförstånd att eftersträvas.
Partnership for Peace innebär ingen
försvarsgemenskap mellan deltagarna. Sveriges
alliansfrihet består alltjämt. Ingen annan har
ansvar för vårt försvar.
Fru talman! Att främja stabiliteten i Central- och
Östeuropa liksom i Rysslands nya grannstater är
ESK:s huvuduppgift. Genom nära samverkan
mellan det svenska ordförandeskapet,
minoritetskommissarien och ESK:s lokala närvaro
togs under det gångna året viktiga steg framåt i det
konfliktförebyggande och konfliktbegränsande
arbetet. ESK kunde bidra till nationsbyggandet i
Baltikum, till samlevnaden mellan olika
folkgrupper i Central- och Östeuropa och till
begränsningen av antalet konflikthärdar på Balkan.
I detta arbete kunde vi utnyttja många av ESK:s
fördelar: det allomfattande medlemskapet, de
gemensamma värderingarna, de
krishanteringsmekanismer som börjat byggas upp
de senaste åren liksom en tradition av flexibilitet
och praktiskt handlag i hanteringen av nya
problem.
Samtidigt blev vi påminda om ESK:s
begränsningar. Om parterna i en konflikt inte själva
vill lösa dem på politisk väg kan ESK inte göra det
åt dem. ESK kan sätta parterna under tryck, men
inte med militära tvångsmedel driva fram en
lösning.
Att ESK inte har den inre täthet som behövs för att
hantera alla konflikter mellan eller inom dess
medlemsstater leder till två slutsatser. Den första är
att ESK-samarbetet måste fördjupas. Den andra är
att ESK:s normsystem och konfliktförebyggande
mekanismer måste kompletteras med en annan,
mer djupgående, integration. Övriga
samarbetssträvanden i Europa är därför särskilt
viktiga.
Under året har Sverige etablerat ett fastare
samarbete mellan FN och ESK. Genom bättre
samverkan vinner båda organisationerna i styrka.
Fru talman! Kriget i Bosnien är en mänsklig och
politisk tragedi. Striderna har lett till att en av FN:s
medlemsstater sönderfaller och förstörs. Kriget har
karakteriserats av grymheter som etnisk rensning,
urskillningslös artilleribeskjutning, övergrepp mot
kvinnor och tortyr.
Sverige gav sitt stöd till FN:s generalsekreterares
begäran till NATO om beredskap att använda
flygstridskrafter för att genomdriva de beslut som
säkerhetsrådet fattat. Det är tillfredsställande att
den bestämda hållningen från FN:s och NATO:s
sida tillsammans med Rysslands insatser nu givit
positiva resultat. Hotet om flyginsatser måste
emellertid kvarstå till dess vapenvilans alla villkor
uppfylls. Belägringen av Sarajevo bör omgående
hävas och striderna stoppas även på andra håll i
Bosnien.
Det tillfälle som nu uppstått måste utnyttjas för
förhandlingar. De stridande parterna måste förmås
att inse att det meningslösa dödandet måste få ett
slut.
Sanktionerna mot Serbien och Montenegro måste
upprätthållas till dess vi ser att en allomfattande
politisk lösning av konflikterna i hela det f.d.
Jugoslavien är inom räckhåll.
Sverige deltar i alla de fredsbevarande operationer
som FN genomför i olika delar av det f.d.
Jugoslavien. Sammantaget är mer än 1 200 svenska
soldater under FN-tjänst i området. Den nordiska
bataljonen i Bosnien har fått välförtjänt beröm för
sina insatser. Ett kompani befinner sig sedan en tid
i Sarajevo.
Sverige är ledande när det gäller stöd för
sanktionerna mot Serbien. Vi bidrar med över 700
miljoner kronor i katastrofhjälp och är därmed den
per invånare största bidragsgivaren till de
humanitära insatserna i f.d. Jugoslavien. Nära
100 000 flyktingar har sökt sig till Sverige.
Våra insatser syftar till att minska lidandet och
medverka till att hindra en spridning av konflikten.
Vi vill stödja de krafter som arbetar för fred,
tolerans och ett mångkulturellt samhälle. Vi är redo
att tillsammans med andra länder och
organisationer bidra till återuppbyggnad av
krigshärjade områden när ett hållbart fredsavtal
ingåtts.
Fru talman! Utvecklingen i Ryssland är av största
betydelse för Europa i dess helhet och för
möjligheterna att på olika områden stärka det
internationella samarbetet.
Den samhällsomvandling som nu inletts i och med
Sovjetdiktaturens och planekonomins
sammanbrott är lika omfattande som
mångfasetterad och svår.
På en rad områden är det lätt att se de avgörande
framsteg som gjorts under de senaste åren: fria och
demokratiska val, en ny författning med klar
maktdelning, en omfattande privatisering och
frigörelse av stora delar av ekonomin.
Men samtidigt är svårigheterna betydande. Gamla
strukturer som bromsar och försvårar finns på
många områden kvar. Den ekonomiska
utvecklingen domineras fortfarande av det
förgångnas bittra bördor. Hotet om hyperinflation
framstår som allt allvarligare.
Sverige har all anledning att på alla de sätt vi kan
ge den demokratiska och marknadsekonomiska
omvandlingen av Ryssland vårt stöd. Bakslag i
denna process kommer självfallet att ske. Men lika
självklart är att det inte finns någon annan
långsiktig väg än denna till ett starkt och fritt
Ryssland.
Det potentiella hot mot omvärlden som det
sovjetiska systemet alltid utgjorde har försvunnit.
Det innebär dock inte att varje säkerhetspolitisk
spänning mellan Ryssland och dess omvärld
undanröjts.
Vi kan nu skönja tendenser till återgång till mer
traditionella spänningsmönster. De måste hanteras
inom ramen för det samarbete kring freds- och
säkerhetsfrågor som etablerats i Europa.
Diskussionen i Ryssland om dess relationer till vad
man där kommit att kalla ''det nära utlandet'' har
ofta givit anledning till oro. Det går inte att bortse
från de tendenser till intressezonstänkande och
åsidosättande av principen om varje stats lika
rättigheter som funnits i denna debatt. Vi har vid
några tillfällen också sett anledning att mer
officiellt reagera på uttalanden och åtgärder som
ingett oro.
Av särskild betydelse i detta perspektiv är
relationerna mellan Ryssland och de tre baltiska
staterna. Dessa länder är i en speciell situation
jämfört med varje annan del av det forna
Sovjetunionen.
I motsats till varje annan f.d. sovjetrepublik var de
självständiga stater som ockuperades av Stalins
sovjetarméer. Också likaså i motsats till varje annan
f.d. sovjetrepublik återvann de sin självständighet
före upplösningen av Sovjetunionen.
Sverige har på olika sätt engagerat sig för att stärka
de baltiska staternas självständighet, ge dem en fast
plats i det europeiska samarbetet och främja
relationerna mellan dem och Ryssland.
Av central betydelse är bortdragandet av
resterande ryska trupper från deras territorier. De
sista främmande trupperna lämnade Lituaen i
augusti förra året. Vi utgår från att de sista
främmande trupperna kommer att lämna Estland
och Lettland före utgången av augusti detta år.
Från ryskt håll riktas ibland hård kritik mot främst
Estland och Lettland för påstådda brott mot
mänskliga rättigheter när det gäller de ryskspråkiga
invandrargrupperna. Även uttryck som ''etnisk
rensning'' har använts.
Det finns skäl att ånyo slå fast, att sådana
anklagelser saknar grund. Såväl våra egna
erfarenheter som en lång rad internationella
undersökningar visar att de mänskliga rättigheterna
för var och en är väl skyddade i dessa länder.
Anklagelser om motsatsen tjänar inget konstruktivt
syfte, utan riskerar i stället att ses som inslag i en
maktpolitik.
Men samtidigt som detta sägs finns det anledning
att framhålla, att de baltiska länderna gör mycket
klokt i att driva en politik i dessa frågor som
kännetecknas av större generositet mot de
ryskspråkiga än vad de internationella reglerna i
och för sig kräver. Den interna harmonin mellan de
olika invånargrupperna är i ett längre perspektiv
inte utan betydelse också för den externa
säkerheten.
Det finns ett nära samband mellan vårt
engagemang för Rysslands demokrati och våra
insatser för de baltiska staternas självständighet.
Ytterst handlar det om förutsättningarna för fred
och frihet också i vår del av Europa. Vi kan aldrig
stå likgiltiga inför utvecklingar som innebär hot mot
vare sig Rysslands demokrati eller de baltiska
staternas självständighet.
Fru talman! Förenta nationerna är det främsta
uttrycket för globalt samarbete och solidaritet
mellan länder. Därför bör FN:s strukturer
återspegla dagens medlemskrets och dess
förväntningar på sin organisation. Samtidigt måste
FN kunna arbeta med kraft och effektivitet. Dessa
krav bör utgöra en ledstjärna i den nödvändiga
reformeringen av FN-systemet och inte minst av
säkerhetsrådet.
Förväntningarna på FN:s förmåga att ta ett ansvar
för internationell fred och säkerhet har ökat. Olika
slutsatser kan dras av de många fredsoperationer
FN genomfört och nu genomför. En är att stor
uppmärksamhet bör ägnas det nära samband som
finns mellan politiska, militära och humanitära mål
och medel i varje enskild operation. FN behöver
ges större befogenheter och resurser att ta på sig ett
samordnande ansvar i dessa avseenden. De
nordiska länderna har lagt fram förslag som syftar
till att stärka FN:s operationella ledning av den
fredsbevarande verksamheten.
FN måste få stöd från sina medlemsländer om
organisationen skall kunna motsvara de höga
förväntningar som medlemmarna ställer. Men det
är lika viktigt att organisationen å sin sida visar att
den förvaltar sina resurser väl och arbetar med hög
effektivitet. Det är ett av motiven för de reformer
av FN:s ekonomiska och sociala verksamhet som de
nordiska länderna föreslagit.
Slöseri med naturresurser och miljöförstöring
hindrar långsiktigt ekonomiskt och socialt
framåtskridande. I stora delar av världen är
grundläggande levnadsbetingelser i fara. FN:s
kommission för hållbar utveckling är ett politiskt
viktigt organ för att upprätthålla och
vidareutveckla den internationella samsyn om
miljö och utveckling som grundlades i UNCED-
processen.
Fru talman! I FN enas vi om normer för mänskliga
rättigheter. Det finns ett utvecklat regelsystem vars
tillämpning nu förhoppningsvis ytterligare skall
förstärkas genom inrättande av en högkommissarie
för mänskliga rättigheter. Ett viktigt och nytt
uttryck för internationell beslutsamhet på detta
område är den krigsförbrytardomstol för f.d.
Jugoslavien som nu är i färd med att inleda sitt
arbete.
Det internationella samfundet har rätt och
skyldighet att påtala kränkningar av mänskliga
rättigheter i enskilda länder. Men ansvaret för att
dessa rättigheter respekteras och att övergrepp inte
tolereras utan beivras ligger hos de enskilda
regeringarna. Det kan inte övervältras på
internationella organisationer. Den regering som
inte tar detta ansvar på det största allvar förlorar en
del av sin legitimitet.
Grundläggande mänskliga rättigheter kan inte
relativiseras. De är absoluta och universella.
Denna uppfattning har inget med ringaktning för
andra traditioner och kulturer att göra. Den är ett
uttryck för vår syn på den enskilda människans
värde och roll i samhället.
Fru talman! Flera långvariga konflikter går
förhoppningsvis mot en varaktig lösning. Jag
tänker bl.a. på Mellanöstern, Sydafrika, Cambodja
och Moçambique. I alla dessa fall går det att se ett
samband, om än ibland otydligt, mellan det kalla
kriget och konfliktens krafter.
I Sydafrika har en revolution ägt rum, men det rör
sig om en framförhandlad revolution. Ett djupt
orättfärdigt samhällssystem monteras ned. Det är
ytterst glädjande att försoning nu ser ut att kunna
åstadkommas på fredlig väg, trots våldet och trots
de stora återstående motsättningarna.
Om den demokratiska processen i grannlandet
Moçambique nu förs vidare, vilket vi har
anledning att tro, och om det blir fred i Angola,
kommer Södra Afrika att helt ändra karaktär, från
en arena för motsättningar och krig till en
samarbetets och framåtskridandets region. Afrika
har ett starkt behov av att kunna visa en sådan
utveckling.
I Somalia har den akuta svälten avvärjts. De
militära insatserna, som kom till för att skydda den
humanitära hjälpen, har delvis skymt den politiska
försoningsprocess som samtidigt pågår.
Liksom i Sydafrika har ett historiskt genombrott
skett i och med Israels och PLO:s ömsesidiga
erkännande och principavtalet om palestinskt
självstyre. Regeringen välkomnar att det
palestinska självstyret nu förefaller vara på god väg
att genomföras.
Sverige stöder aktivt fredsprocessen i
Mellanöstern. Det sker genom kontinuerlig dialog
med parterna, genom omfattande och ökat bistånd
till palestinierna och genom deltagande i samtliga
multilaterala samtalsrundor. Från svensk sida
kommer vi att medverka i övervakningen av de
palestinska val som skall hållas enligt
Osloöverenskommelsen.
I flera av de asiatiska länderna ser vi att en politisk
process i riktning mot ökad demokrati följer i
spåren av de anmärkningsvärda ekonomiska
framstegen. Tyvärr fortsätter dock kränkningarna
av mänskliga rättigheter i bl.a. Kina och Vietnam.
Förtryck och diktatur kan inte i längden förenas
med ekonomisk tillväxt och integration i
världsekonomin.
Utvecklingen i Latinamerika har under de senaste
åren gått mot ökad demokratisering och ekonomisk
liberalisering, och i Centralamerika arbetar nu
starka krafter för fred och försoning. Sverige
stödjer denna process aktivt.
Fru talman! Kärnvapenkapprustningen har
upphört i sin gamla form, men i dess fotspår har
följt en ökande risk för en spridning av
kärnvapeninnehavet till fler länder. Flera asiatiska
länder tycks ha ambitioner att skaffa
kärnvapenkapacitet. Det är en huvuduppgift för
det fortsatta nedrustningsarbetet att försöka hejda
denna utveckling. Folkrepubliken Koreas ovilja att
efterleva internationellt bindande avtal är mycket
oroande.
Ukrainas regering har lovat oskadliggöra
kärnvapnen. Parlamentet har beslutat att utan
reservationer ratificera START I-avtalet.
Omvärlden förväntar sig att Ukraina inleder och
fullbordar denna kärnvapennedrustning.
Nästa år skall icke-spridningsfördragets femte
granskningskonferens hållas. Det blir den
viktigaste hittills, eftersom beslut om fördragets
framtid skall fattas. Det är av största vikt att
granskningskonferensen kan enas om att förlänga
fördraget på obestämd tid.
I Genève skedde förra året ett genombrott i
provstoppsfrågan. Samtliga kärnvapenstater är för
första gången någonsin beredda att förhandla om
ett totalt förbud mot alla kärnvapenprov. Sverige
lade i somras fram ett förnyat och utbyggt förslag
till ett fullständigt provstoppsavtal
Nedrustningskonferensen har inlett sitt arbete för
året, och vi hoppas att förhandlingarna skall kunna
slutföras utan dröjsmål.
Fru talman! För oss européer framträder den nya
situationen tydligast i Europa. Men de på längre
sikt kanske mest betydelsefulla förändringarna äger
rum på annat håll. Det pågår en process som
uttrycker att staters säkerhet allt mer kommer att
bero på den gemenskap som växer fram ur olika
former av kulturell, politisk, social och ekonomisk
samverkan. Därför bör vi välkomna regionala
samarbetsarrangemang av olika slag.
Världssamfundet står starkare om världens
regioner tar sin del av ansvaret för gemensamma
angelägenheter.
Den stora skillanden mellan rika och fattiga länder
är en av samtidens fundamentala frågor.
Fattigdomsbekämpning förblir det svenska
utvecklingssamarbetets överordnade mål. Vårt
biståndssamarbete utgör ett nödvändigt stöd för de
många utvecklingsländer som genomför politiska
och ekonomiska reformer i riktning mot demokrati
och marknadsekonomi. Vår solidaritet visas genom
den föreslagna höjningen av biståndsanslaget.
Fru talman! Av min redogörelse inför kammaren
framgår att vi lever i en tid som både erbjuder stora
förhoppningar och inger åtskillig oro. Kanske
kommer vi under lång tid att blicka tillbaka på
första hälften av 90-talet som de år vi hade en
historisk möjlighet att lägga grunden för ett nytt
och bättre internationellt samarbete. Jag hoppas att
vi då också kommer att kunna konstatera att vi tog
väl vara på de möjligheter som fanns.