Herr talman! Jag vill uppehålla mig något kring
förhållandet mellan utrikespolitik, säkerhetspolitik
och frågan om det militära försvaret. Vi i
Vänsterpartiet anser att Sverige kan och bör
minska sitt militära försvar. Det Maj Britt Theorin
nyss sagt om nedrustning stämmer väl med vad jag
och Vänsterpartiet anser.
Säkerhetspolitiska bedömningar skall i teorin ge
grunden för utformningen av bl.a. det militära
försvaret. I praktiken har det sällan skett. Det sker
inte heller i dag. Analysen och de
säkerhetspolitiska slutsatserna tjänar i stället till att
motivera de beslut man har tidigare fattat om det
militära försvaret och tjänar också till att motivera
den nuvarande organisationen.
Det framtida totalförsvarets utformning bestäms av
bedömningar om vad som är inrikespolitiskt och
ekonomiskt lämpligt att företa sig. I det stycket
skiljer sig inte detta politiska område från de flesta
andra. Vi bestämmer alltså hur mycket vi har råd
med, och sedan får vi se vad det blir.
Om vi tittar på svenskt militärt försvar i belysningen
av en säkerhetspolitisk analys finner vi att den
utveckling som skett efter andra världskriget ger
stöd för det jag nyss har sagt. Det gäller exempelvis
flygvapnets utformning. Under 50- och 60-talet
hade vi ett våldsamt överdimensionerat flygvapen.
Det hade i huvudsak växt fram genom svensk
industris behov av kvalificerade
samhällsbeställningar.
När sedan säkerhetspolitiken ändrades -- i vart fall
borde vår bedömning ha ändrats vid t.ex.
Warszawapaktens upprustning inom flyget -- då
rustade Sverige ner. I sak tycker jag att det var
riktigt. Men det hade knappast något samband med
vad man föreställer sig att en säkerhetspolitisk
analys skulle kommit fram till. Likaså får vi nog
anse att upprustningen från andra världskriget i
stort sett avslutades med 1972 års försvarsbeslut.
Den hade alltså inte i någon slags rationell mening
något samband med en säkerhetspolitisk analys.
Om vi tittar på dagens situation kan vi diskutera de
politiska förutsättningarna för ett angrepp riktat
mot Sverige. Skramlet från det hotfulla Ryssland
har vi historiska erfarenheter av, även om de nu
börjar ligga långt tillbaka i tiden. De materiella
förutsättningarna för ett aggressivt Ryssland
förefaller vara utomordentligt små under ganska
lång tid. Retoriken har inget samband med vad man
i realiteten har möjlighet att företa sig.
Detta gör det möjligt för oss att i den officiella
politiken skjuta föreställningen om en möjlig
invasion av land och kust framåt i tiden. Vad skall
vi då ha för motiv för ett bibehållet eller eventuellt
stärkt militärt försvar? Begreppet det strategiska
överfallet är ju perfekt. Det är till sin karaktär
oåtkomligt för en rationell bedömning.
Definitionsmässigt finns ingen politisk förvarning.
Definitionsmässigt kan man genomföra detta med
begränsade styrkor. Det ligger i själva företagets
karaktär. Den säkerhetspolitiska analysen medger
alltså något slags samhällsekonomiskt acceptabel
utformning av den militära organisationen vid varje
tillfälle.
Vi får också möjlighet att fortsätta att ge
kvalificerade samhällsbeställningar som riktas till
det militära försvaret. Sådana
samhällsbeställningar behövs även inom andra
områden som inriktas på civila behov. För att
belysa detta behöver jag bara nämna miljöteknik
och kommunikatiossystem.
Vänsterpartiet hävdar att den nuvarande
konflikten i Europa knappast hotar Sverige som
nation. Låt oss titta på Östersjöområdet. Där
menar jag att vi har nått en viss historisk stabilitet.
Det kommer självfallet alltid att vara maktpolitisk
intressant, men jag har svårt att ansluta mig till
föreställningen om ett omfördelningskrig i norra
Europa. Vi menar att huvudlinjen i svensk
säkerhetspolitik fortfarande skall vara alliansfrihet
i fred syftande till neutralitet i krig.
Den förändring av politiken som vi har sett har ju
skett utifrån kravet på ett medlemskap i
Europeiska unionen. Där planerar inte regeringen
för ett troligt nej i folkomröstningen. Efter ett nej
i folkomröstningen kommer en ny och självständig
säkerhetspolitisk linje att behöva formuleras. Det
finns ingen väg förbi detta. Vi menar att det måste
innebära en återgång till den tidigare
uppfattningen.
Ett sådant arbete och en sådan lösning bygger på
samarbete med andra, främst de nordiska
länderna, FN och ESK, och inte på samarbete inom
den Europeiska unionen.