Hoppa till innehåll
PRESS
Swisha

Frivilligt stöd

Stöd med Swish

Stödet är frivilligt och påverkar aldrig redaktionella beslut.

Mottagare: Simon Axelsson

Lämna tomt för att välja belopp i Swish. Bankens beloppsgränser gäller.

Öppna Swish

Kontrollera att mottagarnamnet är Simon Axelsson och att beloppet stämmer i Swish innan du godkänner med BankID. Meddelande: PRESS0.

Swish till Simon Axelsson, 0761860127
Skanna QR-koden med Swish eller mobilkameran.

Du kan också öppna Swish själv och fylla i numret. Den här sidan kan inte kontrollera om en direkt Swish-betalning har genomförts. Kontrollera betalningen i Swish eller hos din bank.

Fler sätt att stödja PRESS0

Utforska PRESS0 · områden, sidor och verktyg
Anförande · kammaren

Utrikespolitisk debatt

LEIF BERGDAHL (nyd), 1994-02-23 (riksmöte 1993/94).

Talarens profil: röster, uttalanden och ansvar

Herr talman! Det var väldigt bra att Karl-Erik

Svartberg tog upp den kvinnliga

nobelpristagarinnan som sitter i husarrest i Burma.

Jag måste instämma i att det är en märklig form av

straff, då husarrest kan förlängas år efter år utan

egentligen någon rättegång. Jag kan meddela att

hennes belägenhet möjligen håller på att

förbättras. För ett par dagar sedan kom det

nämligen en rapport om att en amerikansk

kongressman med åtföljande TV-reporter hade fått

besöka henne. Jag hoppas alltså att det kommer att

bli litet bättre och att kanske också utrikesministern

skulle kunna göra något för den här stackars

kvinnan.

Jag vill också kort nämna apartheidsystemets fall i

Sydafrika. Jag var med på den tiden då kampen mot

apartheidregimen började. Jag var förstås inte

nydemokrat då, men jag var SSU-ordförande i

Haparanda. Jag läste i en gammal skolkatalog, där

vi hade skrivit en årsberättelse, och jag tänkte: Oj

då, man har blivit gammal! Med vilken entusiasm

man kämpade för Sydafrika på den tiden, i slutet på

50-talet. Det är därför med stor glädje jag noterar

att det här systemet nu äntligen faller.

Nu kommer jag in på svensk utrikespolitik. Den

utmärks på 1900-talet av feghet, undfallenhet och

dumhet. Jag vill inte gå in på andra världskriget och

vår förmåga att stå utanför kriget -- det finns även

en hel del gott att säga om vårt agerande då -- men

jag skall ta upp ett par saker som inte har tagits upp

tidigare.

På 30-talet fanns planer på att inrätta ett nordiskt

försvarsförbund. Marskalk Mannerheim var en av

dem som förespråkade ett sådant försvarsförbund.

Också svenska socialdemokrater var positiva, men

vad gjorde de innan de gick med på att studera

saken närmare? Jo, de frågade ryssarna: Vad tycker

ni om det här? Skall vi inrätta ett försvarsförbund?

Detta var åren 1937, 1938 och 1939, och vad

ryssarna planerade då vet ju alla som känner till

historien. Det här är ett exempel på dumhet.

Naturligtvis sade ryssarna nej. Jag tror att t.ex.

vinterkriget hade kunnat undvikas om vi hade haft

ett nordiskt försvarsförbund.

Även tiden efter andra världskriget utmärks av

feghet och eftergivenhet i våra relationer med

Sovjetunionen. Denna feghet och undfallenhet

blev särskilt uttalad under Olof Palmes tid som

statsminister. Man säger att Palme var modig i sin

kritik av USA, men det håller jag inte med om. Det

var enligt min mening i huvudsak fråga om

demagogi. Ni vet ju alla att undersökningar har

visat att det har förekommit spel under ytan, med

försvarssamarbete, osv.

Jag tar upp detta därför att samma feghet i dag

utmärker vår Kinapolitik. Vi törs t.ex. inte sälja

viss materiel som klassas som krigsmateriel till

Taiwan, en demokrati sedan 1992. Vi tar hänsyn till

diktaturen Kina, som är mycket större, och vi är

rädda om våra affärsförbindelser, främst Ericssons

insatser i Kina.

Nu vill jag övergå till Tibet. Frågan om Tibet tas

alltid upp av Clintonregeringen, och den togs upp

även av de tidigare amerikanska regeringerna, i

diskussioner om statusen som ''mest gynnad

nation'' och handelsförbindelser med Kina.

Tibet är enligt alla kriterier ett fritt land, ett eget,

fritt land, som har varit fritt sedan år 127 f.Kr., då

staten Tibet uppstod. Åren 1949--1950

ockuperades Tibet av Röda armén, och man räknar

med att ca 87 000 tibetaner blev dödade av Röda

armén. FN har i tre resolutioner åren 1959, 1961 och

1965 fördömt ockupationen, men dessa

fördömanden har egentligen inte lett till någonting.

Man beräknar att ca 1,2 miljoner tibetaner under

åren därefter har dödats på grund av ockupationen.

Det har varit ett fruktansvärt förtryck.

Man undrar vad Sverige har gjort. Tyvärr har

Sverige egentligen inte gjort någonting. Vi har

under de 20 år som jag har följt SIDA:s budget

skänkt ca 3 miljoner kronor. Detta kan jämföras

med vad vi har gett Vietnam, ungefär 10 miljarder

kronor. Vi har alltså gett 3 000 gånger mer till en

kommunistdiktatur än till ett fredligt land som

ockuperats av en kommunistdiktatur. Jag tycker att

detta är något man bör tänka över och skämmas

inför.

Jag tog upp frågan om Tibet i mitt första tal här i

kammaren 1991. Alf Svensson är väl insatt i

problemet. Vad har han gjort? Jag frågade honom

häromdagen här i kammaren. Egentligen hade han

inte gjort så mycket, och det var ju väntat. Han

hade endast tagit upp frågan med någon kinesisk

minister -- till vad nytta detta hava må, sade han.

Han trodde inte att det var någon nytta med det

samtalet, och det tror inte jag heller. Han sade att

det var svårt att hjälpa Tibet och tibetanerna, att

man får lov att infiltrera in bistånd i landet, osv.

Men det är inte svårt alls. Det finns gott om

tibetaner utanför Tibet som man kan börja med att

hjälpa. Det finns kanske närmare 100 000 tibetaner

i Indien, i Bhutan och i Nepal. Tibetanerna är ju

faktiskt utrotningshotade. Vi kan ta hand om

utrotningshotade växter och djur, men vi kan inte

ta hand om och hjälpa utrotningshotade människor.

Exempelvis Individuell människohjälp, en svensk

organisation, bedriver verksamhet med skolor för

tibetanska flyktingbarn i norra Indien.

Jag hoppas att få besöka dem i samband med ett

parlamentariskt möte som har organiserats i New

Delhi, och som efter vad jag hittills vet skall

besökas av två av riksdagens ledamöter. Men dessa

personer från Socialdemokraterna och

Vänsterpartiet, som i regel brukar besöka alla

möjliga länder och yttra sig kring dessa, är tysta när

det gäller Tibet. Det är en ganska märklig

inställning. Man kan tala om alla möjliga andra

länder och engagera sig, men när det gäller Tibet är

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tysta.

Vad är det som pågår i Tibet? Jo, enligt Solzjenitsyn

är den kommunistiska regimen i Tibet den

grymmaste historien känner, och jag tror att

Solzjenitsyn är fackman på det här området. Man

fängslar t.ex. munkar och nunnor. Jag känner väl

till tibetanska munkar, och några fredligare

människor kan inte jag tänka mig. Jag var

häromdagen i kontakt med Tibetan Office i

London och fick veta att det här fortfarande pågår.

Nyligen har man förlängt fängelsestraffet för en

mängd nunnor, som egenligen inte har gjort

någonting. Ungefär som i fallet med

nobelpristagarinnan förlängdes dessa straff utan

rättegång eller andra åtgärder. Dessa nunnor sitter

inne redan nu.

Vad händer mer? Det händer otäcka saker.

Tvångssteriliseringar och tvångsaborter pågår som

tidigare. Det varierar litet grand i de olika

distrikten i Tibet, men det förekommer och har inte

minskat.

Vidare förekommer en enorm förstörelse av den

tibetanska kulturen. År 1959 fanns 6 259 kloster i

Tibet, och 1976 fanns åtta kvar. Det är alltså ett

fruktansvärt kulturmord och religiös förföljelse

som pågår.

Det pågår en mycket omfattande förstöring av

naturen i Tibet. 70 % av Tibets yta består av

grässlätter, där nomaderna har sina hjordar. Man

har kört iväg nomaderna, och kineserna har flyttat

in. De har brukat jorden väldigt hårt, så

grässlätterna har förstörts, och erosion har blivit

följden. Det finns nästan inga djur kvar i Tibet,

utan de är uppätna och utplånade.

Vidare använder man Tibet som en

avstjälpningsplats för toxiskt avfall, bl.a.

kärnavfall. I området kring sjön Lop-nor, ''den

vandrande sjön'', som en del av er kanske kommer

ihåg från Sven Hedins böcker, håller man nu på

med kärnexperiment. Området är helt avstängt för

omvärlden, men man vet vad som pågår där.

Vad kan man göra? Dalai Lama inbjöds 1987 att

tala för den amerikanska kongressen. Han

framlade sin fredsplan. Den innebar bl.a. att man

skulle inrätta en fredlig zon i Tibet dit inte bara

tibetaner utan alla människor i världen skulle få

komma och finna inre frid och ro och komma ifrån

världens stress. Det tycker jag verkar mycket

sympatiskt. Jag tror att vi alla skulle behöva litet av

det.

Rent praktiskt kan man öppna ett Tibetan Office

här i Stockholm. Jag tror att det vore till stor hjälp.

Det närmaste finns i London. Man kan hjälpa de

olika organisationerna, t.ex. Médécins sans

frontières och Schweiziska röda korset, som arbetar

i Lhasa. Det finns mängder med möjligheter att

hjälpa dem om man bara vill, vilket jag betvivlar.

Jag tror att det i framtiden kommer att finnas en

möjlighet för Tibet att nå stor autonomi. Jag har

talat med en hel del personer som känner till saken

ganska väl. Man talar om någon form av

finlandiserat Tibet då landet skulle tillhöra Kina

men ha omfattande autonomi. Dit skulle Dalai

Lama och flyktingar tillåtas att återvända. Det finns

en viss ljusning.

Debatten

Hämtad sida: 50

Källa: Sveriges riksdag. Originalet hos riksdagen Källfil hämtad 2026-10-13.

LEIF BERGDAHL (nyd): Utrikespolitisk debatt (1994-02-23) — PRESS0