Herr talman! Det var väldigt bra att Karl-Erik
Svartberg tog upp den kvinnliga
nobelpristagarinnan som sitter i husarrest i Burma.
Jag måste instämma i att det är en märklig form av
straff, då husarrest kan förlängas år efter år utan
egentligen någon rättegång. Jag kan meddela att
hennes belägenhet möjligen håller på att
förbättras. För ett par dagar sedan kom det
nämligen en rapport om att en amerikansk
kongressman med åtföljande TV-reporter hade fått
besöka henne. Jag hoppas alltså att det kommer att
bli litet bättre och att kanske också utrikesministern
skulle kunna göra något för den här stackars
kvinnan.
Jag vill också kort nämna apartheidsystemets fall i
Sydafrika. Jag var med på den tiden då kampen mot
apartheidregimen började. Jag var förstås inte
nydemokrat då, men jag var SSU-ordförande i
Haparanda. Jag läste i en gammal skolkatalog, där
vi hade skrivit en årsberättelse, och jag tänkte: Oj
då, man har blivit gammal! Med vilken entusiasm
man kämpade för Sydafrika på den tiden, i slutet på
50-talet. Det är därför med stor glädje jag noterar
att det här systemet nu äntligen faller.
Nu kommer jag in på svensk utrikespolitik. Den
utmärks på 1900-talet av feghet, undfallenhet och
dumhet. Jag vill inte gå in på andra världskriget och
vår förmåga att stå utanför kriget -- det finns även
en hel del gott att säga om vårt agerande då -- men
jag skall ta upp ett par saker som inte har tagits upp
tidigare.
På 30-talet fanns planer på att inrätta ett nordiskt
försvarsförbund. Marskalk Mannerheim var en av
dem som förespråkade ett sådant försvarsförbund.
Också svenska socialdemokrater var positiva, men
vad gjorde de innan de gick med på att studera
saken närmare? Jo, de frågade ryssarna: Vad tycker
ni om det här? Skall vi inrätta ett försvarsförbund?
Detta var åren 1937, 1938 och 1939, och vad
ryssarna planerade då vet ju alla som känner till
historien. Det här är ett exempel på dumhet.
Naturligtvis sade ryssarna nej. Jag tror att t.ex.
vinterkriget hade kunnat undvikas om vi hade haft
ett nordiskt försvarsförbund.
Även tiden efter andra världskriget utmärks av
feghet och eftergivenhet i våra relationer med
Sovjetunionen. Denna feghet och undfallenhet
blev särskilt uttalad under Olof Palmes tid som
statsminister. Man säger att Palme var modig i sin
kritik av USA, men det håller jag inte med om. Det
var enligt min mening i huvudsak fråga om
demagogi. Ni vet ju alla att undersökningar har
visat att det har förekommit spel under ytan, med
försvarssamarbete, osv.
Jag tar upp detta därför att samma feghet i dag
utmärker vår Kinapolitik. Vi törs t.ex. inte sälja
viss materiel som klassas som krigsmateriel till
Taiwan, en demokrati sedan 1992. Vi tar hänsyn till
diktaturen Kina, som är mycket större, och vi är
rädda om våra affärsförbindelser, främst Ericssons
insatser i Kina.
Nu vill jag övergå till Tibet. Frågan om Tibet tas
alltid upp av Clintonregeringen, och den togs upp
även av de tidigare amerikanska regeringerna, i
diskussioner om statusen som ''mest gynnad
nation'' och handelsförbindelser med Kina.
Tibet är enligt alla kriterier ett fritt land, ett eget,
fritt land, som har varit fritt sedan år 127 f.Kr., då
staten Tibet uppstod. Åren 1949--1950
ockuperades Tibet av Röda armén, och man räknar
med att ca 87 000 tibetaner blev dödade av Röda
armén. FN har i tre resolutioner åren 1959, 1961 och
1965 fördömt ockupationen, men dessa
fördömanden har egentligen inte lett till någonting.
Man beräknar att ca 1,2 miljoner tibetaner under
åren därefter har dödats på grund av ockupationen.
Det har varit ett fruktansvärt förtryck.
Man undrar vad Sverige har gjort. Tyvärr har
Sverige egentligen inte gjort någonting. Vi har
under de 20 år som jag har följt SIDA:s budget
skänkt ca 3 miljoner kronor. Detta kan jämföras
med vad vi har gett Vietnam, ungefär 10 miljarder
kronor. Vi har alltså gett 3 000 gånger mer till en
kommunistdiktatur än till ett fredligt land som
ockuperats av en kommunistdiktatur. Jag tycker att
detta är något man bör tänka över och skämmas
inför.
Jag tog upp frågan om Tibet i mitt första tal här i
kammaren 1991. Alf Svensson är väl insatt i
problemet. Vad har han gjort? Jag frågade honom
häromdagen här i kammaren. Egentligen hade han
inte gjort så mycket, och det var ju väntat. Han
hade endast tagit upp frågan med någon kinesisk
minister -- till vad nytta detta hava må, sade han.
Han trodde inte att det var någon nytta med det
samtalet, och det tror inte jag heller. Han sade att
det var svårt att hjälpa Tibet och tibetanerna, att
man får lov att infiltrera in bistånd i landet, osv.
Men det är inte svårt alls. Det finns gott om
tibetaner utanför Tibet som man kan börja med att
hjälpa. Det finns kanske närmare 100 000 tibetaner
i Indien, i Bhutan och i Nepal. Tibetanerna är ju
faktiskt utrotningshotade. Vi kan ta hand om
utrotningshotade växter och djur, men vi kan inte
ta hand om och hjälpa utrotningshotade människor.
Exempelvis Individuell människohjälp, en svensk
organisation, bedriver verksamhet med skolor för
tibetanska flyktingbarn i norra Indien.
Jag hoppas att få besöka dem i samband med ett
parlamentariskt möte som har organiserats i New
Delhi, och som efter vad jag hittills vet skall
besökas av två av riksdagens ledamöter. Men dessa
personer från Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet, som i regel brukar besöka alla
möjliga länder och yttra sig kring dessa, är tysta när
det gäller Tibet. Det är en ganska märklig
inställning. Man kan tala om alla möjliga andra
länder och engagera sig, men när det gäller Tibet är
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tysta.
Vad är det som pågår i Tibet? Jo, enligt Solzjenitsyn
är den kommunistiska regimen i Tibet den
grymmaste historien känner, och jag tror att
Solzjenitsyn är fackman på det här området. Man
fängslar t.ex. munkar och nunnor. Jag känner väl
till tibetanska munkar, och några fredligare
människor kan inte jag tänka mig. Jag var
häromdagen i kontakt med Tibetan Office i
London och fick veta att det här fortfarande pågår.
Nyligen har man förlängt fängelsestraffet för en
mängd nunnor, som egenligen inte har gjort
någonting. Ungefär som i fallet med
nobelpristagarinnan förlängdes dessa straff utan
rättegång eller andra åtgärder. Dessa nunnor sitter
inne redan nu.
Vad händer mer? Det händer otäcka saker.
Tvångssteriliseringar och tvångsaborter pågår som
tidigare. Det varierar litet grand i de olika
distrikten i Tibet, men det förekommer och har inte
minskat.
Vidare förekommer en enorm förstörelse av den
tibetanska kulturen. År 1959 fanns 6 259 kloster i
Tibet, och 1976 fanns åtta kvar. Det är alltså ett
fruktansvärt kulturmord och religiös förföljelse
som pågår.
Det pågår en mycket omfattande förstöring av
naturen i Tibet. 70 % av Tibets yta består av
grässlätter, där nomaderna har sina hjordar. Man
har kört iväg nomaderna, och kineserna har flyttat
in. De har brukat jorden väldigt hårt, så
grässlätterna har förstörts, och erosion har blivit
följden. Det finns nästan inga djur kvar i Tibet,
utan de är uppätna och utplånade.
Vidare använder man Tibet som en
avstjälpningsplats för toxiskt avfall, bl.a.
kärnavfall. I området kring sjön Lop-nor, ''den
vandrande sjön'', som en del av er kanske kommer
ihåg från Sven Hedins böcker, håller man nu på
med kärnexperiment. Området är helt avstängt för
omvärlden, men man vet vad som pågår där.
Vad kan man göra? Dalai Lama inbjöds 1987 att
tala för den amerikanska kongressen. Han
framlade sin fredsplan. Den innebar bl.a. att man
skulle inrätta en fredlig zon i Tibet dit inte bara
tibetaner utan alla människor i världen skulle få
komma och finna inre frid och ro och komma ifrån
världens stress. Det tycker jag verkar mycket
sympatiskt. Jag tror att vi alla skulle behöva litet av
det.
Rent praktiskt kan man öppna ett Tibetan Office
här i Stockholm. Jag tror att det vore till stor hjälp.
Det närmaste finns i London. Man kan hjälpa de
olika organisationerna, t.ex. Médécins sans
frontières och Schweiziska röda korset, som arbetar
i Lhasa. Det finns mängder med möjligheter att
hjälpa dem om man bara vill, vilket jag betvivlar.
Jag tror att det i framtiden kommer att finnas en
möjlighet för Tibet att nå stor autonomi. Jag har
talat med en hel del personer som känner till saken
ganska väl. Man talar om någon form av
finlandiserat Tibet då landet skulle tillhöra Kina
men ha omfattande autonomi. Dit skulle Dalai
Lama och flyktingar tillåtas att återvända. Det finns
en viss ljusning.