Herr talman! Jag vill först säga till Leif Bergdahl att
det är bra att Ny demokrati engagerar sig i frågan
om Tibet. Det är ingen ny fråga för Vänsterpartiet.
Vi har haft den frågan uppe långt innan Ny
demokrati kom in i riksdagen. Vi har upprepat våra
krav och kritiken mot Kinas tvångsockupation av
Tibet. Vi har också kommit med en rad olika
konkreta förslag till hur vi tycker att Sverige skall
ta upp frågan internationellt.
Det är mycket bra att fler partier är engagerade i
den här frågan. Jag är övertygad om att de övriga
partierna, inklusive Socialdemokraterna som
direkt har tillfrågats, har tagit itu med frågan. Ny
demokrati har inte varit ensamt om att intressera
sig för saken. Men det är välkommet, eftersom det
är viktigt att fler partier visar intresse.
Herr talman! Jag vill återkomma till
utrikesministerns första anförande. Jag beklagar att
utrikesministern nu gick från kammaren. Det är en
bra utgångspunkt för regeringen att se på
nutidssituationen, där man både kan ha stora
förhoppningar och känna oro. Jag vill poängtera att
utrikesministern sade att vi tog väl vara på de
möjligheter som fanns. Det är lätt att instämma i de
raderna.
Förvisso finns det många positiva tecken i
världssituationen. Jag vill nämna situationen i
Sydafrika, som flera andra tidigare talare har gått
in på i detalj. Jag vill också nämna Chile som nu har
lämnat diktaturen bakom sig och nu har gått in i en
fas för att bygga upp en demokrati. I Palestina finns
i dag grunden för en palestinsk stat.
Samtidigt finns det många stora orostecken. I Chile
bygger man upp en demokrati, men det finns t.ex.
fortfarande politiska fångar. Ett annat orostecken
är situationen i Guatemala, som Karl-Erik
Svartberg var inne på tidigare, och jag vill lägga till
Mexico. Det finns med andra ord en rad länder i
världen som inger mycket stor oro. Min och
Vänsterpartiets fråga är: Hur förvaltar regeringen
sitt ämbete och tillämpar de vackra orden i
praktiken?
Bertil Måbrink tog i sitt anförande och i sina
repliker upp en rad exempel där vi från
Vänsterpartiet är mycket kritiska till hur
regeringen bedriver utrikes- och biståndspolitik. Vi
har kunnat se hur man från regeringens sida har
minskat biståndsbudgeten. På vissa områden är
minskningarna katastrofala. Biståndet till Afrika
har minskat med över 100 miljoner.
Flera andra talare har varit inne på insatserna i
samband med valet i Sydafrika. Det är mycket bra
att regeringen och också riksdagen kommer att
bevaka valet i Sydafrika. Det är bra att det sker och
att man har skickat ut valövervakare och
fredsövervakare från kyrkor och ideella
organisationer. Men vi kan inte stanna vid det.
Tidigare i debatten nämndes att utrikesministern
under sitt besök i Sydafrika fick ta emot Nelson
Mandelas tack till Sverige för de insatser som har
gjorts under tiden av apartheid. Man kan
naturligtvis kritisera utrikesministern eftersom
hennes parti definitivt inte har gått i första ledet,
utan tvärtom har motarbetat stödet till
demokratiska organisationer i Sydafrika.
Jag vill fortsätta mitt resonemang med att vi i
Sverige, liksom man i ANC gör i Sydafrika, kan
försöka att inte blicka bakåt utan framåt och inte
se till det bristande intresse som har funnits hos de
borgerliga partierna. Vi måste fråga: Vad tänker ni
göra i framtiden? Tänker ni vara med och bygga
upp demokrati? Tänker ni bidra till att Sverige
stärker demokratiska institutioner och
utvecklingsprojekt i Sydafrika?
Jag kan inte annat än beklaga att man faktiskt har
minskat budgeten. Biståndet till Sydafrika har
minskat, stödet till ANC har helt tagits bort. Man
har lagt tillbaka en del, men inte allt. I
Vänsterpartiets partimotion har vi föreslagit att 300
miljoner avsätts för Sydafrika. Jag skulle önska att
fler partier, även Socialdemokraterna, hade ett
intresse av ett kraftigt ökat stöd för att bidra till att
bygga upp demokratin.
Min förhoppning är att utrikesministern själv under
besöket nyligen skall ha blivit vittne till vilka bra
insatser som har gjorts på många olika områden i
uppbyggnaden av det sydafrikanska samhället.
Man har gjort insatser för hälsovård, juridiska
rättigheter, människors rätt i rättsväsendet m.m.
Det finns ett väldigt brett spektrum med många små
projekt som är av mycket stort värde. Det finns
alltså ingen brist på uppslag för vad pengarna skulle
kunna användas till. Men det kanske blir först i och
med Alf Svenssons besök i samband med valet som
uppmärksamheten kring det konkreta arbetet och
för ett utökat bistånd från Sverige till Sydafrika
kommer. Det skulle i högsta grad vara nödvändigt.
Herr talman! Jag vill nämna Angola dit biståndet
också har halverats. Man kan verkligen fråga sig
varför det har skett just när det gäller Angola, ett
land som är så oerhört drabbat av krigets fasor och
där hela civilbefolkningen har lidit oerhört. Där om
någonstans skulle väl en Marshallplan behövas för
återuppbyggnaden när kriget har tagit slut.
Jag undrar också vad det finns för planer inför valet
i Moçambique. Kommer svenska insatser att
utökas?
Jag vill ockå kort kommentera Cuba.
Utrikesministern var inne på situationen där och
bristen på demokratiska rättigheter. I
Vänsterpartiet är vi kritiska mot regimen på Cuba.
Vi tycker att det brister när det gäller de
demokratiska rättigheterna. Den kritiken måste
Sverige framföra. Hur pass hårt kritiserar den
svenska regeringen blockaden mot Cuba? Vi har i
och för sig röstat för att gå mot blockaden. Men hur
driver man frågan i regeringen? Hur försöker man
övertyga det internationella samfundet om att
blockaden mot Cuba måste upphöra? Jag tycker
inte att vi kan se några som helst tecken på att
regeringen har något intresse på det området.
Herr talman! När vi talar om mänskliga rättigheter
talar vi ofta om vuxna som förnekas demokratiska
rättigheter i politiskt avseende. Men det är barn
som i allra högsta grad blir mest lidande när det
råder brist på mänskliga rättigheter. Många talare
uppehåller sig kring situationen i Bosnien och f.d.
Jugoslavien, där barn och barns rättigheter
definitivt kränks dagligen.
Jag vill gärna återgå till Angola, där inte bara kriget
i sig orsakar stora problem. Där är bieffekter av
kriget hundratusentals föräldralösa barn,
undernäring och undermålig utbildning och
hälsovård. Det är inte bara själva kriget, och att en
del barn mördas eller skadas allvarligt, som är
problemet. Kriget har även andra följder.
Jag vet att Lisbeth Palme för närvarande
tillsammans med en delegation för Unicef befinner
sig i Angola. Jag skulle vara intresserad av att veta
i vilken mån man från regeringens sida tänker följa
upp de förslag som kommer från Unicefs kommitté.
Hur skall vi bevaka att just barnen och ungdomarna
i Angola inte behöver lida så mycket som de gör i
dag? Vad kan den svenska regeringen och det
svenska folket göra i stället för att skära ned
biståndet? Vilka övriga insatser kan vi göra?
Jag skulle också vilja fråga regeringen om en annan
viktig del i svensk utrikespolitik, nämligen
mintillverkningen. Ungefär 800 människor dödas
av minor varje månad runt om i världen. En
översynskonferens angående minor kommer att
äga rum 1995, och inför den har Rädda barnen
startat en kampanj.
Sverige tillverkar minor. Sverige har inte förbjudit
export av minor. Sverige har inte agerat
internationellt för att stoppa export och
användning av minor.
Jag vill gärna höra regeringens syn på detta: Vad
kommer ni att göra? Kommer ni att försöka stoppa
tillverkningen, stoppa exporten och stoppa
internationell användning av minor? Det är
definitivt så att barn drabbas i stor utsträckning.
Till slut vill jag ta upp frågan om barnarbete.
Barnkonventionen skyddar inte barn från
barnarbete. Jag tror inte att bojkott och förbud mot
barnarbete internationellt är en framkomlig väg,
däremot att ge stöd åt dessa barn så att de får
rimliga arbetsvillkor och att se till att deras
rättigheter tillgodoses.
Vi har i Vänsterpartiet väckt en motion, och i en
tvärpolitisk motion, med Moderaterna som första
namn, lyfts de insatser fram som Sverige kan göra
för att kartlägga situationen och för att se vilka
ytterligare insatser som kan göras.
Regeringen vill bara ge en mycket liten del i bistånd
till barn och gatubarn, nämligen 15 miljoner, och
det behöver definitivt ändras.
Herr talman! När jag frågar mina egna barn och
andra svenska barn vad de vill bli när de blir stora,
svarar de lärare, polis, brandman osv., men för
barn i södra Afrika handlar det om att överleva.
Målet måste vara högre för barnen även i södra
Afrika och resten av världen än att överleva.