Herr talman! Den avsky och den förtvivlan som vi
alla känner inför de illdåd som vi dagligen genom
TV:s försorg bevittnar mot försvarslösa civila i
Bosnien, där massakern i Sarajevo den 5 februari
bara är ett exempel på en rad övergrepp, och i
andra delar av det forna Jugoslavien gör att vårt
intresse och vårt engagemang i första hand inriktas
på händelseutvecklingen i Öst- och Centraleuropa.
De konflikter som vi i dag ser i flera av de nya,
självständiga stater som bildats efter
Sovjetunionens och Jugoslaviens upplösning visar
på nödvändigheten och behovet av hjälp från det
övriga Europa och från världssamfundet med att
bygga upp fungerande demokratier, där respekten
för mänskliga rättigheter blir en självklarhet.
Orsaken till dessa konflikter är i flera fall att
regeringarna inte accepterar sina
minoritetsbefolkningar. Det är därför nödvändigt
för en framtida stabil utveckling i dessa nya stater
att de i sina konstitutioner har ett tillfredsställande
skydd för mänskliga rättigheter och för
minoritetsrättigheter.
Men, herr talman, stora och dramatiska
förändringar sker också i Afrika. Detta gäller inte
minst länderna på Afrikas horn. År efter år har här
brutala inbördeskrig rasat, med förfärliga
dödssiffror.
I Sudan -- ett av Afrikas största länder -- har
inbördeskriget pågått med korta uppehåll sedan
1983. Det är en konflikt där de svarta kristna folken
i söder har slagits mot arabisk och muslimsk
dominans från landets norra delar. Kriget hårdnade
när Khartoumregeringen försökte tillämpa islamisk
sharialag även i de kristna områdena. De
sudanesiska regeringsstyrkorna inledde i mitten på
januari återigen en storoffensiv för att försöka
krossa motståndet i de södra delarna av landet.
Konsekvenserna är fruktansvärda, enligt rapporter
från hjälparbetare i området. Det handlar om ren
folkmordspolitik, där förutom själva
krigshandlingen även svälten är ett vapen. 250 000
människor har redan dött på grund av torkan och
inbördeskriget, och ytterligare 3,5 miljoner
behöver omedelbar nödhjälp för att överleva sedan
de flytt från sina hemtrakter på grund av striderna.
FN vädjar nu om bidrag från omvärlden. För att
ytterligare en stor svältkatastrof på Afrikas horn
skall kunna undvikas är det nödvändigt att
västvärlden svarar positivt på denna vädjan och
visar sitt engagemang även i denna del av världen.
Samtidigt är det viktigt att brotten mot mänskliga
rättigheter fördöms.
I Somalia har, tack vare FN:s stora insatser, svälten
bringats under kontroll och utgör inte längre ett
allvarligt hot. FN:s närvaro i landet har också delvis
förbättrat det politiska läget och avhjälpt den totala
laglöshet och upplösning som rådde där efter
diktatorn Siad Barres fall och de rivaliserande
krigsherrarnas strider om makten.
FN:s säkerhetsråd ändrade också mandatet för FN-
soldaterna i Somalia för några veckor sedan. Deras
främsta mål skall, enligt en enhällig resolution, inte
längre vara att avväpna landets stridande grupper,
utan att främja politisk försoning.
Läget i Somalia är dock instabilt, och risken för ett
uppflammande inbördeskrig är överhängande. En
fortsatt närvaro av FN-trupper är därför
nödvändig.
I Etiopien kan vi däremot efter inbördeskrigets slut
för tre år sedan nu se hur övergångsregeringen
söker leda landet mot demokrati. Allmänna,
demokratiska, nationella val planeras äga rum i vår.
Det finns dock fortfarande motsättningar mellan
etniska och politiska grupperingar, och landet
behöver Sveriges stöd för att den demokratiska
processen skall kunna fortsätta.
Eritrea har genom utslaget i folkomröstningen i
april förra året nu fått sin självständighet. En ny
konstitution håller på att utarbetas, och allmänna
val planeras. Även här har Sverige ett ansvar att
bidra till att den demokratiska processen kan
fortsätta.
Allt fler länder i Afrika inför nu flerpartisystem och
håller fria val. Det stundande valet i Sydafrika är
ytterligare ett exempel.
Men vägen till demokrati kan vara både lång och
smärtsam. Utvecklingen i Angola, som Eva
Zetterberg nyss nämnde, är ett exempel på detta.
Efter de allmänna valen i september 1992, som gav
det regerande MPLA-partiet en majoritet i
nationalförsamlingen, tog oppositionspartiet Unita
åter till vapen. 3 miljoner människor är nu på flykt
undan striderna. 2 miljoner är i behov av akut
nödhjälp för att överleva. Över 100 000 människor
har dött i de nya striderna. Svåra övergrepp mot
mänskliga rättigheter sker dagligen från båda sidor.
FN:s säkerhetsråd har fördömt Unitas vägran att
fullt ut respektera fredsavtalet och säkerhetsrådets
tidigare resolutioner. I september förra året införde
rådet vapen- och oljesanktioner mot Unita.
Mandatet för FN:s fredsbevarande insats har
förlängts.
Detta är endast några exempel på de allvarliga
konflikter som drabbar tiotusentals miljoner
människor i Afrika och som är viktiga att komma
ihåg när massmedia ensidigt rapporterar från mer
närliggande konfliktområden i Europa.
Herr talman! FN har genom det nya politiska läget
i världen nu en möjlighet att ingripa mot hot mot
internationell fred och säkerhet runt om i världen.
FN kan nu också ingripa i interna kriser vid massiva
övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.
Dagens situation visar också att FN är inblandat i
en rad länder som övervakare och medlare vid
pågående fredsprocesser och
demokratiseringssträvanden i forna diktaturer runt
om i världen. Samtidigt ställs allt fler krav på
organisationen från nationer och olika folkgrupper
i världen, att FN skall engagera sig för att
åtstadkomma hållbara lösningar när nya hot och
konflikter uppstår.
För att så skall ske behöver FN reformeras. I dag
finns inte den kraft och auktoritet som världen
behöver. Sverige och de övriga nordiska länderna
har därför, som utrikesministern nyss poängterade,
tagit fram förslag som skall bidra till att stärka FN:s
roll som konfliktlösare och fredsbevarare. Men
även förslag som bidrar till prioriteringar av
verksamheten, hårdare kontroll av sekretariatet
och förbättrad budgetdisciplin har lagts fram. En
nordisk resolution om reformer på det
fredsbevarande området antogs också under
höstens generalförsamling.
För att FN skall kunna möta den nya tidens
uppgifter krävs ett större helhetsgrepp på
reformverksamheten. Medlemsländerna måste på
allvar diskutera hur organisationen skall användas
i framtiden. Detta betyder att även de stora
länderna, säkerhetsrådets permanenta
medlemmar, aktivt och på allvar engagerar sig.
Först då kan FN bli vad alla hoppades på när
organisationen grundades: en garanti för fred,
demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.