Fru talman! Förhoppningsvis innebär de senaste
händelserna i krigets Bosnien-Hercegovina att
freden har kommit ett steg närmare.
Det står klart att FN:s ultimatum beträffande
bombning var en nödvändig åtgärd. FN:s roll är och
bör vara i första hand fredsbevarande. När de
fredsbevarande åtgärderna är helt verkningslösa
och när alternativet för FN är att bara stå och se på
hur civila massakreras måste dock
fredsframtvingande åtgärder enligt kap. 7 i FN-
stadgan kunna tillgripas.
Det måste dock betonas att det endast är ett FN-
beslut om sådana åtgärder som är legitimt i det
internationella samfundet. Den beslutsförvirring
som rått och råder i Bosnien-frågan är inte bra. Den
visar på de problem som uppstår när en mäktig
försvarspakt, i det här fallet NATO, är den som i
praktiken skall verkställa FN:s beslut. Det vore
givetvis bättre om FN-styrkorna verkligen vore
multinationella och ställda under ett militärt
stabsutskott, som det föreskrivs i FN-stadgan.
Vägen mot verklig fred i Bosnien är trots lugnet i
Sarajevo mycket lång. FN:s fredsplan innebär i
praktiken, enligt vår uppfattning, en kapitulation
inför etnisk rensning och serbisk och kroatisk
erövringspolitik. De verkliga förlorarna vid ett
sådant fredsavtal är de bosniska muslimerna. Deras
situation är katastrofal. I dag finns endast 750 000
muslimer av totalt 2,4 miljoner kvar i Bosnien.
250 000 har dödats och 1,4 miljoner är fördrivna.
Den etniska rensningen har varit effektiv. En
verklig fred i Bosnien måste innebära att de
muslimska flyktingarna, och även de serbiska och
kroatiska, kan återvända till sina hem och att ett
multi-etniskt Bosnien återigen kan skapas.
Den Marshall-liknande planen för de krigshärjade
områdena i det f.d. Jugoslavien -- som senare i dag
skall diskuteras i kammaren -- ger Vänsterpartiet
sitt fulla stöd.
Fru talman! Kriget på Balkan sker i ett Europa som
trots allt tal om integration fortfarande har en mur
mellan öst och väst. Den muren består numera inte
av betong och taggtråd utan av stora sociala och
ekonomiska skillnader, nämligen rikedom i väst
och fattigdom i öst. Dessa skillnader kommer, om
ingen utjämning sker, att vara grogrund för
ytterligare konflikter och ökad spänning i Europa.
I detta känsliga läge fortsätter den del av
Västeuropa som ingår i den europeiska unionen att
bedriva en politik som går ut på att skapa en
försvarspakt, en försvarspakt med det uppenbara
syftet att skydda medlemsländerna från bl.a. de
militära och icke-militära hot som situationen i
östra Europa skapar.
Det är inte nya försvarspakter Europa behöver,
utan alleuropeiskt samarbete. Det är därför det inte
är ett EU Europa behöver för att skapa säkerhet.
Ett EU som utvecklas enligt vad som föreskrivs i
Maastrichtavtalet leder till ett osäkrare, inte ett
säkrare, Europa.
Och det är detta EU -- med det uttalade målet att
skapa ett gemensamt försvar -- som Sverige söker
medlemskap i. Från regeringshåll, men även från
den socialdemokratiska ja-sidan, framhålls nu
ständigt att detta inte innebär att alliansfriheten
upphör. Detta är givetvis nonsens och, som förre
Siprichefen Frank Barnaby sade häromveckan,
''ren politisk propaganda''. Det framstår allt
tydligare att det bara är de svenska ja-sägarna som
fortsätter att tala om alliansfrihet vid EU-
medlemskap. Utländska kommentarer låter
annorlunda. Senast i raden var det den franske
Europaministern som betonade:
''Som EU-medlem måste Sverige på sikt gå med i
den västeuropeiska försvarsalliansen WEU.
Sverige bör också vara redo att låta sina
försvarskrafter tjäna EU:s gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitik.''
Hur detta skall förenas med alliansfrihet är för oss
alla som säger nej till EU obegripligt. Nej, alla ni
ja-sägare i denna kammare: Sluta tala om
bibehållen alliansfrihet vid EU-medlemskap! Tala
klarspråk för era väljare och säg till dem att vad
Sverige söker medlemskap i är en blivande
militärpolitisk stormakt, vars försvar kommer att
baseras på Frankrikes och Storbritanniens
kärnvapenarsenaler!
I Leiflands och Åströms utredning om
säkerhetspolitiska konsekvenser av ett EU-
medlemskap målas Ryssland upp som det
huvudsakliga hotet mot den svenska säkerheten.
Det är en relevant beskrivning av hotbilden som
ges. De mer eller mindre möjliga scenarierna är
många.
Om utredningens beskrivning av de olika
scenarierna är rimlig, är slutsatsen att EU-
medlemskap är bästa sättet att bemöta hoten
däremot helt orimlig. Återigen vill jag betona att
det sämsta sättet att försöka skapa en europeisk
säkerhetsordning är att bygga upp en försvarspakt
vars huvudsyfte bl.a. är att skydda mot vad som
uppfattas som det ryska hotet. Detta gör ju bara
Ryssland osäkrare. För Sveriges del är det bästa
sättet att skapa säkerhet att bibehålla alliansfrihet
och neutralitet och använda denna resurs i
skapandet av relationer med Ryssland som bygger
på förtroende och samarbete.
Vad Sverige bör göra för att minska hotet från
Ryssland är således inte att gå med i EU, utan i
stället som självständig och neutral stat bistå med
medel för att bygga upp ett fungerande socialt,
ekonomiskt, ekologiskt och rättsligt system i
Ryssland.
Fru talman! Sveriges ansträngningar för att bidra
till en fredligare värld får inte begränsas enbart till
Europa. Det finns ett otal konflikter utanför
Europa där Sverige kan använda sin goodwill som
alliansfri och neutral stat för att utöva inflytande
och påtryckningar.
El Salvador står inför ett historiskt val. I valet
deltar gerillarörelsen FMLN, som nu avväpnats och
ombildats till ett politiskt parti. Ett deltagande av
FMLN utgör hörnstenen i fredsplanen och
byggandet av demokrati i landet.
Under senaste tiden har dock de
högerextremistiska dödsskvadronerna återigen
trappat upp sin verksamhet och närmast
systematiskt börjat mörda FMLN-ledare, givetvis i
syfte att sabotera valen i nästa månad. Regeringen
i El Salvador gör inget för att stoppa detta
mördande. Här kan Sverige göra en insats genom
att pressa den salvadoranska regeringen att ingripa
mot dödsskvadronerna.
Även i Västsahara finns en fredsplan, som om den
genomförs med stor sannolikhet skulle innebära
självständighet för det sahariska folket efter snart
20 års kamp mot den marockanska
ockupationsmakten. Ockupationen fortsätter, och
genomförandet av den folkomröstning som ingår i
FN:s fredsplan saboteras oavbrutet av Marocko.
Ett stopp av svenskt bistånd till Marocko vore
givetvis ett utmärkt sätt att markera Sveriges
hållning i denna fråga.
Klyftorna mellan de fattiga och rika länderna
fortsätter att öka. 1981 var de rika ländernas BNP
per capita 20 gånger större än de fattiga ländernas.
Nu är den 22 gånger större. Per capita-inkomsten i
Afrika sjönk under 1980-talet med 0,9 %, i
Latinamerika med 0,8 % och i Västasien med hela
3,7 %. I stora delar av Afrika och i nästan hela
Latinamerika var per capita-inkomsten lägre i
början av 1990-talet än i början av 1970-talet.
I denna katastrofala situation för många länder i
tredje världen är de grundläggande mänskliga
behoven skriande: behov av matförsörjning,
elementär hälsovård och utbildning, rent vatten,
hygien och familjeplanering. Biståndet från de rika
länderna skulle kunna vara ett viktigt medel för att
tillfredsställa åtminstone en liten del av dessa
behov.
I årets budgetproposition oroar sig regeringen mera
för att svenska företag inte upphandlar tillräckligt
inom de multilaterala biståndsprojekten än för att
Angolas folk håller på att förintas. Nyligen
rapporterades att en halv miljon angolaner, av en
befolkning på 10 miljoner, dödats sedan
inbördeskriget flammade upp igen för ett och ett
halvt år sedan och att 80 000 barn blivit
föräldralösa. Mot bakgrund av sådana siffror vill
Sveriges regering mer än halvera biståndet till
Angola. Till världens fattigaste världsdel i dess
helhet, Afrika, vill regeringen ge drygt 120 miljoner
kronor mindre än under innevarande budgetår.
Det här är en biståndspolitik som börjar närma sig
cynism. Och får den nuvarande regeringen sitta
kvar efter valet har vi förmodligen inte sett slutet
på denna cynism. Uttalanden från ledande
personer inom regeringens ledande parti,
Moderaterna, tyder på att biståndet kommer att
skäras ned ytterligare.
Fru talman! Ett av de mest vidriga av alla
samhällssystem som har existerat under detta
århundrade, apartheidsystemet i Sydafrika, håller
på att upplösas. Målet är inte nått ännu och
kommer inte heller att vara det efter valet i slutet
av april. Det är den rika västvärldens skyldighet att
med alla tillgängliga medel stödja den svarta
befolkningen i Sydafrika, så att valet kan
genomföras på fredlig, demokratisk väg, och även
fortsätta att stödja landet efter valet så att
apartheidsystemet slutligen kan kastas på
sophögen. Återigen visar dock den svenska
regeringen dåligt omdöme, och i stället för en
uppbyggnad av biståndet till Sydafrika föreslår man
en sänkning med 20 miljoner kronor.
Den, trots det fortsatta politiska våldet, positiva
utvecklingen i Sydafrika visar att
solidaritetsrörelsernas stöd till ANC och
omvärldens sanktioner mot apartheidregimen varit
framgångsrika. Södet till ANC har i Sverige varit
ovanligt brett och samlat såväl socialistiska som
borgerliga partier och rörelser. Ett parti har dock
envist ställt sig utanför denna breda
solidaritetsrörelse, nämligen Moderata
samlingspartiet.
I förra veckan fick vi bevittna hur fru
utrikesministern fick motta Nelson Mandelas tack
till det svenska folket för vad han menade var ett
unikt stöd till Sydafrikas svarta befolkning. Jag
hoppas att utrikesministern kände åtminstone en
viss skamsenhet när hon tog emot denna
diplomatiska gest.
Apartheidsystemet är det värsta tänkbara exemplet
på hur de grundläggande mänskliga rättigheterna
kränks i dagens värld. Men grova kränkningar
behöver som alla vet inte systematiseras på detta
utstuderade sätt. I många länder, som Colombia,
Peru och Indien, döljs brotten mot de mänskliga
rättigheterna bakom en mer eller mindre tjock
fasad av formell demokrati. I andra länder försöker
regimerna inte ens dölja sina antidemokratiska
system, t.ex. i Kina och i Indonesien.
De två sistnämnda länderna är speciellt intressanta
för svenskt vidkommande då båda erhåller svenskt
bistånd i form av u-krediter. Indonesien är
dessutom godkänt av regeringen som mottagare av
svensk krigsmateriel. Som alla vet är det ett villkor
för såväl svenskt bistånd som vapenexport att
mottagaren respekterar mänskliga rättigheter. Ja,
regeringen har t.o.m. försökt göra mänskliga
rättigheter till en kärnfråga i utrikespolitiken.
Ihåligheten och dubbelheten i den politiken är
tydlig när de här två länderna kommer på tal. Båda
tillhör de länder som människorättsorganisationer
betraktar som de värsta vad avser grova MR-
kränkningar. Indonesien ockuperar dessutom
fullständigt olagligt Östtimor och Kina Tibet. Jag
kan i det sammanhanget nämna ett tredje land som
erhåller svenska u-krediter, nämligen Marocko,
som fortfarande ockuperar Västsahara. När, fru
utrikesminister, skall ni upphöra med er
dubbelmoral när det gäller dessa länder? Och när,
fru utrikesminister, skall ni sluta sitta på två stolar
när det gäller mänskliga rättigheter?