Fru talman! Den politiska retoriken är rätt
underlig. Om Pierre Schori hade lyssnat på vad jag
sade under mitt första anförande hade han ganska
snart insett att detta slag mot Ny demokrati var ett
slag i luften.
Jag har förstått att det inte är vad jag säger som
räknas. Det är Pierre Schoris förutfattade meningar
som räknas. Jag är fullt medveten om, Pierre
Schori, att man inte får en klapp på axeln som tack
om man sparkar någon på benen. Jag hade inte
räknat med det. De som lyssnar utanför denna
kammare och de som till äventyrs läser detta
protokoll kanske förstår vad jag menar och inser att
allt jag säger inte är så tokigt som Pierre Schori vill
göra gällande.
Pierre Schori och hans gelikar -- det uttrycket
använde han när det gällde mig -- har en
dubbelmoral som är ganska otrolig. Häromdagen
gav en prominent socialdemokrat, som förväntas
bli invandrarminister i nästa regering, i TV uttryck
för en flyktingpolitik som nästan var densamma
som den som finns att läsa i vårt partiprogram. Då
är det plötsligt bra. Då är det okej. Det är alltså inte
fråga om vad politiken innehåller utan om vem som
framför den. Det är verkligen beklämmande.
Fru talman! Jag skulle vilja vända mig till fru
utrikesminister. Jag delar hennes uppfattning om
att det finns ett enormt behov av bistånd i världen.
Jag har full förståelse för att det i olika
sammanhang är vår sak att bidra med så mycket vi
kan. Samtidigt måste den u-hjälp som vi ger i form
av kontanter och bidrag stå i rimlig proportion till
de ekonomiska resurser som Sverige för
närvarande har.
Jag skulle vilja fråga utrikesministern: Är det
rimligt att avsätta ökade anslag med hjälp av lånta
pengar för att hjälpa andra länder, i ett läge då vi
har en galopperande statsskuld och ett jättestort
budgetunderskott? Pierre Schori sade för en stund
sedan att han inte känner igen politiken sedan den
nya utrikesministern trädde till. Han känner inte
igen politiken i den meningen att de flesta som fick
pengar är Pierre Schoris gamla kompisar på den
yttersta vänsterkanten: enpartistater och andra
diktaturer. Det är inte så konstigt att han inte
känner igen detta.
Jag skulle också vilja fråga utrikesministern om hon
tycker att det är rimligt att ha en sådan fördelning.
Vi föreslår att det långsiktiga biståndsmålet bör
vara det som är uppsatt av FN, nämligen 0,7 % av
bruttonationalinkomsten. Inom denna ram skall
allt bistånd rymmas -- både det till fjärran länder
och det som går till våra grannar på andra sidan
Östersjön.
Så länge vi har svåra ekonomiska problem på
hemmaplan anser vi dessutom att det finns
anledning att ytterligare sänka biståndet. Vi tycker
att man skall lägga ned SIDA:s verksamhet. Det
bilaterala biståndet skall ges i form av svenska
produkter, tjänster och kunskaper. Vi kräver
kontroll av att hjälpen når fram. Vi vill ge högsta
prioritet till åtgärder för att hejda
befolkningsexplosionen, som jag berörde i mitt
tidigare anförande.
Vi vill fördela biståndspengarna på följande sätt: en
tredjedel i multilateralt stöd till olika
världsorganisationer, en tredjedel till
katastrofinsatser och folkrörelsebistånd och en
tredjedel till våra grannländer på andra sidan
Östersjön. Givarländer skall självfallet avskriva
sina fordringar på fattiga u-länder. Sverige skall
åtminstone inte hjälpa andra i-länder att få tillbaka
sina fordringar. Det får de sköta själva. Regeringen
har föreslagit att vi skall ge en miljard i
skuldlättnadsåtgärder. Det säger vi nej till. Varje i-
land får sörja för sin egen u-landsfordran.
Jag vill beröra ett annat stort problem när det gäller
den ökande skillnaden mellan fattiga och rika
länder, nämligen handelshindren. Handelshindren
är ett av de svåraste problemen när det gäller de
fattiga ländernas möjlighet att få i gång en
verksamhet i det egna landet och på så sätt få en
utveckling av ekonomin som kan leda till sociala
reformer, demokratiska rättigheter m.m. Det gäller
att bygga upp en ekonomi och ett sätt att tänka som
passar våra hjärnor.
I det här sammanhanget tror jag att resultatet av
GATT-förhandlingarna kommer att få stor
betydelse. Om man däremot inom EU fortsätter att
driva en jordbrukspolitik som innebär att den
synliga delen av kostnaden är så liten att den
understiger världsmarknadspriset som i sin tur är
starkt subventionerat kommer de fattiga länderna
aldrig någonsin att få en möjlighet att få i gång ett
jordbruk inom den egna sfären. För dem blir det i
stället billigare att använda de pengar som vi pytsar
över till att köpa spannmål t.ex. på
världsmarknaden. Jag tror att vi skjuter oss själva i
foten om vi fortsätter med detta slags politik.
Det är först genom att erbjuda utvecklingsländerna
möjlighet att få avsättning för sina produkter i våra
länder som vi kan få en situation då dessa länder
verkligen får möjlighet att stå på egna ben.