Herr talman! I förra årets utrikesdeklaration gjorde
utrikesministern en så stark betoning av FN att jag
fann mig föranlåten att ställa en fråga till
utrikesministern: Innebär denna starka FN-
betoning en återgång till den engagerade FN-linje
som fastlades av Folke Bernadotte, Dag
Hammarskjöld, Alva Myrdal, Olof Palme och
många andra? Utrikesministern svarade: Jag tycker
inte så bra om uttrycket återgång. Jag använder
däremot gärna uttrycket fullföljande.
Jag skulle vilja fråga vad utrikesministern ett år
efteråt säger om just den här formuleringen.
Så, herr talman, över till det som jag har tänkt tala
om och som har rubriken Mänskliga rättigheter,
bistånd m.m. Eftersom taletiden är begränsad
kommer jag i huvudsak att hålla mig till mänskliga
rättigheter. Även när det gäller de mänskliga
rättigheterna kommer det att bli bara några
nedslag.
Vad gäller bistånd vill jag säga att vi ju kommer att
få en särskild biståndsdebatt om ett par månader.
Som flera har varit inne på är bistånd nödvändigt i
den utvecklingsprocess mot demokrati och
förstärkt skydd för mänskliga rättigheter som vi är
inne i. Också fattigdomen är ett hot emot mänskliga
rättigheter, vilket vi blir påminda om genom FN-
rapporterna. Bl.a. pekas i rapporten om mänsklig
utveckling från UNDP på att den rikaste miljarden
människor förbrukar 82,7 % av världens inkomster
medan den fattigaste miljarden får dela på 1,4 %.
Därför är fattigdomsbomben ett hot också mot de
mänskliga rättigheterna. Det gäller världen i stort
och självfallet framför allt u-länderna.
UNICEF pekar dock i en rapport för bara ett par
veckor sedan på situationen i Central- och
Östeuropa och säger att fattigdomen där har många
ansikten. Reformerna drar med sig höga sociala
och ekonomiska kostnader, högre än vad som var
förväntat. Förhoppningar om snabb utveckling och
ekonomiskt välstånd har inte infriats, och krisen är
värst i östra och sydöstra Europa.
Allt färre barn går i skola. En kraftig våg av
kriminalitet sköljer över Central- och Östeuropa.
Fattigdomen slår hårdast mot barn, och allt fler
växer upp som föräldralösa.
Det är en skrämmande rapport, men det är viktigt
att vi tar till oss den och försöker göra någonting åt
förhållandena.
Herr talman! Jag återvänder ofta till några rader av
Svante Foerster. Jag har citerat dem här i
kammaren tidigare, och jag tycker att det är
angeläget att lyfta fram dem igen:
''Friheten innebär frihet först när den innebär frihet
också för dem som tänker annorlunda. I detta land,
kamrat, medger du helt självklart rätten för de
annorlunda. I många andra länder skulle du höra
till de annorlunda. I detta land, kamrat, hör det
som är uppnått och självklart till det som i andra
länder är ouppnått och möjligen tänkbart.''
Herr talman! Kravet på rätten att få tänka
annorlunda, kraven på medborgerliga politiska
rättigheter och kraven på frihet jagar skräck i
diktatorer och diktaturer över hela världen. I
Burma sitter en kvinna i husarrest sedan snart fem
år tillbaka därför att hon reser kravet på frihet,
nobelpristagaren Aung San Suu Kyi. Hon har
egentligen en enda strävan, nämligen nationell
försoning. Det är hennes mål. Hon är beredd att
förhandla med militärregeringen om vilken fråga
som helst, säger hon, men sedan snart fem år
tillbaka sitter hon i husarrest för sin orädda icke-
våldskamp mot juntan.
Man har i förra veckan meddelat att hon skall vara
arresterad ytterligare ett år, trots att lagen säger
högst fem år. Det är för övrigt en underlig
lagstiftning som tillåter husarrest i fem år. Hon är
erbjuden frihet, men på det villkoret att hon lämnar
landet. Man kan inte acceptera att hon skall sprida
oro där.
Så är det med dem som tänker annorlunda och med
dem som slåss för frihet, också med fredliga medel.
Den här kvinnan, nobelfredspristagare, är världens
mest kända politiska fånge. Det är en benämning
som hon har övertagit från en annan
fredspristagare, Nelson Mandela, som nu efter nära
tre decennier som politisk fånge är med om att
montera ned det förhatliga apartheidsystem som
han har vigt sitt liv åt att bekämpa. För första
gången skall nu Nelson Mandela, nära 80 år
gammal, få delta i ett val. Det blir, om man nu kan
kontrollera våldet i det sydafrikanska samhället,
det första fria valet i Sydafrika, den 27 april.
Den valövervakning som Kristina Svensson just har
talat om är viktig, men det behövs också en
övervakning av hela fredsprocessen. Jag vill därför
peka på de insatser som svenska fredsövervakare
med stöd från SIDA och därmed regeringen nu gör
i Sydafrika.
16 svenska enskilda organisationer -- kyrkor,
solidaritetsorganisationer och fackliga
organisationer -- med Caritas som samordnare är
med om att övervaka fredsprocessen. De har gått
in i ett viktigt uppdrag, på begäran av just kyrkor
och oberoende organisationer i Sydafrika.
Det är en solidaritetsinsats, tyvärr inte riskfri. De
första fredsövervakarna är nu hemma igen. De kom
under helgen som gick. Men några är kvar där nere,
eftersom de varit vittnen till skottlossning -- alltså
till det brutala våld som då och då slår till -- och
måste vittna i utredningen om detta.
Det här visar att det finns risker med den viktiga
solidaritetsinsats som dessa personer gör, men de
har ändå velat ställa upp. Det överallt
förekommande våldet är ett hot mot den
demokratiska processen. Låt oss bara hoppas att
demokratin är stark nog att klara problemen.
Dagen efter valet i Sydafrika måste en
utvecklingsprocess komma i gång. Ett val som inte
följs av massiva biståndsinsatser för utveckling gör
demokratin skör, sade Nelson Mandela, och han
har sagt det vid åtskilliga tillfällen. Därför måste
vårt stöd till Sydafrika inte bara fortsätta, utan öka.
Herr talman! Bertil Måbrink uttryckte i stort det
jag skulle kunna tänka mig att säga om Östtimor
och Indonesien, om Västsahara och Marocko. Jag
lämnar därför det och går över från
nedmonteringen av apartheid i Sydafrika till ett
land som det är dags att tala klarspråk om, ett land
där man har ett slags apartheidsystem. Jag tänker
på Guatemala.
Det kommer nu från olika håll rapporter om ett
ökande våld gentemot ursprungsbefolkningen,
mayaindianerna. De är utsatta för en politik som
bär tydligt släktskap med den apartheidpolitik vi
har sett i Sydafrika. Fredsförhandlingarna måste
därför komma i gång på allvar. Mayaindianerna
måste få sitt människovärde erkänt och
respekterat. Det här är en viktig fråga för oss. Jag
hoppas att vi driver den i MR-kommissionen och i
FN. Utnyttja möjligheterna där!