Herr talman! TV-bilderna från massakern på
Sarajevos marknadstorg sände en chockvåg över
världen. Europas statsmän, som krampaktigt sökt
förhindra att FN med kraft skulle ingripa i kriget i
Bosnien, kunde inte motstå effekten. De tvingades
ställa ultimatum till den serbiska milisen i bergen
runt Sarajevo. I ett par veckor höll världen andan.
Nu tycks man kunna dra en suck av lättnad.
Det som så många ute på fältet i Bosnien hävdat så
länge verkar ha varit mer korrekt än all ängslig
räddhågsenhet i Europas regeringskanslier.
Angriparna förstår maktspråk -- åtminstone när det
verkar vara allvar. Varför gjordes inte detta redan
för 20 månader sedan? Vi måste ha tålamod! Vi får
inte förvärra våldet, har även ansvariga politiker i
vårt land pläderat.
Herr talman! Egentligen handlar det inte om
blodbadet på Sarajevos marknadstorg. Det handlar
inte om de 70 dödade eller mer än 200 lemlästade.
Det handlar inte ens om Sarajevos belägring.
Det handlar om att i mer än 21 månader har ett
folkmord ägt rum i Europas mitt. Ett folkmord där
minst 200 000 människor dödats. De flesta civila --
barn, kvinnor och män. Mer än 3 miljoner
människor har tvingats på flykt.
De som upplevde andra världskrigets förintelse --
som vi för övrigt nu får en ny och ytterst
välkommen påminnelse om med Stephen
Spielbergs film Schindlers list -- har fått leva med
frågan: Hur kunde det få ske? Svaret, som var lika
falskt då som nu, har varit: Vi visste inget.
I 21 månader har vi alla dagligen på TV-rutan i våra
vardagsrum kunnat följa det fasansfulla. Och den
fria världen har låtit det ske. Vi vet allt, vi ser allt,
men vi har inte handlat. Först när CNN:s bilder
kablades ut var statsmännen tvungna att visa
handlingskraft för att lugna TV-tittarna. 200 000
döda i krigets Bosnien var inte tillräckligt.
Herr talman! Sveriges regering framställer den
svenska linjen som en aktiv och kraftfull politik.
Det är ett hån mot Bosniens döda och levande
krigsoffer.
I själva verket har Sverige tassat försiktigt i EG:s
fotspår. EG:s politik är inte uttryck för någon
sofistikerat genomtänkt och långsiktig strategi. Det
är en politik som tvärtom präglas av ängslan,
tvekan och djup inre splittring. En ständig
maktkamp mellan Västeuropas stormakter har
förlamat EG.
Om Sveriges politik hade varit självständig, aktiv
och kraftfull skulle såväl Sveriges medborgare som
Europas regeringar hört talas om den i välgörande
kontrast till EG:s katastrofala Jugoslavienpolitik. I
stället har den varit en blåkopia som i efterhand
anpassat sig till EG:s minsta gemensamma
nämnare. Kraftorden i Sveriges Bosnienpolitik har
varit ''om'' och ''kanske''.
Herr talman! Ett talande exempel är utvecklingen
kring republiken Makedonien. Den grekiska
utpressningen inom EG och mot Makedonien är en
katastrof. Trots att Sverige ännu inte är medlem i
EU traskar vi som klassens mest väluppfostrade
elev i EG:s fotspår. Skälet är rädsla för att stöta sig
med EG under pågående
medlemskapsförhandlingar och särskilt rädsla att
stöta sig med EU:s nuvarande ordförandeland
Grekland.
Nu trappar Grekland upp sitt långsamma
strypgrepp på Makedonien. När får vi höra
Sveriges utrikesminister tala klarspråk om den
grekiska regeringens krig med andra vapen än de
militära? Nu leds ju inte ens den grekiska
regeringen av partivänner till Sveriges statsoch
utrikesministrar.
Herr talman! Strax före blodbadet i Sarajevo talade
allt fler av Europas politiker om att omvärlden
kanske borde dra sig tillbaka och att det kanske var
lika bra att folken på Balkan fick slåss tills de
tröttnade.
Bakom detta låg den förtrytelse Europas regeringar
kände över att Bosniens regering inte var beredd att
acceptera den styckning som kallas Owen--
Stoltenberg-planen. Europas regeringar ville ju
bara rädda livet på de bosnier som ännu levde -- om
än till priset av att den stat som man erkänt och
invalt i FN i praktiken skulle upphöra. Den staten
har nu anfallits först av serbiska styrkor med stöd i
Belgrad och därefter av kroatiska styrkor med stöd
i Zagreb.
På vilka folkrättsliga grunder styckar man ett
folkrättsligt erkänt land som är medlem i FN?
Statsministern svarade i torsdags här i kammaren
att det inte handlar om att Bosnien skulle upphöra
som folkrättsligt subjekt. Jag förmodar att
hundratusentals serber, kroater och bosnier som
alltid levat, lever och vill fortsätta att leva i fred och
grannsämja tackar för statsministerns semantiska
definition.
Herr talman! Nu gäller det att åstadkomma fred,
hävdas det. Parterna måste tvingas att inse att fred
är det viktigaste. Nu görs ingen skillnad på
angripare och offer. Freden är viktigare.
Människorna i Bosnien måste få leva. Kriget måste
upphöra. Då får man inte vara formalistisk.
Det kan tyckas självklart. Men vilka är villkoren?
Vad är fred? Är det bara att det inte längre skjuts
på människor? Ja, det är väl bra nog, svarar många.
Men även en ovillkorlig kapitulation innebär fred i
den meningen. Det är innebörden av de
påtryckningar på den bosniska regeringen i
Sarajevo att sluta fred som även Sverige
välkomnar. Omvärlden har inte förmått -- eller helt
enkelt inte velat -- stoppa det folkmord som pågått
i mer än 21 månader.
Herr talman! Jag noterar att jag som så mången
gång förr under det gångna årets debatter om kriget
i Bosnien här i kammaren inte kommer att få något
svar av utrikesministern.