Fru talman! Som jag sade i mitt tidigare inlägg är
regeringens linje handlingens linje. Vi visar vårt
engagemang för tragedin i före detta Jugoslavien i
handling. Kritik får vi naturligvis bära. Det är
regeringars och utrikesministrars lott att kritiseras.
Jag måste dock återigen fråga var alternativen till
regeringens insatser finns.
Det har flera gånger talats om det fina betänkandet
om Jugoslavien. Jag tycker att betänkandena från
utrikesutskottet alltid är bra och konstruktiva.
Efter att ha läst igenom betänkandet kan jag ändå
konstatera att det inte innehåller något annat än
samma slutsatser och riktlinjer som regeringen för
fram när det gäller en konstruktiv och effektiv
svensk Jugoslavienpolitik.
Ett återkommande tema i Pierre Schoris inlägg i
kammaren är att denna regering skulle försumma
världen utanför Europa till följd av vårt starka
europeiska engagemang. Detta är inte bara
nonsens utan också uttryck för en felsyn. Just
genom vårt starka europeiska engagemang
förvärvar vi en ställning och trovärdighet som gör
oss till intressanta samtalspartners också utanför
Europa.
I dynamiska Stilla havs-Asien har denna regering
skapat närmare kontakter än någonsin tidigare.
Kontakterna hämtar naturligtvis sin styrka i att vi
ser marknadsekonomins centrala uppgift i
utvecklingen. Samtidigt har vi, inte minst jag själv,
betonat att också demokrati och mänskliga
rättigheter måste gå hand i hand med
marknadsekonomin.
Våra relationer med Sydasien förbättras också. Inte
minst i Indien har det skett en betydande
rehabilitering av det svenska anseendet. I
Mellanöstern har det skett en nödvändig
balansering av de svenska förbindelserna. Vi ville
skapa goda relationer med Israel, samtidigt som vi
kristallklart slog fast det palestinska folkets rätt till
sin egen nation. Det är just detta balanserade
tänkande som är en förutsättning för en
framgångsrik fredsprocess. Jag vill påstå att det har
skett en betydande kvalitativ förbättring av den
svenska Mellanöstern-politiken de senaste åren.
Afrika har inte heller glömts bort. Det har blivit
mer realism i utvecklingssamarbetet. Sverige ställer
mer bestämda krav. Det handlar om en konstruktiv
kritik, inte för att göra ned utan för att förbättra
utvecklingen och kampen mot fattigdomen. Denna
regering har varit tydligare än sina föregångare i
just denna fråga.
Flera har uppmärksammat att jag har just kommit
tillbaka från Sydafrika. Demokratiseringen och
försoningen mellan folkgrupperna där kan bli en
inspiration också för övriga Afrika. Kan demokrati
och marknadsekonomi få ett starkt fotfäste i
Sydafrika, kan de bli en kraftkälla till snabb
utveckling som Afrika så väl behöver.
Den svenska politiken angående Latinamerika har
också kraftigt förbättrats. Latinamerikanska
demokrater behöver inte längre tvivla på den
svenska regeringens entydiga uppslutning bakom
demokratin. Det finns inte längre någon grumlig
diktaturbeundran.
Sveriges röst i världen är tydlig. Vi främjar
demokrati, mänskliga rättigheter och
marknadsekonomi. På de flesta ställen är detta
uppskattat. Men det skall inte förnekas att på vissa
ställen är detta impopulärt.
När jag talade om demokratins betydelse i Ostasien
fanns det de som rynkande på näsan. Åtskilliga i
Mellanöstern gillar inte heller de svenska
metoderna av demokrati. Vissa länder i Afrika
skulle föredra ett mer kravlöst uppträdande från
Sveriges sida. Kubanska diktaturen beklagar säkert
regimskiftet i Sverige. Det får vi bära.
Fru talman! Min slutsats är att praktiskt taget över
hela världen har vi stärkt det svenska
engagemanget och den svenska närvaron jämfört
med tidigare.