Herr talman! ''Nu slocknar ljusen över Europa, och
vi kommer inte att få se dem tända igen i vår
livstid.''
Det har gått nästan 80 år sedan den engelske
utrikesministern Edward Grey uttalade de orden
vid första världskrigets utbrott.
Likheterna mellan sommaren 1914 och vintern
1994 är tillräckligt stora för att sända kalla kårar
längs ryggraden -- en storserbisk rörelse som verkar
för utvidgade gränser, bestämda ultimatum till
Serbiens regering, explosioner i Sarajevo som likt
jordbävningar sänder stötvågor långt utanför sitt
epicentrum. Står vi åter inför ett storkrig i Europa?
Det är gott om mörker i vår omvärld. Fem år efter
järnridåns fall är Östeuropa ännu i gungning.
Levnadsstandarden har sjunkit -- kraftigt på sina
håll -- och gamla nationella motsättningar har åter
vaknat till liv.
Längre bort i världen fortsätter tragiska
inbördeskrig i länder som Somalia, Sudan och
Angola. Fredsprocessen i Mellanöstern är ännu
ömtålig, och i Sydafrika tillstöter ständigt nya
hinder på vägen från apartheid till majoritetsstyre
och jämlika villkor för alla befolkningsgrupper. I
många, kanske flertalet, länder fortsätter
övergreppen mot mänskliga rättigheter. Låt mig
här bara nämna Kina som ett allvarligt exempel.
Ändå finns det också ljus i detta mörker. 1994 är
inte 1914. En avgörande skillnad mellan 1900-talets
början och dess slut är inte minst det internationella
samarbete som har vuxit fram, framför allt under
de senaste 50 åren.
Jag tänker då i första hand på FN och FN-
systemet -- ofullkomligt, byråkratiskt och
ineffektivt. Ja visst, men det är också
utvecklingsbart och sedan länge verkningsfullt
inom en rad olika områden. Även i den
jugoslaviska konflikten, där det klagas mycket över
FN:s maktlöshet, har världsorganisationen trots allt
uträttat stordåd för att lindra nöden, hjälpa
flyktingarna och dämpa krigslusten hos de
stridande.
Jag tänker också på Europeiska
säkerhetskonferensen, ESK. Den har senast genom
sin Parisstadga lagt grunden för en bred politisk
samverkan i Europa och har nu förutsättningar att
verka konfliktdämpande, inte minst genom
förebyggande diplomati.
Europeiska unionen spelar en stor roll för freden i
Europa genom att oupplösligt binda samman en
gång fientliga stater. Självfallet skall också Sverige
ta aktiv del i detta samarbete och därigenom kunna
påverka förhållanden som vi, hur vi än gör, är starkt
beroende av. Hadar Cars kommer senare i debatten
att utveckla Folkpartiets positiva syn på Europeiska
unionen.
För stabiliteten i Europa fortsätter NATO att vara
en avgörande tillgång. Under de senaste åren har
alla eller nästan alla stater i det gamla östblocket
anmält intresse för medlemskap i NATO. Men de
gamla medlemmarna ser många problem i en sådan
utvidgning och har därför lanserat olika former av
samverkan: först det konsultativa rådet, NACC,
och nu senast Partnership for Peace, PFP. Vi har all
anledning att välkomna initiativet som är flexibelt
och utvecklingsbart.
För staterna i Östeuropa öppnar PFP en väg till en
närmare praktisk samverkan med NATO, vilket
kan öka statbiliteten i Europa. Även vi själva har
anledning att delta i PFP-samarbetet, som t.ex. kan
leda fram till ett mer effektivt samspel vid
fredsbevarande operationer. Här har Sverige också
en hel del egna erfarenheter att bidra med som kan
vara till nytta för andra länder.
Samarbetet med Östeuropa måste också drivas
vidare på andra fronter. Vi gör det bilateralt genom
vår samverkan med Östeuropa som med alla
miljöinsatser inräknade omsluter långt mer än 1
miljard kronor. Vi gör det också samfällt med
andra, t.ex. inom Europarådet, vars allra viktigaste
uppgift under de kommande åren bör bli just att
bidra till att demokratin och rättsstaten
konsolideras i Öst- och Centraleuropa och att
samarbetet utvidgas på alla möjliga områden,
såsom kultur, miljö, utbildning och forskning.
Herr talman! Sveriges utrikespolitik har sedan
länge, också under denna regering, en uttalat
global profil. Vi har byggt upp ett omfattande
bistånd som över lag fungerar effektivt. Runt om i
världen gör svenskar värdefulla insatser för att
bekämpa fattigdomen och bistå alla länder att
utveckla sina egna resurser.
Det liberala ungdomsförbundet, och senare
Folkpartiet, väckte för en del år sedan en viss
uppståndelse genom att lansera ett tvåprocentsmål
för biståndet. Det bistånd som räknas in vid
officiella jämförelser är förvisso inga 2 %. Men om
man lägger ihop vad vi svenskar bidrar med till u-
länder, till Östeuropa och till flyktinghjälp både
hemma och utomlands, hamnar man avsevärt
närmare 2 % än 1 % av BNP. Jag tvivlar inte ett
ögonblick på att vi kommer att fortsätta på den
vägen.
Biståndet är inte bara ett uttryck för solidaritet och
omsorg om andra. Det rymmer också ett starkt
mått av egenintresse. Det svenska välståndet
bygger i allt större utsträckning på internationell
arbetsfördelning, men hoten mot vår välfärd, vår
miljö och vår säkerhet kommer också till allra
största delen utifrån.
I det läget kommer vi inte långt med isolationism
eller med de grumliga stämningar av nationell
självtillräcklighet som EU-motståndarna vädjar
till. I stället måste vi bejaka vår plats i världen och
vår plats i Europa samt aktivt ta del i den
samverkan som blir alltmer nödvändig.
Herr talman! Det betänkande om krisen i det forna
Jugoslavien som vi nu också skall ta ställning till är
på alla punkter enhälligt. Jag tycker att det ligger
en stor styrka i att utrikesutskottet efter mycket
noggrann diskussion av olika yrkanden har kunnat
nå fram till gemensamma ställningstaganden.
Gemensam är vår upprördhet och indignation inför
det lidande som fortsätter att plåga folken i
Bosnien-Hercegovina. När granaterna faller över
lekande barn i kälkbacken eller över den
fullpackade marknaden, är det omöjligt att känna
annat än vrede över de brottslingar som begår
sådana illdåd.
Gemensam är också vår uppslutning kring FN:s
strävanden att demilitarisera området runt
Sarajevo. Det är ett orättfärdigt krig som förs i
Bosnien-Hercegovina, men det är inte fler vapen
som behövs i området utan färre. Jag gläder mig
över att det i detta betänkande råder full
samstämmighet också mellan regering och riksdag.
Vi stöder den aktiva Jugoslavienpolitik som
regeringen har fört och noterar att det även
framöver finns mycket viktiga uppgifter. På alla
punkter råder enligt betänkandet samstämmighet
mellan regeringen och riksdagen.
Nordbat 2 spelar en konstruktiv roll i arbetet på att
vidmakthålla skyddade zoner i området, och andra
svenskar gör ovärderliga insatser i det humanitära
biståndet. Vi måste ge vårt stöd åt de svenskar som
arbetar i Jugoslavien, och vi måste vara beredda att
även framöver vidga de svenska insatserna. I
betänkandet understryks att FN-trupperna gör stor
nytta i området. Utskottet skriver också att vi både
på kort sikt och i det längre perspektivet måste vara
beredda att medverka när det gäller att organisera
ett internationellt bistånd till återuppbyggnad och
försoning i det forna Jugoslavien.
Från Folkpartiets sida har vi länge pläderat för ett
hårdare tryck mot de banditer i Jugoslavien som
fortsätter det urskillningslösa dödandet av
oskyldiga civila. Nu har en skärpning av FN:s och
NATO:s hållning och en konstruktiv medverkan
från rysk sida lett till en etappseger i den kampen.
Låt oss alla se till att den framstöten inte blir den
sista, att kanonerna äntligen tystnar och att allt
större områden förvandlas till skyddade zoner.
Från Sveriges och den övriga omvärldens sida
måste vi vara beredda till fortsatta och ökade
insatser för fred, försoning och återuppbyggnad i
det forna Jugoslavien.
Herr talman! Det finns ljus i mörkret. Krigen och
konflikterna kan motverkas. Men för detta duger
det inte med isolationism och inåtvändhet, utan det
krävs i stället en allt djupare och bredare
internationell samverkan. I den skall Sverige
självfallet vara berett att spela en aktiv roll.