Herr talman! Nästan en tredjedel av mänskligheten
bor i länder som genomgår ett omfattande
systemskifte. Hela den euroasiatiska kontinenten,
från Stilla havet i öster till Oder i väster, genomgår
den kanske största omvälvningen någonsin i
fredstid.
Det handlar om en övergång från socialism och
planstyrning till kapitalism och marknadsekonomi.
Privatisering och avreglering är de centrala
förändringsinstrumenten.
Förändringen pågår i olika takt. I Kina har
systemskiftet pågått i över ett decennium.
Framstegen är tydliga. På andra håll är
förändringarna små, och på vissa håll kan bakslag
noteras.
Ofta går demokrati och marknadsekonomi hand i
hand. Fria människor kräver en fri ekonomi och
vice versa. Men i Kina och Vietnam och på några
andra ställen ser vi inte någon sådan utveckling.
Inger Koch kommer för Moderaternas räkning att
ta upp diskussionen om mänskliga rättigheter och
demokrati.
Förändringens vind blåser kraftigt över stora delar
av u-världen. Tidigast och tydligast har det varit i
Stillahavsasien. Där har snabb ekonomisk
utveckling och snabb minskning av fattigdom blivit
det normala.
I Latinamerika pågår i många länder, från
Argentina i söder till Mexico i norr, en omfattande
avreglering och privatisering.
Också i Sydasien börjar nu förändringar märkas.
Indien, som så länge stagnerade i sin egenartade
blandning av feodalism och socialism, börjar nu
röra på sig. Frigörelseprocessen har påbörjats.
Tillväxten ökar. Det ger hopp för framtiden i det
område där fortfarande den största absoluta
fattigdomen finns koncentrerad.
Klyftan mellan industrivärlden och u-länderna blir
mindre intressant. Det uppstår nu i stället en ny
klyfta mellan de u-länder som slår in på en snabb
tillväxt och effektiv fattigdomsbekämpning och de
u-länder som kvarblir i fattigdom och misär.
Ungefär var femte människa på jorden, betydligt
över 1 000 miljoner, beräknas leva under absolut
fattigdom. Den hårda brutala vardagen innebär att
man inte har mat för dagen för sig själv och sina
närmaste.
Det är för deras skull som det är så viktigt med
kraftig tillväxt och snabba systemskiften. De kan
inte vänta på långsamma och tröga förändringar.
Också vi i Sverige kan bidra. När vi privatiserar och
avreglerar skickar vi en viktig signal till u-länderna.
I utvecklade industriländer skapar monopol
ineffektivitet och minskat välstånd. I fattiga u-
länder är det ofta skillnaden mellan svält och
överlevnad.
GATT-överenskommelsen kommer att få en
enormt stor betydelse för u-ländernas möjlighet till
kraftig tillväxt och snabb minskning av
fattigdomen. Möjligheten till handelsutbyte både
med varandra och med de utvecklade
industriländerna är helt avgörande.
Vi känner inget exempel på något land som förmått
häva sig ur fattigdomen genom isoleringen. Inte ens
väldiga länder som Kina och Indien klarade av att
isolera sig från omvärlden. Att delta i den
internationella frihandeln är en absolut
nödvändighet för alla.
Därför är det också nödvändigt för oss i Sverige att
öppna våra gränser. Vårt medlemskap i den
europeiska unionen skulle härvidlag innebära ett
framsteg. Sverige har ju hittills inte precis varit ett
land som har varit särskilt öppet för handelsutbyte
med de fattigaste länderna.
Herr talman! I vårt närområde öster och söder om
Östersjön sker också dramatiska förändringar.
Proletariatets diktatur har avvecklats och ersatts
med demokrati, om än bräcklig i många fall.
Det ekonomiska och sociala systemet befinner sig
under stark omvandling. När folken fick bestämma
själva ville de inte behålla socialismen utan de
föredrog marknadsekonomi.
Att införa demokrati kan gå fort. Det handlar om
en process som i Central- och Östeuropa har
räknats snarare i månader än i år.
Att byta ekonomiskt och socialt system tar
betydligt längre tid, 5--10 år eller t.o.m. längre är
nog mer realistiskt.
Det handlar inte bara om att bryta upp
kommandoekonomins orderlinjer, om att bryta ner
och omorganisera resursförstörande verksamheter
i stor omfattning.
Det handlar i lika stor utsträckning om en
mentalitetsförändring. Det personliga ansvaret och
initiativet skall återupprättas, där ansvar och
initiativ inte bara undertryckts utan t.o.m.
bokstavligt talat tidigare kunnat vara förenat med
livsfara.
Skall förändringar gå fort eller långsamt? Är det
chockterapi eller snigelfart som gäller?
Vi börjar nu se erfarenheterna från olika
systemskiften. I Polen, som var först i spåret, har
det nu pågått ett systemskifte i fyra år. I Ryssland
har det pågått ett i två år, och i vissa länder har det
knappast påbörjats något systemskifte alls. Ett
tydligt mönster börjar att växa fram.
De länder som har valt en snabb reformväg har
också sett snabbare framsteg. Påfrestningen för
befolkningen, inte minst för alla dem som lever
under en oerhörd fattigdom mätt med västliga
mått, har blivit mindre.
Tydligast ser vi detta i Polen. Där myntades
begreppet chockterapi när dåvarande
finansministern Balserovitz inledde sitt radikala
systemskifte på nyåret 1990.
Förra året, dvs. efter tre år, var Polen Europas mest
snabbväxande land med en officiell tillväxt på
5 % -- i praktiken säkert mycket mer.
Om politiken inte ändras kan Polen komma in i en
utveckling av snabb -- ja, t.o.m. mycket snabb --
tillväxt, kanske på ostasiatiska nivåer.
Systemskiftet har också gått särskilt snabbt i
Tjeckien och i Estland. Även i dessa båda länder
börjar nu tillväxten ta fart.
I andra änden på spektrum finns de länder som har
haft mycket blygsamma förändringar. Ukraina och
Rumänien är exempel på detta. Följden har också
blivit att befolkningen kvarstannar i fattigdom.
I den socialdemokratiska partimotionen om
Östeuropa förs ett mycket grumligt resonemang om
reformtakten. Man får intrycket att
socialdemokraterna inte är särskilt angelägna om
att folken i Central- och Östeuropa snabbt skall
komma ur sina förödande ekonomiska och sociala
system.
Man frågar sig: Är det Ukrainas modell som
socialdemokraterna förespråkar? Vad har man
emot den polska erfarenheten? Inser man inte att
människor måste se ett slut på bevärligheterna och
börja hoppas för framtiden?
Ibland görs det gällande att det behövs större
sociala satsningar i Central- och Östeuropa. Felet
är att det görs stora sociala satsningar, och att de
görs på ett alldeles fel sätt.
I ett socialistiskt system sker satsningar på
människors trygghet genom stora stöd eller
krediter till ineffektiva arbetsplatser. De kan inte
läggas ner därför att människors hela försörjning
och trygghet är knutna till dessa. Därför fortsätter
många miljöförstörande och slösaktiga
verksamheter med stora statliga stöd.
I ett kapitalistiskt samhälle ges det sociala stödet
direkt till individen. Socialförsäkringar är det
huvudsakliga sätt varpå vi hjälper människor som
har det svårt. Ineffektiva verksamheter läggs ner
medan människor skyddas.
Omläggningen av de sociala skyddsnäten är en
viktig del i systemförändringen. Det gamla
systemet med sin låga standard och ofta helt
undermåliga sociala nivå måste bytas ut mot vårt
västliga tänkande.
Begreppet social marknadsekonomi lanserades när
västra Tyskland 1948 genomförde sin chockterapi
och det tyska undret skapades. Det skedde då mot
ett mycket starkt motstånd från den tyska
socialdemokratin.
Även då var penningstabiliteten en nödvändig
förutsättning för framgången. Inledningsvis blev
det stora protester. Många befarade väldiga sociala
konsekvenser. Men framgångarna blev enorma. De
tyska socialdemokraterna fick också 1959 ge sig i
sitt Bad Godesberg-program.
Arvet från Bismarck, ofta kallat social
marknadsekonomi, var en del i dåtidens
chockterapi.
Privatiseringar och avregleringar behöver
kombineras med ett någorlunda fast och stabilt
penningvärde. Det är på den här punkten som
utvecklingen i Ryssland under 1992 och 1993 har
brustit.
Den centralbank som lydde under Högsta sovjet
vägrade att föra en rimlig penningpolitik. I stället
lät den sedelpressarna gå för att på den vägen
subventionera värdelös verksamhet.
Verkligheten visar vem som har rätt. De snabba
reformernas väg har hittills varit väsentligt
humanare än ett långsamt och utdraget
systemskifte.
Herr talman! Låt mig avslutningsvis säga något om
vår säkerhetsordning.
En viktig uppgift för vår generation är att bygga en
europeisk freds- och säkerhetsordning till de små
folkens skydd och till hela kontinentens frihet och
stabilitet.
Vad vi nu absolut inte vill se är att mellankrigstidens
ordning återuppstår, då små länder lätt blev
beroende av mäktiga grannar och föreställningen
om inflytelsezoner växte fram.
Västeuropa utgör en stabil och trygg enhet, inte
minst genom den europeiska unionen och den inre
marknaden. Problemen finns öster därom.
ånga av de nya demokratierna i Central- och
Östeuropa känner sig osäkra. De har ännu ingen
fast anknytning till Västeuropa.
Samtidigt är det viktigt att sträva efter att bygga den
euorpeiska säkerheten med och inte mot Ryssland.
Ett demokratiskt och välmående Ryssland som
lever i fred med sina grannar är naturligtvis ett mål
för denna strävan.
Att både skänka säkerhet och trygghet till de
säkerhetspolitiskt hemlösa länderna i Central- och
Östeuropa och samtidigt bygga denna säkerhet
med och inte mot Ryssland är uppgiften, och denna
ekvation är inte alldeles lätt. NATO:s förslag till
''partnership for peace'' är ett försök att lösa den
uppgiften. Vi bör också välkomna detta NATO:s
erbjudande till oss.
Att involvera Ryssland i ett förtroendefullt
gemensamt säkerhetsarbete kan kanske verka
konstigt i en tid när mörka krafter dyker upp på den
ryska politiska scenen. Men det är just då som det
är särskilt viktigt att utveckla kontakterna.