Herr talman! Jag sade att demokrati och fred måste
försvaras. Jag sade också att man inte kan ställa sig
neutral till försvaret av demokratin och freden.
Man måste ta ställning. Detta är huvudinnehållet,
kort sammanfattat, i det som jag sagt.
I det häfte som Pär Granstedt har utarbetat --
Försvar i nutid, neutralitetspolitiken i ett nytt
Europa -- som handlar om just det som vi här talar
om säger Pär Granstedt att neutralitetspolitiken
inte är detsamma som neutralitet, utan att det är en
politik som skall syfta till neutralitet i krig.
Sedan skriver han: Sverige har minsann tagit
ställning i många svåra frågor. Pär Granstedt
räknar upp ett antal frågor. Det gäller då
Nordvietnam och Södra Afrika. Speciellt nämner
han Angola och Moçambique. Jag undrar om
anledningen till att man har mera kurage att fatta
beslut om ett ställningstagande beror på att det
gäller länder som ligger långt hemifrån. Finns det
en principiell skillnad mellan att ta ställning för fred
och demokrati i det egna närområdet och mellan att
göra det för länder som ligger långt borta?
Enligt min mening tycks det vara så -- jag hoppas
att jag har fel på den punkten -- att om det gäller
länder långt borta är riskerna med ett
ställningstagande mindre. Om detta är den
drivande tanken finns det många ganska fula ord att
säga om ett sådant handlande. Ett av de mildaste
orden är feghet.